Böna

Böna. En böna eller att böna. Det här med ord var fascinerande. Ibland kunde han sitta länge och bara fundera över ord, deras betydelser och var de kom ifrån. Men varför just böna? Ett så fånigt litet ord som kunde innehålla sådan kraft att det stundtals nästan förflyttade berg. En lite matsak som kunde innehålla ett helt livs ångest. Det tyckte han var konstigt.
   Som vanligt hade tankarna flugit iväg, han var lite svår på det viset, man visste inte riktigt om han faktiskt lyssnade eller om han funderade på hur svenskan och holländskan hörde ihop eller om förra veckans storm orsakats av en fjäril på Bali. Så hon knackade honom helt enkelt på axeln. “Kan du köra barnen till dagis idag?”. Hummande tittade han upp från tidningen som hade hade läst. “Ja, det ska nog gå bra”, svarade han, till synes helt bekymmerslöst, även vid den här tiden på morgonen. Hon förstod inte riktigt hur han gjorde, var ute i garaget till sent på nätterna och var pigg och nyter en halvtimme innan hennes klocka ringde. “Säkert?”, hon var tvungen att fråga. “Jadå, det fixar jag”, svarade han på sitt speciella sätt. Hon visste att han skulle fixa det, frågan är om han skulle glömma bort att själv gå till jobbet, det hade också hänt. Så hon godtog hans försäkran och började packa sin handväska. “Då åker jag nu då”. Han hummade till svar, till synes försvunnen i sin tidning igen. Så mycket återvinning för en tjugo minuters läsning, hon kanske skulle säga upp tidningen. De fick prata om det, helt enkelt. “Hej då, vi ses i eftermiddag älskling”. “Hej då, puss puss”. Så, han var i alla fall inte helt borta. Hon öppnade dörren och gick.

Lämna barnen på dagis, lämna barnen på dagis. Då fick han åka tio minuter tidigare men det var inga problem, han var ju klar redan. Snart dags att åka dock men ett par minuter till kunde han gott sitta, det fanns fortfarande en skvätt kaffe kvar i muggen. Det var en riktigt intressant artikel i tidningen idag, den handlade om biltrafiken runt Stockholm. Helt oväsentligt kan tyckas när man bor utanför Karlstad men det var ändå intressant, hur biltullarna hade påverkat trafikflödet och hur en eventuell utbyggnad av ringlederna kanske skulle strypa flödet helt. Om han hade bott i Stockholm hade han nog tagit tunnelbanan, det verkade ganska galet, hela trafiksituationen där var utom kontroll. Tänk då hur det skulle vara i Berlin, eller New York eller Mexico City. Otroligt, skulle det ens gå att köra bil där?
   Han ryckte till lite och tittade på klockan. Det var dags att åka. Han gled i skorna och drog på sig jackan, kände efter så att bilnycklarna låg i höger ficka och plånbok och mobil i vänster. Det gjorde det. Precis som igår. Han gick ut genom dörren, låste och satte sig i bilen. Skönt att ha så gott om tid ändå och det var ju inte så lång omväg att ta vägen förbi dagis. Det verkade vara lite mindre trafik nu än vanligt, kan de där tio minuterna verkligen göra så mycket? Ja, om folk var lika rutinbundna som han så hade han ju tagit plats i ett annat mönster nu, inte det han brukade och därför var det inte samma folk i det. Lustigt ändå, trots att han hade förberett sig så bra kändes det som att han hade glömt nåt. Han vände sig om.

“Ungarna!”