Smörja

“Vad är det här för smörja?” frustade Ragnar och snärtade till tidningen med fingrarna.
“Jag vet inte,” svarade Rickard och sniffade med halvslutna ögon på det rykande kaffet, “vad är det för smörja?”
“Nytt betygssystem!” utbrast Ragnar med uppspärrade ögon. Rickard satt med en arm över bröstet och vägde på stolen. Kaffet luktade mycket mer intressant än Ragnars vanliga morgonutbrott.
“Ungarna behöver lära sig hyfs,” fortsatte den äldre mannen med ett stadigt tag om tidningen, “försök lösa det istället för ännu ett sånt där system.” Rickard nickade och blinkade långsamt. Lite långsammare och han hade somnat igen.
“Jo,” svarade han och sörplade ljudligt ur koppen.
“Det var väl bara några år sen de fick det där andra systemet?” När Ragnar fått vittring var han som en blodhund, “det där som skulle vara så rättvist och bra? Med massa godkänt hit och dit.” Rickard höll med. Om det fanns nåt att hålla med. Kaffet var gott.
“Och nu ska de börja med bokstäver igen?” Ragnar vek ned tidningen och försökte möta Rickards blick, “så var det ju redan på min tid. Kunde de inte bara låtit bli det från första början?”
“Säkert,” sa Rickard och blinkade igen. Han kastade ett öga på klockan. Det var dags att gå ut i verkstaden igen. Stolen klickade när frambenen landade och han tog med sig koppen ut.
“Kom nu Ragnar,” sa han när han släpade sig förbi, “jag är säker på att chefen kan fixa ett betygssystem till dig också om du ber snällt.”
“Pojkspoling,” muttrade Ragnar. Rickard drog på munnen och stängde dörren.

Delegera

“Eriksson, ta rodret!” skrek kaptenen när första torpeden träffade. Kryssaren krängde och skrovet skrek men Eriksson lyckades hålla kursen. Stjärnorna fläckade den tomma rymden som lysande dammkorn och asteroidbältet rakt föröver närmade sig oroväckande fort. Kaptenen fortsatte gapa order till besättningen - påbörja reparationer, bemanna eldposterna, fortsätt eldgivning - men Eriksson slutade lyssna. Han visste sin roll: håll avstånd till jagaren bakom dem och håll så många av de små korvetterna inom synhåll för batterierna. Tre kvar, tänkte han. En snabb rörelse över skärmen mellan hans knän visade exakt var de befann sig. Han girade hårt vänster, dök och rätade ut. Där. Två av dem kom rakt emot dem. Han hörde smattret från batterierna eka genom skrovet och snart såg han båda korvetterna fatta eld. Bara en kvar. Var är du? tänkte han, blicken växlande fort mellan skärmen och fönstret. Borta. Inte ett spår.

In i hans synfält dök en massiv, grå, kantig skepnad upp. Nej! tänkte han och spärrade upp ögonen. Jagaren. Den hade han glömt. Det var för sent. Hårt höger och nedåt. En lampa blinkade på instrumenten till vänster om honom. Nu är det kört, tänkte han.
“Håll i er!” skrek han ut på bryggan strax innan nästa torped träffade. Skrovet protesterade och Eriksson kände doften av elektronikbrand sticka i näsan. Han girade upp igen.
“Eriksson!” ropade kaptenen, “Vi måste iväg, fort! Sikta på asteroidbältet, det är för trångt för jagaren.” Han är galen. Det var för trång för dem också.
“Ja kapten!” svarade Eriksson, bet ihop hårt och drog upp överläppen.

Jagaren syntes tydligt på hans skärm nu, de skulle snart vara inom räckhåll för ännu en torped. Det skulle de inte klara. Jag är för ung för att bli rymdskrot, tänkte Eriksson och skulle i vilken annan situation som helst skrockat åt sig själv. Små röda stenar började susa förbi rutan och han såg de lite större närma sig alldeles för fort. Vänster, ned, vänster, upp, höger, höger, han reagerade snabbare än han visste att han kunde och strax såg han hur avståndet mellan asteroiderna ökade. Snart igenom. Svetten pärlade i pannan på honom och alldeles för sent såg han den kantiga stenen som rusade rakt mot hans ruta. Reptilhjärnan tog över. Eriksson blundade. Kryssaren krängde till men inget vakuum sög ut hans lungor. Blinkandes såg han bulan i skrovet ovanför honom. Det var alldeles för nära, tänkte han och blåste ut hårt genom näsan. Framför honom sträckte sig bara svart rymd. De var igenom.

Fokusera

"Just nu är det jobbigt för oss," sa Anders. Det var alltid svårt. Det blev aldrig lättare men ibland måste man bara ta tag i det och fokusera på att göra det bästa av situationen. Han tuggade på insidan av underläppen, la upp armbågarna på skrivbordet och lutade sig framåt.
"Det är inte så att vi inte vill ha dig här," fortsatte han, "men just nu är det jobbigt." Usch vad klyschigt det lät. Måste jag alltid vara så luddig? tänkte han. Han kunde lika gärna sagt "... men just nu har vi inget arbete till dig", det hade nog varit enklare.
"Jag förstår," svarade mannen mitt emot Anders. Anders drog ett djupt andetag. Det blev aldrig lättare.
"Om du vill kan du få fortsätta på timmar," föreslog han, "vi ringer och kan du får du komma in, kan du inte ringer vi nästa gång vi behöver hjälp." Det var det bästa han kunde göra men han förstod att det skulle vara svårt att gå från heltid till ibland-tid.
"Vi kan ju tyvärr inte garantera några timmar," la han till och bet sig lite till i läppen. Mannen suckade, hans axlar sjönk. Han hade inte rört en min tidigare men nu brast det väl.
"Jo," svarade han till slut, "ni får gärna ringa. Jag hoppas ni gör det ofta." Han höjde ögonbrynen och mötte Anders blick.
"Så ofta vi kan," sa Anders och pressade ihop läpparna i ett försök att le, "tack för din tid här, jag hoppas vi ses snart igen." Han reste sig och sträckte fram handen till mannen som tog den i ett klent grepp.
"Jag också," svarade han och gav Anders en sista uppgiven blick innan han gick. Någonstans var det ändå bra att det inte blev lättare med åren. Då tappar man inte empatin, tänkte han. Men just nu var det bara svårt.

Uppdrag

Femton vintrar. Så länge hade hon vakat, förmanat, fostrat och älskat. Det var hennes uppdrag - andra hade andra uppdrag men just det här var hennes. Den lilla flickan hon hämtat på stranden hade vuxit upp, blivit en kvinna och Rangrid var stolt över henne. Nu återstod det att se om resten av folket också skulle vara det. Det måste de, tänkte hon. Det fanns inget alternativ som de kunde leva med.
     Hon flyttade vikten från ena foten till andra och såg sig omkring. Hundratals människor hade samlats på gräsplätten i byn - Iduns jarlavigning hade onekligt väckt nyfikenhet. Alla som det drabbar, tänkte Rangrid och drog på munnen. Bredvid Idun på podiet stod en gammal kvinna insvept i ett vitt tygstycke. Det var hon som skulle fråga gudarna om Idun var rätt för ämbetet. Rangrid hade aldrig hört talas om att gudarna någonsin hade opponerat sig - hon hade för den delen inte hört talas om att gudarna alls haft en åsikt i frågan.

Rangrid lyssnade spanade över folkmassan och lyssnade med ett halvt öra när prästinnan mässande bad sin gudinna om ett tecken om det vore så att Idun inte var rätt kvinna. Hon fnyste, om frågan hade varit den omvända skulle gudinnan få anstränga sig betydligt mer när alla byar skulle välja jarl. Trots det kände hon fjärilarna i magen. Det var dödstyst. Några fåglar kvittrade och vågorna slog långsamt in över stranden men hela folkmassan verkade hålla andan. Inget tecken kom. Rangrid släppte andetaget hon omedvetet hållit kvar. Nu ska de få se, tänkte hon och log med hela ansiktet. Hon såg Idun ta ett steg framåt för att tilltala folkmassan. Rangrid hoppades att hennes arbete inte var förgäves. Hennes uppdrag var slut. Iduns tid var här.

Förskonad

Influensatider igen. Både det ena och det andra. Det är märkligt hur så små saker som virus kan orsaka så mycket störningar i samhällsapparaten. Som vanligt satt Anton på föreläsningen och filosoferade. Han var en av få förskonade - inte ens deras ordinarie föreläsare var där. Hon är väl hemma och kör porslinsbussen, tänkte Anton och drog på ena mungipan. Han såg sig om i rummet. Knappt tio var de som lyssnade på den unge mannen där framme som pratade om än det ena, än det andra. Så mycket äldre än jag är han inte, tänkte Anton, och som han svamlar är han nog inte jätteväl förberedd heller. Det var kanske inte så lätt att bara hoppa in men mer än någonsin önskade Anton att han tagit den där marknadsföringskursen istället.

Plötsligt upptäckte han att det var dödstyst i salen. Han såg sig om, alla tittade på honom.
“Va?” frågade han och sköt ögonbrynen i taket.
“Ja,” sa föreläsaren, “du verkade skeptisk.” Gjorde jag? Anton kliade sig på halsen och skruvade på sig.
“Eller du brukar fnysa när andra pratar?” Det brukade inte Anton måste han erkänna. Han kämpade tillbaka kontrollen över käkmusklerna.
“Jo,” fick han fram till slut, “jag tycker maktstrukturer låter som mest flummigt.” Nu var det sagt. Var det det vi pratade om?
“Det tycker du? föreläsaren spände ögonen i honom. Anton kände hur det brände i kinderna och det kliade nåt otroligt på halsen. Han måste säga nåt.
“Det tjatas och tjatas om maktstrukturer hit och maktstrukturer dit men jag har aldrig sett nån." Det var svårt att låta övertygande. Salen var tyst. Föreläsaren tog ett par steg i sidled. Klack, klack. Gnuggade sig eftertänksamt på hakan. Klack, klack.

“Maktstruktur,” sa föreläsaren till slut, “det här är en sådan.” Han gjorde en yvig gest mot Anton.
“Jag satte mannen där i en pinsam situation genom att utöva min makt som lärare. Och du lät dig sättas i en pinsam situation för att du erkänner den här maktstrukturen.” Anton bet ihop, han började förstå.
“Flummigt va?” föreläsaren drog på munnen.

Smaragd

Bärnsten. Det var hennes favorit. Man kunde hitta den lite här och var, behövde inga gruvor eller stenbrott och den var allra vackrast oslipad. Lite som jag, tänkte hon. De här morgnarna var de bästa, när hon kunde flanera ostört över rullstensstranden och spana efter bärnsten i soldiset.

Just idag fick dock bärnstenen vänta, hon hade viktiga saker för sig. Med soluppgången i ryggen kom en man roendes in från bukten. Kisande skuggade hon ögonen med handen - det gjorde egentligen ingen skillnad men det kändes bra. Viktigt. Den lilla fiskebåten var fortfarande för långt bort för att hon skulle kunna urskilja mer än mannens silhuett men hon gissade att planen gått i lås.
“Rangrid!” ropade mannen över axeln och vinkade. Hon log och vinkade tillbaka, hennes stålgrå hår flammande i morgonsolen. Allt hade gått väl.

Några minuter senare plaskade mannen genom vattenbrynet och drog upp båten över stenarna. Hon såg den lilla skepnaden som rofyllt sov på sittplankan i fören och drog en suck av lättnad.
“Sven,” sa hon och kramade honom hårt, “jag antar att allt gick enligt plan?”
“Helt så,” svarade Sven och sparkade vatten från stövlarna, “med lite tur är det ingen som saknar ungen förrän idag.” Ungen. Hon fnös och drog lite på munnen.
“Vi kan bara hoppas,” sa hon, lite allvarligare än planerat, och mötte hans blick.

När de lyfte ur den lilla flickan ur båten jämrade hon sig lite och när de lagt henne på filten på stranden satte hon sig yrvaket upp.
“Du borde skynda dig tillbaka till ditt skepp,” sa Rangrid till Sven, “det finns människor som vet att det inte borde ligga ankrat i bukten idag.” Han nickade.
“Ta hand om henne,” sa han, tog Rangrids hand i sina och sköt sedan ut den lilla träbåten i vattnet igen. Det ska jag göra, tänkte hon, för allas vår skull. Strax vände hon ryggen mot Sven och havet och såg på flickan som satt och gnuggade sig sömndrucket i ögonen. Om jag är bärnsten så är hon smaragd. Smaragd. Oansenlig nu men oändligt vacker i sin rätta skepnad.

Avbrott

“Shit!” Han slängde av sig täcket, drog på sig nåt som låg på golvet och skyndade sig ut i köket. Där försökte han sleva i sig en portion yoghurt samtidigt som han borstade tänderna innan han rusade ut i hallen och drog på sig jackan och skorna. Dessa jävla skosnören, tänkte han. De tog alltid hundra år att knyta, allt var deras fel.

Han tog trapporna två steg i taget och hoppade vigt över staketet ut på gatan - det tog alldeles för lång tid att springa till grinden. Han studsade över gatan och stannade precis innan bussen rullade in. Samma visa varje morgon, aldrig kunde han komma iväg i tid. Jävla skosnören.

Bussen var glest befolkad och han slog sig ned på sin favoritplats, andra raden efter mittdörren. Det var tillräckligt långt fram för att han skulle komma av bussen först men tillräckligt långt bak för att ha lite koll på vad som hände där framme. Nu kunde han äntligen slappna av några minuter och sätta på lite musik. Han halade fram telefonen och satte i hörlurarna. Ænima låg bara några knapptryck bort, han lyssnade på den minst en gång om dagen. Synd att inte såna kvalitetsplattor gjordes längre.

Knappt hade “StinkFist” slutat innan bussen var framme på tågstationen. Om helvetet fanns på jorden var det här. Perrongerna var kilometerlånga och det var som att hamna mitt i en fårhjord; folk överallt, en del trampandes för att hålla värmen, andra pratandes ytligt med varandra. Han vände skarpt bort blicken från ett par han kände igen, han orkade inte hälsa och vara trevlig nu. Det fanns nog inget han hatade mer än tågstationen. Jo, kanske tågen. Och skosnörena.

“På grund av strömavbrott norr om stationen kommer nästa tåg försenas ungefär en timme.” Fårhjorden blev orolig. Great, tänkte han när tåget rullade in och stannade, alla måste på. Kan ni inte bara försvinna? Folk tryckte, trängdes och armbågade sig genom folkmassan för att få vara en av de lyckliga som fick komma till jobbet eller skolan i tid. Alla skulle inte få plats. Flytta på er, jag har bråttom, tänkte han, gå hem, ta bilen, bussen, jag skiter i vilket bara ni flyttar er. Folk fortsatte trängas. Det gjordes inte ens plats för de stackarna som skulle gå av. Han kände ett ryck i foten och såg marken komma honom till mötes. Det ringde i öronen och vita prickar dansade framför ögonen när han såg tågdörrarna stängas från sin plats på asfalten. Sakta satte han sig upp och försökte fatta vad som hade hänt. Han såg ned mot fötterna. Ena skon var uppknuten. Jävla skosnören.

Uppåt

En hand sträcktes uppåt och tog ett fast tag om den utstickande stenen. Balanserande på tåspetsarna sköt hon sig åt det håll hon alltid siktade åt. Uppåt. Ständigt uppåt. Klippan var kall och vass under hennes händer och hon stannade med jämna mellanrum för att kroka i repet i nästa hake. Ibland låste hon fingrarna runt ett grepp för att vila några sekunder men annars fortsatte hon, sakta och metodiskt.

För Anna var klättringen lite som terapi. Den tvingade henne att tömma huvudet och fokusera på nuet—ingen stress, inga krav, bara hon och klippan. Varje gång hon tappade fokus väntade fallet och fallet innebar i bästa fall nya skrapsår och en skamfilad stolthet. Det var hennes sätt att koppla bort verkligheten en stund.
   Därför tyckte hon om de höga väggarna, de som tog ett tag att forcera. Adrenalinkicken när hon repellerade ner igen, känslan av fullbordan, var värd varje skrapat finger, varje blåmärke, varje sönderslitet linne. En timme ungefär, sen var det tillbaka till vardagen igen.

Men här och nu var den grå stenhällen hennes enda fokus. Ögonen sökte konstant efter nästa grepp medan hon kalkylerade sin position och som en schackspelare planerade hon hur hon skulle gå till väga för att nå ytterligare ett. Toppen var dold bakom en utskjutande hylla ett par meter upp, den var hennes svåraste hinder här.
   Strax under den stannade hon, hittade en bekväm ställning och kalkade händerna ordentligt. Med ett djupt andetag taggade hon till och gav sig på det horisontella hindret i hennes vertikala värld. Ryggen och benen spändes stenhårt när hon med fötterna höll sig fast i väggen då armarna började treva utåt. Högre upp med fötterna, tårna hittade en skreva att låsa fast sig i och plötsligt var överkroppen utanför hyllan. Lugnt, metodiskt. Hon tog ett moment i taget. Först krokade hon i repet i nästa hake, sen flyttade hon en fot. En hand; en fot till; nästa hand och snart var hon förbi hindret. Tre meter upp, det var strax avklarat. Nu skulle verkligheten snart smyga sig på igen.

Att förstå

Det kom sig sällan enkelt till honom. Orden han gärna ville säga men aldrig riktigt fick fram. Men sen såg ju syskonskaran ut som den gjorde också. Han var väl den enda som egentligen hade en stadig inkomst. Det kanske hade sett annorlunda ut om mamma eller pappa nån gång sagt att de älskade sina barn. Och lärt dem säga det till varandra.

De andra var givetvis för stolta för att be honom om hjälp—Jenny var undantaget. Alltid undantaget. Hon bad uttryckligen om att få bo hos honom medan hon gick på sin avvänjningskur. Och hur skulle han någonsin kunna neka sin lillasyster—hon som sprungit runt benen på honom när han börjat gymnasiet.

Med ett vemodigt leende tänkte han tillbaka på den sommaren. De hade aldrig gått så bra ihop efter att hon blivit tonåring, egentligen. Hon var bråkig, envis och impulsiv—hans raka motsats. Han gjorde sitt bästa men det var svårt att bara vara bror och inte pappa också. Hon visade dock med all önskvärd tydlighet när han gick över gränsen. Varje kväll satt de ute på hans altan med varsin Cuba-Cola och småpratade. Han valde sina ord som en vuxen förväntades göra medan hon svor och pratade vitt och brett om saker som nästan fick honom att rodna. Solen gick ner bakom trädtopparna medan hon berättade om hennes vildsinta kompisar och han log och nickade förstående, trots att han aldrig någonsin förstått henne.

Det var två år sen. Hon hade haft ett återfall sen dess men hade varit ren i sex månader nu. Den enda av hans fem syskon han fortfarande hade regelbunden kontakt med. De andra hade aldrig kommit ur träsket—inte Jenny heller egentligen men hon var på god väg. Han önskade att hon ville flytta bort från staden, det skulle göra det så mycket enklare men hon var den hon var. Det skulle hon alltid vara. Hans lilla yrväder till syster—den som alltid kunde röra om i hans liv och som sällan gick att förstå. Nästa gång de träffades skulle han säga det. Att han älskade henne.

En dröm?

Jonah satt mitt i den stora datorsalen och han var nog ensammast i hela världen. Ljuset hade slocknat men hans dator var fortfarande på—tack och lov. Senast han kände sig såhär bortglömd var nog när han blivit utesluten ur fotbollslaget i elvaårsåldern. Han började ångra alla de spökhistorier han lyckats gräva fram om den gamla skolan; det var lätt att vara skeptiker i dagsljus. Men nu var det inte ljust längre. Utanför de igensvetsade fönstren skiftade himlen mellan djupblå och rosa och han visste att på andra sidan byggnaden hade månen precis börjat sin nattliga färd.

Sällan var Jonah den som satt kvar i skolan länge, det var oftast han som var först ut och även sist på plats—det var för- och nackdelen med att bo så nära. Men när man för en gång skull fick något intressant att göra på det här förbannade stället, då blir man inlåst i datorsalen. Han svor tyst för sig själv. Ingen kunde han ringa, kontantkortet tog oftast slut samma dag han laddade det, och alla typer av direktkommunikation på internet var spärrat. Det skulle nog inte dröja många minuter innan mamma ringde och var orolig, hon kunde hans schema bättre än han själv. Men han hade ju sagt att han skulle sitta kvar och jobba, mamma visste ju inte när skolan stängde. Och hur skulle hon få reda på vem hon skulle ringa för att få ut honom?

Datorns tysta surrande var det enda ljudet han hörde, tystnaden var nästan öronbedövande. Det började närma sig den tiden på dygnet. Den gamle greven kanske skulle komma med sitt galna skratt eller lektorn någon hade hittat hängd på sitt kontor för många år sen. En kall kåre letade sig ner längs hans ryggrad. Dörrarna var låsta och gick inte att låsa upp utan nyckel men det hade väl aldrig hindrat gastarna?
   I det stela skenet från datorskärmen skrämde han upp sig mer och mer. Innan mörkret fallit på riktigt hade han bankat och skrikit sig hes. Förgäves. För bara några minuter sedan hade internet gått ner också. Nu hade han bara sin telefon och knappt det—han kunde ju inte ringa på den.

Jonah öppnade ögonen. Sovit? Hur kunde han somna? En snabb blick på mobilens klocka visade att han varit borta i knappt 20 minuter. Han rös. Det var inte likt honom, han som alltid var uppe sent och hade svårt att sova. Försiktigt reste han sig från stolen och gick med stela steg mot dörren. Han stannade med ett ryck. Där utanför hörde han det. Tyst, knappt hörbart. Klick, duns—klick, duns. Greven. Hans käpp.
   Jonah stod som förstenad, svetten pärlade sig i pannan trots att det var kyligt i rummet. Han kunde inte röra sig. Klick, duns—klick, duns. En av datorerna surrade till och bröt förtrollningen. Snabbt som ögat sprang han dit för att se vad det var—hjälp, måste ut!
   En grå skärm mötte honom, dess ljus spöklikt pulserande. Figurer framträdde på skärmen, långt borta, i en avgrund av blekhet. Klick, duns—klick, duns. Ett lågt, hotfullt skratt steg genom dörren. Snabbt rörde sig figurerna fram och tillbaka på skärmen. Närmare och närmare och till slut stannade de och bildade något han förstod.

“112”



Med ett kvävt skrik vaknade Jonah. Panikslagen fäktade han med armarna i mörkret. Han satt på något mjukt och han hade inga kläder på sig. Sakta såg han sitt sovrum framträda ur dimman när hans ögon vande sig vid mörkret. En dröm. Var det bara en dröm? Hans dörr slogs upp och taklampan tändes.

“Jonah, är du där?” hans mamma lät skärrad.
“Ja, jag är här, det ser du väl? Vad gör du här?” förvirrad kunde han inte pussla ihop bitarna. Mamma började förklara.

De hade hittat honom i datorsalen morgonen efter. Larmcentralen hade inte kunnat lista ut vad det kryptiska samtalet betydde, hans namn hade de fått fram men allt efter det var bara nonsens innan det lågmälda skrattet hade börjat. Läraren som hittade honom på morgonen var så skärrad att han gått sjukskriven sedan dess.

“Du sa ingenting utan stirrade bara på honom med de där hemska ögonen du haft sedan dess och skrattade. Skrattade och skrattade, det är det enda du gjort sen dess.”

Ett avbrott i tystnaden

Fortsättning på En förtrogen vän

En öde kåkstad reste sig framför honom i den dallrande hettan. Inget rörde sig och inte ens vinden försökte störa tystnaden som följt honom de senaste dagarna. Ibland på nätterna kunde han höra insekter krypa runt i dammet och då och då även en trött asgams flaxande men på dagarna var det tyst som i graven.
   Med släpande steg började han gå mot rucklen som bildade en krokig allé av förlorat hopp. De var gjorda av allt som man kunde tänka sig; träpallar, räfflade plåttak och pappkartonger. Vitblekta ben och torra eldstäder var allt som fanns kvar av de som en gång bott där, om det var deras ben eller matrester kunde han inte säga.

Ett fladdrande i ögonvrån drog till sig hans uppmärksamhet. En stor, sandfärgad fågel satt på kanten av ett av skjulen och tittade på honom med hungriga ögon. Dess krökta näbb följde varje steg han tog och den ormliknande halsen ringlade sig mot dess bröst. Han kände genast obehaget. De enda djuren som fortfarande levde var asätare; den här väntade på hans sista andetag. Men fågeln skulle inte få det nöjet, inte idag. Istället gick han rakt emot den och in i skjulet som den satt på.
   Det var kvavt och mörkt därinne. Gamens stora klor klickade mot plåttaket. Klick, klick-klick, klick. Trots det ödesdigra var ljudet skönt, ett avbrott i tystnadens mönster. Han stod precis innanför det slitna tygskynket tills hans ögon vant sig vid dunklet. Två stora kliv skulle ta honom till den bortre väggen och det var ungefär lika brett. Han hukade sig för att inte slå i taket och studerade noga golvet. Kanske skulle det finnas något av värde där.
   Något i bortre hörnet fångade hans blick. En liten jordhög. Han hukade sig ner. Ur högen stack ett litet huvud. Utan att tänka lade han ett finger framför munnen på barnet. Det andades fortfarande. De som lämnat det här kunde inte vara långt borta. Det måste vara grymma människor. Eller desperata. Det var svårt nog att hitta vatten och mat att fylla hans egen knipande mage så hur skulle han kunna nära en till? Han slets mellan den egoistiska överlevnadsinstinkten och den barmhärtiga faderskänslan.

Han hade inte kunnat rädda sina egna små döttrar från torkans sviter, kanske var det här hans chans att göra bot? De motstridiga känslorna inom honom gjorde honom illamående, för ett par månade sen hade det aldrig slagit honom att han bara kunde vända ryggen till och fortsätta sin egen kamp. Nej, det här var hans chans. Han skulle stanna i kåkstaden över natten men sen skulle han och den lilla fortsätta. Det fick bära eller brista, hans liv före barnets. I morgon.

Dimman

Det var inte varje dag hon kunde komma ihåg saker. Hon blev frustrerad av det. Vissa dagar såg hon hela sitt liv för sig, andra dagar bleknade alla minnen med morgondimman. Som om den trängde in i hennes huvud och la sig som ett spöklikt täcke över allt som hon gjort. Hur hon sträckte sig kunde hon inte nå genom dimman men hon visste alltid att allt fanns där, på andra sidan.

Idag var en sådan dag. En gammal man stod framför henne, tålmodigt väntande. Vad väntade han på egentligen? Hon såg sig om. Henne? Nej, det hade hon svårt att tänka sig.
“Sara, är du klar?” frågade han och såg rakt på henne.
“Jag? Väntar du på mig?” hennes ögon smalnade misstänksamt. Vad ville han henne?
“Ja, jag tänkte ta med dig till bersån och visa lite foton men du ville ju klä på dig först,” han log varmt mot henne.
“Vad heter du?” frågade hon, plötsligt nyfiken.
“Frank,” svarade han, “Jag väntar utanför.”

Frank var en lugn och tålmodig människa, det märkte hon. Hon tyckte om honom. Särskilt som han bjöd på kaffe och finska pinnar—hennes favoritkaka. De satt på snirkliga, vitmålade stolar under syrenernas gröna blad. Solen lyste, fåglar kvittrade stillsamt och hon kände sig harmonisk—trots att hon fortfarande inte mindes längre än till morgonen. Det var synd, hon visste att det fanns där inom henne men dimman hindrade.
“Vilka fina foton, Frank,” sa hon istället och vände sakta blad i det gamla fotoalbumet, “Är det du?”
“Ja, det var på östkusten, sommaren -59,” svarade han och såg henne rakt i ögonen. Nånting tändes i henne, en svag eld som stilla värmde luften i hennes huvud. Det rörde sig i dimman, hon såg det tydligt. Hon vände sig ner mot albumets gulnande sidor. Elden inom henne växte sig lite starkare, fick lite energi och hon kände dimman tunnas ut.
“Och… där är jag,” sa hon förundrat och pekade på kvinnan som stod bredvid Frank på fotot.
“Ja, där är du. Älskling.” Han log och tog hennes sköra händer i sina. De njöt av stunden. Snart skulle dimman lägra sig över henne igen men tills dess… tills dess kunde de bara vara. Tillsammans.

En förtrogen vän

Veckor hade passerat, kanske månader, han visste inte. Han var dammig, hans hår var stripigt och han luktade av torka och ingrodd svett. Det här diket hade varit hem i ett par dagar men nu ville han vidare, kanske ett par byar till.
   Den senaste tiden hade han levt på insekter och några torra frukter nån måste ha tappat på vägen till marknaden för länge sen. Magen skrek när han reste sig från det döda gräset i diket; de första veckorna hade den vägrat att behålla nåt av det han tvingat sig att äta. Vatten var svårt att hitta men han lyckades få i sig så han klarade sig från diken och leriga vattenpölar som en gång varit sprudlande bäckar och djupa tjärnar. Torkan krävde offer i hela skapelsen och aldrig hade han hört talas om en torka som varat så länge som nu. En torka som berövat honom allt han ägde och allt han älskade.
   Han hade passerat många byar och ett par städer på vägen hit men inte i någon hade han sett några människor. Några schakaler, ett och annat vårtsvin men utöver det dött. Tomma låd- och brädskjul mitt bland de moderna betongbyggnaderna skvallrade om att någon försökt stanna här och där men de hade hunnit försvinna innan han hann fram. Det måste finnas några överlevande nånstans, hela världen kunde inte gått under. Men hur länge han orkade fortsätta på sin minimala diet under den obarmhärtiga solen?

Väl uppe ur sitt torra bo spanade han med trötta ögon längs vägen. Som en svart, ångande spegel i den stekande hettan sträckte den sig rakt bort mot där solen gått upp. Sprucken och dammig var den hans väg mot hoppet, mot den eventuella civilisationen.
   Stapplande började han dagens resa. Hopplösheten tryckte honom, som varje morgon, men han fokuserade på vägen och pressade med ett sista uns mental kraft bort alla tankar som hotade honom. Ännu en dag utan vatten, utan mat, utan mål. Det dröjde inte länge innan blodsmaken kom till honom som en förtrogen vän men han fortsatte framåt, ständigt framåt.

The blinding white

The snow crunched underfoot, white and glistening in the sunshine. Not a cloud threatened the blue in the sky, and from this altitude only the thin morning mist blocked the view of the landscape below. The whole world was silent. No wind howled and threw gusts of snow in the air, no birds chirped and darted across the sky, and—most importantly—no cars or other man made devices disturbed the calm. Martin could stay up here forever.
   He was not going to, however, so he sat down in the cold snow and put his newly sharpened snowboard in front of him. Slowly he pulled the bindings, one foot in each. Then he sat, perfectly still, just watching the white heaven unfold before his eyes.

When the early fog had been driven off the peak, he stood and eased himself into motion down the gentle slope. He placed the goggles he had had sitting on his head in front of his eyes and all he saw faded into a pale, yellow tone. The speed picked up as the slope increased and he leaned backwards to keep the front of the board from diving into the powdery snow.
   Moments later, the landscape flew by. He made the snow spray in wide arcs as he turned smoothly from side to side to keep the pace. He focused intently on the ground in front of him and saw only shades of white. Suddenly he leapt into the air, twisting in a full revolution before hitting the snow again in a cloud of white powder. He could feel the adrenaline pumping through his veins, pounding at his temples and the rush of the speed warmed his soul.

The rocks were approaching fast. Sharp, brown-and-grey islands in the white ocean he surfed. He knew the fall behind them was high but he was determined to make it. Crouching down, facing the cliff edge, he charged himself for the jump. With full force he leapt over the ledge, drawing his legs up beneath him to avoid scratching the board on the snowless mountain. He was flying.
   The colourless landscape was more than ten meters below, his arms were flailing violently to maintain balance. Thoughts raced through his head, none of which stuck. With a heavy thud and a blinding plume of pale smoke he landed, shouting at the sky with all his heart. Stopping, his face cracked up in a wide smile. He cheered again, savouring the feeling. All alone, breathless, with no one to share his moment. This was what he lived for..

Förbisprungen

Staden var full av bilar. Och cyklar. Överallt, bilar och cyklar. Inte nog med det, det fanns en hel uppsjö av olika modeller också. Trots att han inte sett en bil sen början av sextiotalet såg han skillnad på de äldre och de nyare modellerna. Det var så svårt att tro, hans hemstad var så stor nuförtiden.
   Folk skyndade runt honom, pratade ut i tomma luften och såg ut att ha väldigt bråttom till sina mål, vad de nu må vara. Det var verkligen en udda värld han släppts ut till, det verkade som att folk inte hade några jobb att gå till längre—eller så hade de helt enkelt inga arbetstider att passa. För inte kunde alla dessa människor vara arbetslösa och gå i så fina kläder? Han kände det som om världen sprungit förbi honom, passerat utan att hälsa på och gjort det med stormsteg. Det var en obekväm känsla.

Längtan hade varit så stark när han fått beskedet om sin benådning, att få åka hem till Sverige. Hem. Att få återse sina gamla trakter, att sakta gå genom skogen med en cigarett och lyssna på tystnaden, att stilla sitta på sitt gamla café med en kopp kaffe och en napoleonbakelse. Där skulle han kunna slappna av och bara vara, det hade han gjort sig förtjänt av nu.
   Men efter en tur i det, minst sagt, slitna flygplanet—betydligt mer modernt än han någonsin sett, men ändå så synligt slitet—hade han fått sina förhoppningar grusade. Skogen var sedan länge nedhuggen, där stod numera ett stort miljonprojekt med hus lika nedgångna som flygplanet, och det lilla fiket hade lagt ner bara några år tidigare. Istället hade hans mysiga lilla utopi blivit en skimrande metropol för nyrika yuppies utan någon som helst tanke på varken framtiden eller det förflutna. De jäktade än hit, än dit utan att så mycket som att lyfta på hatten. Han var vilsen som en orienterare utan karta. Var det verkligen det här han skulle vänja sig vid?

På jakt

Hon kikade försiktigt över kanten. Bara några meter fram såg hon sitt byte, omedveten om hennes närvaro. Tyst och försiktigt smög hon från skydd till skydd tills hon var så nära att hon kunde attackera. Hon visade sig lite, bara så lite så det lilla krypet kunde se henne och förstå att hans slut var nära. Han stelnade till och hon såg det tydligt, det stilla ljuset i hans ögon förbyttes och han var helt oförmögen att röra sig. Det var dags nu.
   Hon flög fram från sitt gömställe, tog tag om sitt byte och satte tänderna i nacken. Hon rullade över på rygg och med det lilla djuret i sitt grepp skakade hon på huvudet, allt för att göra processen så kort som möjligt. Pälstussar flög hit och dit och hon kände livet ebba ut i sina käftar. Plötsligt hördes ett skratt i närheten. Det var inget elakt skratt men det fick henne att släppa allt och avbryta jakten. Hon tittade upp.

I fåtöljen satt en ung man med ett roat uttryck i ansiktet. Vad var det han skrattade åt? Hon sträckte på sig, sköt hakan i vädret och sniffade förnärmat. Självklart hade hon vetat hela tiden att den lilla råttan var i tyg och hon var väl medveten om att det inte var så svårt att smyga sig på ett byte som inte levde. Det hade varit hennes avsikt hela tiden, att bevisa att den inte var riktig. Såklart. Leka? Nej, det sysslade hon inte med, det var för ungar. Hon vände sig till den unga mannen och jamade ljudligt. Nu ville hon ha lunch.

Nattarbete, del 3

Fortsättningen på Nattarbete, del 1 och Nattarbete, del 2

Tredje våningen påminde mer om en jaktstuga än det herrehus den var placerad i. Väggar och golv var av trä och jakttroféer hängde med jämna mellanrum på väggarna. Dörren hade lett upp till ett slags förrum med en stor eldstad som lyste upp rummet längs kortväggen till vänster och ett par fåtöljer runt ett bord där några övergivna silverbägare stod. Nu stod han precis vid sidan av den mörkbruna, välsnidade dörren och var tvungen att utforska; kartan var bara ritad över de undre två våningarna. I långväggen framför honom fanns två dörrar, han gissade att den högra ledde till ett arbetsrum, helt ointressant, så han valde den vänstra.
   Han gick över till dörren som, inte helt oväntat, var låst. Med flinka fingrar provade han dyrk efter dyrk tills han hittade en som passade, lirkade lite och sköt in en till. När han fått i två dyrkar var låset ingen utmaning; med ett klickande ljud gled låskolven åt sidan inne i mekanismen och han öppnade försiktigt dörren. Rummet innanför var tomt men badade i vitt ljus. Väggarna var kala och vitkalkade - en märklig kontrast mot förrummets träpanel - och mitt emot där han stod fanns ännu en dörr. En olustig känsla spred sig i kroppen, en kall rysning gled sakta ner längs ryggraden. Han tyckte inte om ljus, han trivdes bättre i dunkel men av någon anledning kändes rummet som rätt spår så han trotsade sin intuition, stängde dörren och gick med tre kliv över till andra sidan. Olåst. Han smet in.

Rummet innanför var höljt i mörker. Stort och skuggfyllt; det täckte nog halva tredje våningen och i hörnet rakt framför honom brann en eld som kastade fladdrande skuggor runt om i rummet. I motsatt hörn såg han den. Blodröd, gnistrande i det flackande eldskenet. Det var alldeles för enkelt.
   Bryne sjönk in i hörnet där han stod, hans svarta mantel tonade bort mot den mörka träväggen och det var som om han inte fanns där. Med skarp blick synade han noga rummet. Eldstaden var enda ljuskällan, lågorna irrade som vilsna själar i draget från skorstenen och reflekterades i den stora, röda stenen på en piedestal i det dunkla hörnet. Framför eldstaden stod två stolar och ett lågt bort och några bokhyllor stod spridda längs väggarna men utöver det var rummet omöblerat och tomt. Försiktigt hukade han sig och började smyga mot sitt mål på andra sidan rummet.

Stor som en halv knytnäve var det den största ädelsten han någonsin sett. Han öppnade en tom läderpåse han hade hängande i bältet för att stoppa ner stenen men precis när han skulle greppa den såg han en rörelse i ögonvrån. Som en orm sjönk han ner i skyddsställning och två kastknivar uppenbarade sig i hans händer, till synes ur luften. En gestalt smälte fram ur skuggan bredvid en bokhylla. “Det är inte bara du som har gåvan, mäster Bryne”. En högtidlig mansröst hördes från under mantelns vita huva som var långt neddragen. Bryne såg inte mannens ögon i dunklet men glimmandet från ett grymt leende letade sig ut ur hättan. Han svarade inte. “Självklart kunde rikets bästa tjuv inte motstå frestelsen att stjäla den största rubinen som någonsin hittats”. Mannen gjorde en gest mot stenen som ilsket glittrade i takt med eldens sprakande. “Kanske gjorde vi det lite för enkelt”.
“Vem är du?” frågade Bryne kort, rösten full av misstänksamhet.
“Det är oviktigt”, svarade mannen. “Frågan är om du ska komma härifrån med livet i behåll”. Bryne förbannade sig själv för att inte ha lyssnat på sin intuition, den hade aldrig svikit honom förut. Om det verkade för bra för att vara sant var det förmodligen det.
“Jag antar att det vita rummet här intill är enda vägen ut”, sa han lite uppgivet och rätade på sig. Kastknivarna försvann upp i ärmarna på hans tunika igen men han behöll ett visst mått av vaksamhet.
“Det stämmer bra det”, svarade mannen. Hans röst lät konstlad, som när prästerna stod på torget utanför sina tempel och predikade sina gudars straff och belöningar. Bryne hade svårt för religiösa män.
“Så, vad är alternativen?”
“Det mest uppenbara är ju att du tar stenen, försöker döda mig och springer”. Mannen svepte undan manteln på sin vänstersida med en flytande rörelse. I hans breda, svarta läderbälte hängde ett svärd. “Du kommer finna att det är svårare än det verkar”. Bryne trodde honom.
“Du kommer också finna att i det vita rummet står fyra vakter med order att inte lämna rummet för att jaga dig - där finns inga skuggor du kan gömma dig i och du vet lika väl som jag att utan dem är du en lätt match för en tränad soldat”.
“Och om jag inte tar stenen?”
“Det är inte ett alternativ”. Mannen svarade snabbt, lade händerna på ryggen och tog ett par demonstrativa steg runt piedestalen. “Mitt andra förslag är att du gör mig en tjänst. Då får du stenen och du kommer ut samma väg som du kom in, utan att någon ser dig”.
“Vad för typ av tjänst?” Brynes intuition formligen skrek åt honom att bara vända sig om och gå men nu hade mannen väckt nyfikenheten, den var starkare än girigheten. Han fällde ner sin huva i hopp om att mannen skulle uppenbara sitt ansikte, något mannen överhuvudtaget inte verkade uppmärksamma där han stod på andra sidan rubinen.
“Det är enkelt”, fortsatte mannen med sin högdragna röst. “Jag önskar en staty från ett av templen nere i hamnen. Du ser till att jag får den”.
“Fortsätt”.
“Jag vill ha den svarta obsidianstatyn av guden Rot i dennes tempel. Den står på altaret i tronrummet och är ungefär två fot hög.”
“Rot”, svarade Bryne. Trots sin inställning mot religion var han tveksam till att reta dödsguden. “Jag ska tänka på det”.
“Du har två minuter”. Luften skalv med orden. Bryne visste redan innan att han inte hade något val. Hans nyfikenhet hade gett med sig. En mäktig person, eller kanske organisation, ville spela med gudarna och han var deras spelpjäs. Det osade katt.
   Två minuter passerade, Bryne tog sig friheten att använda dem även om både han och mannen visste hur han skulle svara.
“Jag gör det”, sa han kort. “Hur hittar jag er?”
“Det gör du inte, jag skickar någon hem till dig när du är färdig”, svarade mannen. Bryne försökte med alla medel få lite mer information men mannen var väl tränad.
“Inte hem till mig, skicka honom till Oxen och Hornet i samma kvarter”. Hemma var hans fristad, där ville han inte ha folk springande. Och erbjudandet gav honom en liten känsla av kontroll.
“Gott. Du får två veckor från idag”. Mannen svepte dramatiskt med manteln när han gick ut ur rummet och lämnade Bryne kvar ensam med ett växande obehag inför det kommande uppdraget. Det var svårt att säga nej till en person som kunde avvara en sådan förmögenhet och dessutom till synes annektera ett hus från en av rådsherrarna. Han stoppade med en rysning ner rubinen i den tänkta läderpungen och började sin färd ut.

Ta tillbaka

Snyftande torkade han ögonen på skjortärmen. Han satt med knäna uppdragna mot hakan, skäggstubben började göra sig påmind och det korta, svarta håret stod åt alla möjliga håll.
   Han hade inte slutat gråta på hela natten, han hade inte accepterat att han satt här, längs en steril, känslokall vägg och hon låg där, innanför det stora glasfönstret med maskinernas gröna ljus skinande på sig. Tänk om han kunde ta tillbaka allt det där han sa, då, innan hon gav sig ut i den mörka kvällen i vredesmod. Om han kunde få säga förlåt utan att förklara sig, bara förlåt. Bara en gång till.

Det var en smitningsolycka och läkarna gav henne inga stora chanser. De hade gett henne natten, det var allt, och han hade suttit där hela natten utan att hon rört sig. Känt hennes puls, smekt henne över pannan och lutat sig försiktigt, försiktigt mot hennes axel. Sen orkade han inte mer.
   Natten hade passerat utan förändringar, sjukhuset började komma till liv. Solen skymtade hoppfullt genom persiennerna och städpersonalen började sin dag. Han hade inga tårar kvar, de hade svepts bort av golvmoppen, och trots alla känslor som stormade inom honom skulle han inte kunna gråta mer. Inte på ett bra tag. Snart skulle hennes föräldrar dyka upp och de tuffa frågorna skulle behöva få svar. Skulle de avbryta hennes livsuppehållande behandling, när skulle begravningen ske och vem skulle prata med polisen? Han önskade inget annat än att få gå tillbaka till kvällsmaten dagen innan och bara få vara lycklig en stund till. Men det gick inte. Det ögonblicket var borta.

Nedanför hälleberget

Det var mörkt runt honom. Skogen var tyst och hans andetag förvandlade den friska luften till en fuktig slöja framför honom. Ett rådjurs skällande ekade spöklikt mellan granarna runt honom och hans steg knastrade tyst över den dunkla barrmattan. Det var inte så sent än men han kände hur han egentligen borde vara hemma i sin bädd vid det här laget. Snart skulle gygrorna vakna och locka honom till skogs med sina trolska rop. Han rös. En annan dräng hade blivit bergtagen något år tidigare och hade aldrig blivit som folk igen innan han hängde sig i ladan.
   Han skyndade vidare mellan de knotiga grenarna, jagad av en ugglas hoande. En svag känsla av panik började stiga från magen, var var han egentligen? Utan att sakta ner började han se sig om mera noggrant men allt han såg var barrträdens hårda silhuetter mot ormbunkarnas mjuka rörelser i nattbrisen. Marken sluttade lätt uppför och en bit fram såg han en stor glänta där resterna av en älvdans sjönk ner i det fuktiga gräset. Han stannade mitt i den. Oktoberkvällen var kall och klar, ovanför sig såg han kräftan och när han vände sig om skymtade han månen halvt över trädtopparna. Han hade gått västerut. Hur länge då? Han tog sikte på månen och travade iväg så fort han vågade över den daggvåta terrängen och in i skogen igen. När mörkret omslöt honom började han nynna på en psalm, den enda han kunde. “Vår Gud är oss en väldig borg, Han är vårt vapen trygga”. Den hade han lärt sig av en handlare som besökt kusten under den stora strejken.

Det var en smal tröst; han visste fortfarande inte var han var och i natten hördes ljud han inte kände igen. Så han fortsatte mumla sin galdsång. “På Honom i all nöd och sorg,
vårt hopp vi vilje bygga”. Hans mor hade alltid sagt till honom att genvägar var senvägar och nu förstod han vad hon menade. Skyndsamt fortsatte han framåt och såg till att ha månen i blick så mycket det gick.
   Träden började glesna och marken öppna upp sig. Ute på heden bortom skogsbrynet såg han dimstråk driva med vinden i det bleka stjärneljuset. En halv fjärdingsväg bort började skogen igen och han bestämde sig för att inte korsa fältet, han ville inte riskera att få älvorna. Intensivt spanade han längs skogsbrynets kant, skulle huldran få syn på honom här skulle hon troligen snärja honom för all tid och det var värre än alla sjukdomar älvorna kunde blåsa på honom.
   En plötslig rörelse skymtade där framför honom, en svans försvann in i skogen. Där var hon! Snabbt beslutade han att ta sina chanser med det öppna fältet och sprang så fort han orkade över det vassa gräset som glittrade i månens sken. Andedräkten stod i plymer framför honom och han flämtade hest när han kom fram till skogsbrynet och svaldes av skogen. Han stannade under en krokig gran och satte sig för att andas ut. Magen var som en sten, vilse i oknyttens land, mitt i natten. Det var som en mardröm.

Ett par minuter senare reste han sig för att fortsätta. Han skymtade månen genom grenverket och gick med så stadiga kliv han kunde mönstra. Kylan började ta ut sin rätt, han hade ingen rock på sig, bara skjorta och byxor och sin väst, som han sparade för logdanskvällar som den här.
   Plötsligt såg han ett ljus längre fram. Blekt, stillsamt, vaggande, som om någon bar en lykta. Var det någon mer här ute? Han skyndade på stegen. “Hallå!” Hans röst dämpades mot granskogens dystra matta. Inget svar. Ljuset försvann, som om veken brann ned. Där! Där var det igen, lite mer till vänster än han sett de först. “Är det någon där?” Ropade han för att försöka fånga uppmärksamheten. Det var svårt att tänka sig att någon skulle vara dum nog att ge sig ut så här sent så nära trollbergens rötter. Lika fort som ljuset dykt upp var det borta igen. Han stannade upp. Träden stod mer spridda här. Nej, där var det igen. Rakt fram. Vem kunde det vara egentligen? Det vagt grönaktiga skenet gungade fram och tillbaka där, kanske tvåhundra alnar bort och såg ut att försvinna in där skogen åter tätnade. Det stillsamma pendlandet trollband honom och som förhäxad började han röra sig framåt igen.
   Så fokuserad var han på den spöklika lyktan att han inte märkte hur det började skvalpa runt fötterna på honom, kylan när vattnet trängde in i hans skor bekom honom inte. När gungflyet sög honom ned i den kalla tjärnen falnade blosset framför honom och sakta slocknade ljuset i hans ögon. En korp kraxade ödesdigert ovanför den svarta spegeln, så snart ringarna lagt sig skulle ett nytt irrbloss tändas.

Nattarbete, del 2

Fortsättningen på Nattarbete, del 1

Baksidan på huset bestod av en lång terass där vita kolonner med jämna mellanrum höll upp den del av huset som stack ut ovanför. Mitt på var en bred marmortrappa som ledde rakt ner på den stenlagda gångvägen som lent som silke flöt runt den vackra fontänen och ut mellan fruktträden. Utan vidare hade han kunnat ta sig förbi hela terassen, vakterna tog god tid på sig idag. Kanske var det för att hela stadens elit fanns församlad inne i huset i olika stadier av druckenhet eller så var det bara en sådan kväll. Kunde han bara hitta en väg in skulle den svåra biten vara över.
   Så han travade vidare runt nästa hörn och stannade med ett ryck. Nu hade det börjat, han såg den första patrullen komma gående med loja steg i trädgården på framsidan. Det var dags att överge utsidan och ta sig in. Det fanns inte tid att bryta upp en fönster, han fick helt enkelt hitta något via terassen på baksidan för med största sannolikhet var det en eller flera patruller på andra sidan huset också. Han vände sig, skyndade runt knuten och upp för marmortrappan så ljudlöst han kunde, det ekade ändå ganska bra mellan stenväggarna, trots trädgårdens storlek. Det självklara alternativet var ju de stora trädörrarna mitt för trappan och med hjälp av de stora, sirligt infattade glasrutorna kunde han också se att kusten var klar. Genast insåg han hur den här typen av vårdslöshet kunde straffa sig, hade det nu stått någon där inne hade de haft svårt att undgå att se honom. Nåväl, ingen skada skedd. Han dyrkade enkelt upp låset. Nu fick försiktigheten ta överhanden, han hade ingen aning om vad som väntade honom innanför, bara en grovt ritad karta över husets innandöme och inte heller visste han hur stort säkerhetspådraget skulle vara. Anledningen till att han valt just den här kvällen var den stora balen som hölls i huset. Den skulle hålla större delen av tjänstefolk och vakter i närheten av den stora balsalen på första våningen och lämna resten av huset i hans händer.

Bryne tog tag i det gyllene handtaget på den högra av dubbeldörrarna och öppnade sakta och försiktigt för att höra så den inte väsnades men också för att försätta sig själv i noggrannhetens sinnestillstånd. Som en skugga gled han in i den stora hallen och stängde tyst igen dörren bakom sig. Han stod mellan två mörka träväggar som diagonalt blev lägre mot rummets mitt, det var trapporna till avsatsen som sträckte sig runt hela rummet på andra våningen. Golvet bestod av stora plattor av grön marmor och det var högt till taket, antagligen var det undersidan av tredje våningen han såg. Konstfullt smyckade glaslampor i guldfattningar hängde på väggarna och lyste upp det åttakantiga rummet med sina blågröna lågor. Första våningen var nog så gott som självmord att undersöka så hukad med tysta steg smet han upp för en av trapporna som han kommit in mellan och in genom första bästa dörr, rakt framför honom, mest för att komma bort från öppenheten i den stora salen. Han hukade sig ner i hörnet närmast dörren och drog fram sin karta. Än så länge stämde den ganska bra, den stora salen han kommit ifrån verkade vara lite av ett nav i huset dit alla vägar ledde. Smart; men inte så praktiskt för en stortjuv. Det var ganska troligt att just det rummet skulle vara väl bevakat ganska snart, varför det inte var det nu hade han svårt att förstå. Det rummet han var i nu borde vara andra våningens badrum. Det skulle även förklara porlandet som tyst ekade mot det svart-vit-rutiga stengolvet. Tredje våningen, hans mål, var den riktigt privata delen av huset, få tjänare hade tillgång dit och det fanns bara en väg upp dit, via trappan i lordens sovrum.
   Plötsligt hörde han steg utanför dörren. Han var inte orolig över att bli upptäckt, badrummet var svartare än natten, det var endast de vita golvstenarna som vagt gick att urskilja, men eftersom det enda sättet att ta sig dit han skulle var via just hallen utanför så kunde hans natt genast bli lite klurigare. Han vek ihop kartan igen, stoppade den i en av mantelns fickor och gläntade så diskret han kunde på dörren. En man i svart tabard och höga stövlar patrullerade på andra våningen, på väg bort från honom på höger sida. Till vänster fanns ytterligare en dörr som skulle leda honom till tjänarnas bostad. Det var en chans han fick ta, därifrån fanns troligen lönngångar till större delen av huset så tjänarna skulle kunna röra sig fram och tillbaka utan att bli sedda. Risken att han skulle bli sedd fanns också men hellre ett menlöst tjänstehjon än en beväpnad vakt. Han skickade en snabb bön till högre makter att dörren skulle vara olåst och slank snabbt ut från badrummets mörker och mot den anspråkslösa trädörren. Tyst gled den upp och han tackade sin lyckliga stjärna och pustade ut. Dörren var stängd långt innan den svartklädda soldaten kommit så långt att han ens kunde skymta den i ögonvrån.

Det märktes direkt att det var tjänstefolkets avdelning. De bruna träväggarna var osmyckade och det var längre mellan de enkla oljelamporna i korridoren. Han tog höger och såg allrummet längre bort och de olika sovsalarnas stängda dörrar på båda sidor av korridoren. Försiktigt smög han förbi dörrarna. Det var troligt att det var någon här uppe så lika försiktigt såg han sig om innan han gick in i rummet. Det var tomt och på de två grå stenväggarna, som också utgjorde hörnet av husets utsida, brann facklor och några små lampor stod utställda lite här och var på de osmyckade borden som användes till matbord när någon fick tid över. Små dörrhål gapade mot honom här och var i väggarna, tjänarnas hemliga gångar var ofta trånga men de fyllde sin funktion. Nu skulle han bara lista ut vilken av dem som skulle ta honom dit han skulle.
   Kartan han fått hade givetvis inte lönngångarna utritade men med hjälp av sin kompass och husets planlösning skulle han nog kunna lista ut vilken av gångarna han skulle ta. Det fanns tre smala gångar i kortväggen till höger om öppningen som han kommit genom och ytterligare två i väggen till vänster om korridoren. De hade han snabbt avfärdat, de gick troligen till bottenvåningen - om inte sovsalarna längre bort var enormt små - och om tredje våningen var så hemlig som det sades så var det troligt att det inte fanns några gömda gångar dit.
   Medan han stod och resonerade med sig själv hörde han en dörr öppnas bakom sig. Han snodde runt. Ingen syntes till men han hörde ljudet av träklackar mot stengolv. Någon hade precis kommit in genom samma dörr som han själv. Inom tre steg skulle denne någon vända runt hörnet och ha fri sikt rakt mot Bryne där han som en gås vilsen i hönshuset försökte fundera ut var han skulle ta vägen. Han chansade på att den vänstra av de tre skulle leda honom någorlunda rätt och skyndade så tyst han kunde in i den trånga gången. Han var inte ett dugg nyfiken på vem den okända var, han hade inga vänner i det här huset. Ändå var det svårt att inte se att det hade gått onormalt enkelt att ta sig ända hit. Med lite flyt var det också den här vägen som ledde till sovrummet han skulle till och om det fortsatte så var det antagligen tomt där också. Han kände ett stygn av oro. Det kändes inte alls tryggt helt plötsligt. Helt tomt på tjänstefolk? De borde arbeta i skift, några vilade när andra jobbade. Inga vakter precis när han kom in? Det var bara att tacka och ta emot men så fort han började tänka så var det som att luften förändrades, han kände sig inte lika tvärsäker längre.

Han hade någon lustig, medfödd förmåga att smälta in i skuggor. Bara det var en tillräckligt djup skugga kunde han praktiskt taget försvinna, hans andetag hördes inte och det gick inte att urskilja någonting av hans gestalt. Det var svårt att komma ihåg alla gånger den förmågan hade räddat honom men det var också svårt att förstå vad den kom ifrån. Generellt lät han sådana tankar bero, det var lika bra att använda sig av något man blivit given innan någon bestämde sig för att ta tillbaka det.
   När han nu skyndsamt smög genom den trånga, sparsamt upplysta korridoren kände han sig tacksam för den. Med jämna mellanrum fanns oupplysta nischer - och två gånger nu hade han fått använda dem för att undvika att bli sedd av tjänare som kom småspringande i ett eller annat ärende. En dörr, kanske tjugo famnar bort, borde vara hans mål eftersom korridoren tog slut där. Han hade gläntat på ett flertal andra dörrar på vägen, de hade lett till ett par gästrum, ett konstgalleri och det stora biblioteket. De var nu inritade på hans karta.
   Det klickade till bakom honom och som en plötslig vindpust hade han gömt sig i den mörka nischen på hans vänstra sida. En tjänare i svart- och guldrandigt livré smet förbi, omedveten om Brynes närvaro. Stressad skyndade han förbi nischen och in genom dörren i slutet på korridoren. Det var alldeles för nära. Bryne tittade försiktigt åt båda hållen innan han lämnade det skyddande mörkret och fortsatte något långsammare genom dörren in i ett stort, mörkt sovrum med en trappa på motsatt sida.

Det var tyst i rummet, en enorm säng med sirlig sänghimmel stod rakt framför honom och en ensam, guldinfattad lampa lyste upp trappan med ett blekt sken. Till höger om honom var dörren som ledde ut i huset, han lutade örat mot den och hörde en tung suck. Där stod troligen en rejält uttråkad vakt som nog skulle bli mycket lycklig över nåt att göra. Bryne tänkte inte ge honom det nöjet.
   Med tysta steg gick han förbi sängen och vred ner veken på lampan så mycket att den slocknade. Rummet badade i mörker men han kunde urskilja ljus som sipprade ut under dörren ovanför trappan. Efter några sekunder kunde han också höra steg som närmade sig dörren, snabbt gömde han sig i hörnet vid sängen, där trappans vägg var som högst, dit ljuset inte nådde om lampan skulle tändas igen. Han hörde dörren öppnas ovanför honom och en mansröst förvånat mumla något om att lampans bristande funktion. Bryne hörde honom gå ned och lyfta på glaset för att tända veken igen och snart såg han att det var samma tjänare som stressat förbi honom i korridoren. Han försvann lika snabbt genom lönndörren och Bryne var ensam igen - han släckte lampan.