For Whom the Bell Rings

For Whom the Bell Rings

When Mr Black stepped through the door, all he could see was the surprise on the face of the man standing next to the body. As if he had never seen a dead man before. Which was preposterous. He was Mr Black’s apprentice, dead bodies was their business. When the man saw him he looked to be absolutely exploding.
Mr Black let out a sigh and closed his eyes. “Yes, Atherton?”

“I killed him dead!”

“Yes,” Mr Black said, tapping his cane. “That’s what we do.”

“No, no, “ Atherton said, pointing at the man on the floor. “I killed him.”

“Obviously.” Mr Black paused a moment before adding: “Good job.” The Administrator liked to point out that he did not encourage his apprentices enough.

“But he weren’t supposed to … to fall off his branch yet.”

“Perch,” Mr Black sighed.

“What?”

“Perch, Atherton. Fall off his perch.” Mr Black frowned. “Wait, what did you say?”

“His name weren’t Norton,” Atherton said and handed him a parchment. William Abigail Norton was written in the Administrator’s fine script.

“Well then, who was he?” Mr Black said and gave it back.

“He weren’t no Norton, that’s for sure,” Atherton said, rolling up the parchment. “He was nutty as a cheesecake, throwing things and what not at that other guy. So I thought it were him.”

“Fruitcake,” Mr Black said. “Nutty as a fruitcake.” Why are these ones always assigned to me? he thought. “So this other … guy. Was he our man?”

“Probably were, didn’t ask.”

Mr Black sighed. “Come on Atherton. The Administrator is no doubt dying to hear of this.”



“So the boy made a mistake,” the Administrator said, studying Mr Black over her glasses. “Not the first one in your care.”

“Well, the termination clause was your idea, remember?”

“Because you couldn’t seem to keep your apprentices in check.” Assign me the imbeciles and give me the blame, he thought. Thanks ma’am.

“I really don’t see why I should have an apprentice at all,” he said.

“Don’t be silly, who knows what the future holds for you?”

“Well, as sole taker here at Sentient Spieces, I have a hunch.”

“Mr Webster over at Non-Sentient Spieces said the same,” she said. “Now, all he can do is the administrative duties. Care to give him a hand?”

Mr Black snorted. “I’ve done my part of that slush,” he said. “But you know that.”

“Mr Black, let me be blunt,” the Administrator said, folding her hands on the desk before her. “Your job is not a one-way street, it’s a cycle. It never ends. That’s why I need someone to fill your shoes when it’s your time to be pushing up the daisies.” She arched an eyebrow. “To be left without a competent man here at Sentient Spieces is … bad for business.”

“You could give me something to work with,” he grumbled, crossing his arms over his waistcoat.

“Please,” she said. “You could work harder with what you have. Anyway, the boy made a mistake. Make sure it’s his only one.”
Mr Black tipped his hat and went for the door.

“And Mr Black?” the Administrator said. He stopped and turned. “Put a little heart into it, will you? We can’t afford to pay off any more apprentices’ families.”



Mr Black walked thoughtfully down the stairway, tapping his cane on only the black flagstones. Atherton sat wide-eyed in one of the wing chairs by the fireplace, looking up at him.

“So, Mr Black, sir” Atherton said. “What she say?”

“An honest mistake, boy,” Mr Black said. “Let’s just put this all behind us.”

“No point crying over spilled eggs, eh?”

“Milk,” Mr Black said. “Crying over spilled …” He looked over at Atherton, forcing an apologetic smile. “Nevermind.”

Till min morfar

I söndags dog min morfar. Efter 83 år på jorden var det nu dags för honom att lämna.

De senaste åren har han skämtat en del om döden med mig, liksom förberett mig på att det snart är hans tur. Sist jag träffade honom var han trött, hängig men fortfarande på skojhumör men efter jag hade hämtat honom på sjukhuset efter en provtagning var han allvarlig en stund och sa att: “Nu är jag trött på det, jag har gjort mitt här. Nu vill jag åka hem till himlen.”

Och nog har han gjort sitt. Som barn blev han kallad efterbliven och men lärde sig ändå fem språk flytande och läste ytterligare några. Som missionär i Afrika passade han också på att skriva sju böcker och som lärare passade han på att doktorera i teologi. I sextioårsåldern tänkte han att spanska skulle vara kul att kunna och har sedan dess nästan uteslutande läst på spanska, bortsett från perioden då han deltog i nyöversättningen av Bibeln (då han troligen läste på andra språk).

Är det lustigt egentligen att jag älskar språk eller att skriva när jag ända till i söndags haft min morfar att se upp till? En man som lärt mig att allt är möjligt och att det aldrig är för sent samtidigt som man ska passa på att njuta av det som händer nu. Som lärt mig att ta vara på dagarna och inte ta så allvarligt på saker och ting men att vara stolt över det man gör ändå.

Så tack morfar för den här tiden. För även om du lämnar ett stort hål är det med värme och glädje jag kommer komma ihåg dig. Nu behöver du inte vara trött längre. Du har gjort ditt och nu har du åkt hem till himlen.

Smörja

“Vad är det här för smörja?” frustade Ragnar och snärtade till tidningen med fingrarna.
“Jag vet inte,” svarade Rickard och sniffade med halvslutna ögon på det rykande kaffet, “vad är det för smörja?”
“Nytt betygssystem!” utbrast Ragnar med uppspärrade ögon. Rickard satt med en arm över bröstet och vägde på stolen. Kaffet luktade mycket mer intressant än Ragnars vanliga morgonutbrott.
“Ungarna behöver lära sig hyfs,” fortsatte den äldre mannen med ett stadigt tag om tidningen, “försök lösa det istället för ännu ett sånt där system.” Rickard nickade och blinkade långsamt. Lite långsammare och han hade somnat igen.
“Jo,” svarade han och sörplade ljudligt ur koppen.
“Det var väl bara några år sen de fick det där andra systemet?” När Ragnar fått vittring var han som en blodhund, “det där som skulle vara så rättvist och bra? Med massa godkänt hit och dit.” Rickard höll med. Om det fanns nåt att hålla med. Kaffet var gott.
“Och nu ska de börja med bokstäver igen?” Ragnar vek ned tidningen och försökte möta Rickards blick, “så var det ju redan på min tid. Kunde de inte bara låtit bli det från första början?”
“Säkert,” sa Rickard och blinkade igen. Han kastade ett öga på klockan. Det var dags att gå ut i verkstaden igen. Stolen klickade när frambenen landade och han tog med sig koppen ut.
“Kom nu Ragnar,” sa han när han släpade sig förbi, “jag är säker på att chefen kan fixa ett betygssystem till dig också om du ber snällt.”
“Pojkspoling,” muttrade Ragnar. Rickard drog på munnen och stängde dörren.

Delegera

“Eriksson, ta rodret!” skrek kaptenen när första torpeden träffade. Kryssaren krängde och skrovet skrek men Eriksson lyckades hålla kursen. Stjärnorna fläckade den tomma rymden som lysande dammkorn och asteroidbältet rakt föröver närmade sig oroväckande fort. Kaptenen fortsatte gapa order till besättningen - påbörja reparationer, bemanna eldposterna, fortsätt eldgivning - men Eriksson slutade lyssna. Han visste sin roll: håll avstånd till jagaren bakom dem och håll så många av de små korvetterna inom synhåll för batterierna. Tre kvar, tänkte han. En snabb rörelse över skärmen mellan hans knän visade exakt var de befann sig. Han girade hårt vänster, dök och rätade ut. Där. Två av dem kom rakt emot dem. Han hörde smattret från batterierna eka genom skrovet och snart såg han båda korvetterna fatta eld. Bara en kvar. Var är du? tänkte han, blicken växlande fort mellan skärmen och fönstret. Borta. Inte ett spår.

In i hans synfält dök en massiv, grå, kantig skepnad upp. Nej! tänkte han och spärrade upp ögonen. Jagaren. Den hade han glömt. Det var för sent. Hårt höger och nedåt. En lampa blinkade på instrumenten till vänster om honom. Nu är det kört, tänkte han.
“Håll i er!” skrek han ut på bryggan strax innan nästa torped träffade. Skrovet protesterade och Eriksson kände doften av elektronikbrand sticka i näsan. Han girade upp igen.
“Eriksson!” ropade kaptenen, “Vi måste iväg, fort! Sikta på asteroidbältet, det är för trångt för jagaren.” Han är galen. Det var för trång för dem också.
“Ja kapten!” svarade Eriksson, bet ihop hårt och drog upp överläppen.

Jagaren syntes tydligt på hans skärm nu, de skulle snart vara inom räckhåll för ännu en torped. Det skulle de inte klara. Jag är för ung för att bli rymdskrot, tänkte Eriksson och skulle i vilken annan situation som helst skrockat åt sig själv. Små röda stenar började susa förbi rutan och han såg de lite större närma sig alldeles för fort. Vänster, ned, vänster, upp, höger, höger, han reagerade snabbare än han visste att han kunde och strax såg han hur avståndet mellan asteroiderna ökade. Snart igenom. Svetten pärlade i pannan på honom och alldeles för sent såg han den kantiga stenen som rusade rakt mot hans ruta. Reptilhjärnan tog över. Eriksson blundade. Kryssaren krängde till men inget vakuum sög ut hans lungor. Blinkandes såg han bulan i skrovet ovanför honom. Det var alldeles för nära, tänkte han och blåste ut hårt genom näsan. Framför honom sträckte sig bara svart rymd. De var igenom.

Fokusera

"Just nu är det jobbigt för oss," sa Anders. Det var alltid svårt. Det blev aldrig lättare men ibland måste man bara ta tag i det och fokusera på att göra det bästa av situationen. Han tuggade på insidan av underläppen, la upp armbågarna på skrivbordet och lutade sig framåt.
"Det är inte så att vi inte vill ha dig här," fortsatte han, "men just nu är det jobbigt." Usch vad klyschigt det lät. Måste jag alltid vara så luddig? tänkte han. Han kunde lika gärna sagt "... men just nu har vi inget arbete till dig", det hade nog varit enklare.
"Jag förstår," svarade mannen mitt emot Anders. Anders drog ett djupt andetag. Det blev aldrig lättare.
"Om du vill kan du få fortsätta på timmar," föreslog han, "vi ringer och kan du får du komma in, kan du inte ringer vi nästa gång vi behöver hjälp." Det var det bästa han kunde göra men han förstod att det skulle vara svårt att gå från heltid till ibland-tid.
"Vi kan ju tyvärr inte garantera några timmar," la han till och bet sig lite till i läppen. Mannen suckade, hans axlar sjönk. Han hade inte rört en min tidigare men nu brast det väl.
"Jo," svarade han till slut, "ni får gärna ringa. Jag hoppas ni gör det ofta." Han höjde ögonbrynen och mötte Anders blick.
"Så ofta vi kan," sa Anders och pressade ihop läpparna i ett försök att le, "tack för din tid här, jag hoppas vi ses snart igen." Han reste sig och sträckte fram handen till mannen som tog den i ett klent grepp.
"Jag också," svarade han och gav Anders en sista uppgiven blick innan han gick. Någonstans var det ändå bra att det inte blev lättare med åren. Då tappar man inte empatin, tänkte han. Men just nu var det bara svårt.

Uppdrag

Femton vintrar. Så länge hade hon vakat, förmanat, fostrat och älskat. Det var hennes uppdrag - andra hade andra uppdrag men just det här var hennes. Den lilla flickan hon hämtat på stranden hade vuxit upp, blivit en kvinna och Rangrid var stolt över henne. Nu återstod det att se om resten av folket också skulle vara det. Det måste de, tänkte hon. Det fanns inget alternativ som de kunde leva med.
     Hon flyttade vikten från ena foten till andra och såg sig omkring. Hundratals människor hade samlats på gräsplätten i byn - Iduns jarlavigning hade onekligt väckt nyfikenhet. Alla som det drabbar, tänkte Rangrid och drog på munnen. Bredvid Idun på podiet stod en gammal kvinna insvept i ett vitt tygstycke. Det var hon som skulle fråga gudarna om Idun var rätt för ämbetet. Rangrid hade aldrig hört talas om att gudarna någonsin hade opponerat sig - hon hade för den delen inte hört talas om att gudarna alls haft en åsikt i frågan.

Rangrid lyssnade spanade över folkmassan och lyssnade med ett halvt öra när prästinnan mässande bad sin gudinna om ett tecken om det vore så att Idun inte var rätt kvinna. Hon fnyste, om frågan hade varit den omvända skulle gudinnan få anstränga sig betydligt mer när alla byar skulle välja jarl. Trots det kände hon fjärilarna i magen. Det var dödstyst. Några fåglar kvittrade och vågorna slog långsamt in över stranden men hela folkmassan verkade hålla andan. Inget tecken kom. Rangrid släppte andetaget hon omedvetet hållit kvar. Nu ska de få se, tänkte hon och log med hela ansiktet. Hon såg Idun ta ett steg framåt för att tilltala folkmassan. Rangrid hoppades att hennes arbete inte var förgäves. Hennes uppdrag var slut. Iduns tid var här.

Glöm inte gröten!

“Sätt ut gröten!” ropade mor från köket.
“Varför då?” ropade Anna tillbaka.
“Tomten måste ha sitt,” svarade mor slamrandes med grytor och slevar. Anna muttrade lite. Dumheter, tänkte hon men tog ändå grötfatet som mor hade ställt vid tröskeln och gav sig ut i kvällskylan. Hon ställde det bredvid förstutrappan och småsprang nedför grusgången bort mot stallet. Redan innan hon svängde upp mot stalldörrarna kunde hon höra hästarna fnysa, trampa och rycka i höet. Det var Annas jobb att se till att hästarna var klara för natten och det var det bästa hon visste.

När hon dragit igen dörren drog hon en tändsticka mot plånet på dörrposten och tände fotogenlyktan som hängde bredvid.
“Hej Grålle,” hon strök luggen ur blackens ögon när hon gick förbi, “Sotis, Bläsen.” Alla tre hästarna fick en klapp på mulen och ett mjukt ord, de var hennes; varje dag när hon pulsade genom snön till skolan eller kämpade med matten tänkte hon på sin kvällsstund med hästarna och genast blev allt lättare. Först det tråkiga, tänkte hon, hängde lyktan på kroken utanför den sista boxen och gav sig in att mocka. Hon lät Bläsen stå kvar när hon skyfflade rent i boxen, det var skönt att få stå så nära.

Höet under skullen var slut så hon tog med sig lyktan upp, ställde den på en bjälke och började ösa ned hö på golvet. Lika bra att kasta ned så det finns, tänkte hon.
“Nu ska ni få lite nytt hö,” sa hon ut mot boxarna när hon klättrade ned. Nöjt fnysande fick alla tre ett rejält knippe hö och färskt vatten som skulle räcka ända tills far kom ut imorgon bitti. Hon ryktade, tvättade och klappade om dem samtidigt som hon berättade hur dagen varit. Sedan gosade hon lite med dem innan hon städade i ordning och gick mot dörren. Stallkatten jamade och väntade på att Anna skulle öppna så hon kunde smita ut och jaga.
“Godnatt mina små älsklingar,” sa Anna innan hon drog igen dörren och skyndade sig in igen.

“Tomten var snabb idag,” sa mor när Anna kom in med det tomma grötfatet.
“Det var väl räven som tog det,” sa Anna och rynkade lite på näsan. Vem skulle det annars vara? Mor log och klappade henne på huvudet.
“Så,” sa hon, “gå och tvätta dig och lägg dig. Det är en dag imorgon också.”

“Vakna Anna!” skrek någon från bottenvåningen, “Stallet brinner!” Aldrig hade Anna klätt sig så fort. Med sockarna släpandes tog hon trappan ned två steg i taget.
“Far!” skrek Anna, “Vad hän—”. Genom köksfönstret såg hon lågorna slå ut ur tak och fönster på stallet.
“Nej, nej, nej, nej…” viskade hon för sig själv och kände tårarna svida när hon rusade över gruset. Far och hennes bröder var redan där. Far fångade henne när hon kastade sig mot stalldörren.

“Jag måste in!” skrek hon och slog honom på bröstet.
“Nej, gumman,” sa far och såg ned på henne, “det måste du inte.”
“Jo, jag måste!” snyftade hon och blinkade frenetiskt, “Släpp! Jag måste…” Hennes slag ebbade ut och hon skakade av gråt i fars famn.
“Vi kom för sent för att rädda något,” sa far till pojkarna, “nu måste vi bara se till att det inte sprider sig.” Elden röt bakom henne och värmen brände ryggen men hon kunde inte tänka på det. De är borta, tänkte Anna mellan snyftningarna. Borta!
“Så, så,” tröstade far när pojkarna gått iväg för att hämta spannar och vatten. Han lyfte upp henne så hon kunde lägga huvudet mot hans axel. Borta. Borta.

När gryningen kom stod de fortfarande vid stallet. Hon stod med sina rödgråtna ögon med far medan hennes tre storebröder stod runt glödhögen beredda att släcka allt som försökte sprida sig.
“Glömde du lyktan?” frågade far.
“Nej, den hängde jag…” hon tystnade. “Jag…” Gråten tog henne igen. Far hukade sig och kramade om henne igen.
“Mitt fel, mitt fel, mitt fel…” viskade hon mellan tårarna. Borta. Mitt fel.
“Erik!” mors röst ekade ivrigt mot ladan, “kom ner hit, allihopa!” Mor stod på förstukvisten och vinkade. Far lyfte upp Anna och de travade ned mot huset.
“Titta!” sa mor med uppspärrade ögon och pekade mot baksidan. Anna tittade. Mot den rodnande himlen såg hon tre silhuetter. Grålle! Sotis! Bläsen! Med vidöppen mun rusade hon mot hästarna som stod tjudrade vid ett träd. Ett tjut slank ur henne när hon kramade Grålle hårt om halsen. De lever! Hon kunde inte sätta ord på sina känslor. Hon rufsade Sotis i luggen, klappade Bläsen på flanken och skuttade runt som en älva. Far stod kvar vid knuten, hakan vilandes mot bröstet och kliade sig i huvudet. Mor log.
“Så glömmer du inte ställa ut gröten ikväll!” ropade hon till Anna. Det ska jag inte! tänkte hon. Det skulle hon absolut inte.