Nattarbete, del 1

Kvällen var stjärnklar. Under takskäggen försökte de glest ställda gaslyktorna belysa de folktomma kullerstensgatorna. På kanten till en takterass ovanför en trevägskorsning satt en svartklädd figur på huk. Hans mantel fladdrade stilla bakom honom och i huvans inre kunde man vagt urskilja en höknäsa ovanför ett par tunna läppar. Förutom mantels svaga rörelser satt han helt stilla, som en staty placerad där för att skrämma iväg eventuella inkräktare. Ett tiotal meter nedanför honom passerade ett par vakter. Deras steg ekade mellan väggarna och i deras bälten hängde allt möjligt som skramlade, nycklar, svärd, tennflaskor och pilkoger. “Diskret”, tänkte han sarkastiskt och skrockade lite för sig själv. Det var patrullen han väntat på, nu hade han fritt fram ett par minuter, fullt tillräckligt för att hinna runt några hörn utan att bli sedd.
   Han vände ryggen mot gatan och började klättra ner längs väggen. Där det saknades avsatser var stenen och murbruket så grovt att det inte var några svårigheter att hitta grepp och dessutom var det bara runt fem famnar högt - lite väl högt att hoppa ifrån men han behövde inte klättra mycket längre ner än mitten för att säkert och ganska tyst kunna släppa. Det dunsade i marken och klirrade lite i hans knippe med låsdyrkar när han tog mark. Han satt kvar på huk ett par sekunder för att försäkra sig om att kusten fortfarande var klar innan han med snabba steg smet om hörnet till höger.

Ett par minuter senare stod en mörk figur med huvan neddragen långt framför ansiktet med ryggen mot en röd tegelvägg. Till höger om honom gick vägen varpå hans mål låg men framför ingången till herrgården stod ett par hyrsvärd. En snabb blick om hörnet försäkrade dock honom om att herrn i huset inte betalade så väl, den ene satt och spelade tärning med sig själv och den andra stod med ryggen mot honom och puffade stillsamt på sin pipa samtidigt som han muttrade för sig själv. Höga stenmurar omgärdade det stora huset, inga större problem att ta sig över, men att göra det obemärkt var lite av en utmaning.
   Han tassade med snabba steg runt knuten och hann ut ur vakternas synfält, ned längs gatan som gick vinkelrätt mot den där huvudingången låg. Nej, det var nog svårt att stoppa honom ikväll, han hade fått nys om att kontinentens största rubin fanns på plats i huset ikväll och förtjänsten på den skulle han kunna leva gott på i månader. Men han skulle behöva lite hjälp, det var tur att pengar kunde omvända de flesta människor.

“Bryne”, rösten var djup och lät uppenbart ansträngd.
“Här”, svarade han och tittade upp längs muren. Knappt två famnar hög utan bröstvärn eller någon form av skydd mot klättrare utifrån. Ett skäggbeklätt huvud stack fram över kanten med rosiga kinder. Brynes kollega på insidan visste ingenting mer än att han skulle kasta ner ett rep till honom och att han skulle få en ansenlig summa pengar för det. Han skulle dessutom iväg med nästa båt och med alla pirater i bukten var det otroligt att han skulle komma tillbaka. Bryne var nästan säker - såvida han klarade sig ut med skinnet i behåll.
   Repet ormade sig ner och det lockhåriga huvudet försvann ur synhåll samtidigt som han tog ett stadigt tag i repet med sina läderhandskar och började klättra. En dov duns på andra sidan muren berättade att hans kumpan hoppat ner och precis som han hade lovat var det ingen som reagerade på det. Väl uppe på krönet hukade han sig. Han satt ungefär mitt på muren i längsled och därför också mitt för det kvadratiska huset. Han uppskattade att det var tio, tolv famnar till huset från där han satt och han såg att det var mörkt i de valvformade fönster som vätte mot hans sida. Till vänster, bortom husknuten var en stor fruktträdgård och svagt kunde porlandet av en fontän höras. Hit in nådde inte gaslyktornas varma ljus så hela trädgården var upplyst av ett blekt månsken som vagt strålade mellan trädens grenar. Den sidan skulle undersökas först, det var inte helt otroligt att det fanns en eller annan källaröppning där han kunde ta sig in. Rakt nedanför sig såg han den bastanta sjömannen med sin vilda hårväxt. “Skynda dig nu innan vakterna går sin rond”. Bryne tänkte inte sitta och vänta på det, han vände sig om, tog tag med händerna om murens kant och firade sig sakta ner så långt han kunde och hoppade sista biten. Han lossade läderpungen han hade i bältet och gav den till mannen. “Tio guldmynt, enligt avtal”. Han var oftast kortfattad, utom när han pratade med sig själv. “Försvinn nu och hoppas att vi inte ses igen”. Mannen grinade lite snett och vände sig om och gick mot den låga baracken som var byggd längs muren. Knepet med att muta ett hyrsvärd var att betala mer än deras nuvarande arbetsgivare. Det funkade varje gång. Han vände blicken mot huset, som, med sina tre våningar, kanske var det svåraste han brutit sig in i nån gång. Bryta sig in var ett så brutalt uttryck, han förstörde ju aldrig något när han tog sig in. Besökte var ett bättre ord. Hursomhelst, nu hade började tiden bli knapp om han skulle hinna in under tiden vakterna bytte skift. Efter det skulle det vara näst intill omöjligt att gömma sig i trädgården - husets herre visste att om man saknar kompetent personal måste man ha desto fler för att kompensera. Han vände sig mot baksidan och skred till verket.