Ett avbrott i tystnaden

Fortsättning på En förtrogen vän

En öde kåkstad reste sig framför honom i den dallrande hettan. Inget rörde sig och inte ens vinden försökte störa tystnaden som följt honom de senaste dagarna. Ibland på nätterna kunde han höra insekter krypa runt i dammet och då och då även en trött asgams flaxande men på dagarna var det tyst som i graven.
   Med släpande steg började han gå mot rucklen som bildade en krokig allé av förlorat hopp. De var gjorda av allt som man kunde tänka sig; träpallar, räfflade plåttak och pappkartonger. Vitblekta ben och torra eldstäder var allt som fanns kvar av de som en gång bott där, om det var deras ben eller matrester kunde han inte säga.

Ett fladdrande i ögonvrån drog till sig hans uppmärksamhet. En stor, sandfärgad fågel satt på kanten av ett av skjulen och tittade på honom med hungriga ögon. Dess krökta näbb följde varje steg han tog och den ormliknande halsen ringlade sig mot dess bröst. Han kände genast obehaget. De enda djuren som fortfarande levde var asätare; den här väntade på hans sista andetag. Men fågeln skulle inte få det nöjet, inte idag. Istället gick han rakt emot den och in i skjulet som den satt på.
   Det var kvavt och mörkt därinne. Gamens stora klor klickade mot plåttaket. Klick, klick-klick, klick. Trots det ödesdigra var ljudet skönt, ett avbrott i tystnadens mönster. Han stod precis innanför det slitna tygskynket tills hans ögon vant sig vid dunklet. Två stora kliv skulle ta honom till den bortre väggen och det var ungefär lika brett. Han hukade sig för att inte slå i taket och studerade noga golvet. Kanske skulle det finnas något av värde där.
   Något i bortre hörnet fångade hans blick. En liten jordhög. Han hukade sig ner. Ur högen stack ett litet huvud. Utan att tänka lade han ett finger framför munnen på barnet. Det andades fortfarande. De som lämnat det här kunde inte vara långt borta. Det måste vara grymma människor. Eller desperata. Det var svårt nog att hitta vatten och mat att fylla hans egen knipande mage så hur skulle han kunna nära en till? Han slets mellan den egoistiska överlevnadsinstinkten och den barmhärtiga faderskänslan.

Han hade inte kunnat rädda sina egna små döttrar från torkans sviter, kanske var det här hans chans att göra bot? De motstridiga känslorna inom honom gjorde honom illamående, för ett par månade sen hade det aldrig slagit honom att han bara kunde vända ryggen till och fortsätta sin egen kamp. Nej, det här var hans chans. Han skulle stanna i kåkstaden över natten men sen skulle han och den lilla fortsätta. Det fick bära eller brista, hans liv före barnets. I morgon.

En förtrogen vän

Veckor hade passerat, kanske månader, han visste inte. Han var dammig, hans hår var stripigt och han luktade av torka och ingrodd svett. Det här diket hade varit hem i ett par dagar men nu ville han vidare, kanske ett par byar till.
   Den senaste tiden hade han levt på insekter och några torra frukter nån måste ha tappat på vägen till marknaden för länge sen. Magen skrek när han reste sig från det döda gräset i diket; de första veckorna hade den vägrat att behålla nåt av det han tvingat sig att äta. Vatten var svårt att hitta men han lyckades få i sig så han klarade sig från diken och leriga vattenpölar som en gång varit sprudlande bäckar och djupa tjärnar. Torkan krävde offer i hela skapelsen och aldrig hade han hört talas om en torka som varat så länge som nu. En torka som berövat honom allt han ägde och allt han älskade.
   Han hade passerat många byar och ett par städer på vägen hit men inte i någon hade han sett några människor. Några schakaler, ett och annat vårtsvin men utöver det dött. Tomma låd- och brädskjul mitt bland de moderna betongbyggnaderna skvallrade om att någon försökt stanna här och där men de hade hunnit försvinna innan han hann fram. Det måste finnas några överlevande nånstans, hela världen kunde inte gått under. Men hur länge han orkade fortsätta på sin minimala diet under den obarmhärtiga solen?

Väl uppe ur sitt torra bo spanade han med trötta ögon längs vägen. Som en svart, ångande spegel i den stekande hettan sträckte den sig rakt bort mot där solen gått upp. Sprucken och dammig var den hans väg mot hoppet, mot den eventuella civilisationen.
   Stapplande började han dagens resa. Hopplösheten tryckte honom, som varje morgon, men han fokuserade på vägen och pressade med ett sista uns mental kraft bort alla tankar som hotade honom. Ännu en dag utan vatten, utan mat, utan mål. Det dröjde inte länge innan blodsmaken kom till honom som en förtrogen vän men han fortsatte framåt, ständigt framåt.