Något dyrt

Ett stort dammoln omgärdade honom och han undersökte mentalt varje kroppsdel för att se om nåt var skadat. Det verkade inte så. Han reste sig och borstade av sig. “Det här kommer bli dyrt” tänkte han och började fumla med D-ringsfästet på hjälmen. Det var knepigt med handskarna på tänkte han och fällde upp visiret innan han började knäppa upp handskarna och dra av dem.
   Dammet började lägga sig och han såg två personer i orangea västar komma springande mot honom. “Hur gick det?” ropade en av dem, en man, kanske 45 med mörka solglasögon. “Det är bara skrot” svarade han lite besviket, nu med hjälmen hängande i ena handen och handskarna slarvigt instoppade i den. “Nej, med dig såklart!”. Den andra figuren, en lång, slank tjej i tjugoårsåldern sprang förbi honom och mot det som var kvar av hans motorcykel. Plastdelar av de sönderrivna kåporna låg spridda slumpmässigt runt honom i sandfållan. “Jaha, med mig. Jo, det är väl bra”, han var väl sådär nöjd egentligen. Det var dyrt att krascha och det tog tid, nu skulle han ha ännu mindre tid att vila sig innan racet i eftermiddag. Funktionären verkade nöjd med hans svar och rusade förbi för att hjälpa tjejen att dra undan motorcykeln så att eventuella andra kraschande skulle slippa slå i den.
   Han sparkade lite förstrött i sanden och såg allmänt uppgiven ut, hur hade det gått egentligen? Hade han satt några bra tider innan eller var hela passet onödigt?
De två funktionärerna hade snabbt fått undan hojen såpass att de ansåg det säkert. På det här avståndet såg det inte så farligt ut, en styrhalva, nya kåpor och kanske nytt kopplingshandtag, men man visste ju aldrig. Den stackars motorcykeln hade fått vara med om en del den senaste säsongen, han hade varit i backen en gång varje tävlingshelg, minst, och det började kännas i plånboken även om det sällan var de riktigt dyra sakerna som gick sönder. Med lite otur var hela ramen sned, då blev det inget mer åka den här säsongen.
   Den äldre funktionären mötte honom och tog hans hjälm. “Om du vill slippa gå tillbaka kan du följa med oss till posteringen och sätta dig ner lite”, det lät ganska skönt. “Vi har nog en skvätt kaffe kvar också”. Skönt med så trevligt folk, det är inte alla som erbjuder kaffe efter att ha dragit undan 150 kg motorcykel genom djup sand. Han log och tackade så mycket för vänligheten.