En användbar egenskap

Människor sprang fram och tillbaka, hit och dit och tillbaka igen med allehanda saker som skulle på plats. Det var kaos. Som det såg ut nu skulle tidsplanen spricka med flera timmar, det fick inte hända, städfirman som skulle fräscha upp hela utställningshallen skulle komma 18:00 prick och de var väldigt noga med att de behövde tolv timmar på sig. Det fanns inte utrymme för misstag, inte om dörrarna skulle öppnas i tid. Och misstag hade det varit på tok för många de senaste tolv timmarna.
   Markus hade varit här sent igår kväll och haft möte med mattläggarna. 20 000 m2 matta skulle läggas under natten och med tanke på att den var tvungen att läggas ut i rätt ordning fanns det inte rum för misstag. De hade noggrant gått igenom alla fyra utställningshallar med platskartor för att minimera risken för misstag. Ändå hade halva hall 4 blivit fel och de fick riva alltihop och lägga om, allt hängde ihop. Det innebar att de inte hade börjat bygga utställningsbåsen i hall 4 förrän mattan var färdig, tre timmar för sent. Nu var goda råd dyra, de hade sex timmar på sig att bygga 500 utställningsbås, komplett med elektricitet, belysning och reklam. Ett arbete som utan säkerhetsmarginaler skulle ta åtta timmar, han hade räknat med tio för att vara på den säkra sidan. Den sista timmen hade han förlorat när platsansvarige för båsuthyrningsföretaget börjat skälla på sin kollega hos mattföretaget. Ingen jobbade, alla var intensivt fokuserade på de två femtioåriga herrarna som vid det här laget borde vara vana vid dylika omständigheter. Markus var drygt hälften så gammal men kände sig betydligt äldre när de två rök ihop som två hormonstinna tonåringar.

Sex timmar. Han tog ett steg åt sidan. Så här gick det när man gav sig in i leken utan att få alla kort på bordet. “Vi fixar norra Europas största utställning men vi behöver nån som organiserar.” Han hade nappat direkt, han älskade jobbet. Vad han inte visste var att nån annan varit ansvarig innan och inte direkt lämnat god information när hon steg åt sidan och därmed lämnade Markus med kontrakt han inte visste om, tidsplaner han inte kände till och löften han aldrig hört. Det var kaos. Ett kaos som nu avspeglade sig i utställningshallen. Hade han fått välja själv hade han hyrt matta och bås från samma företag, det hade sparat tid, pengar och frustration men kontrakten var redan skrivna, han kunde inte göra så mycket. Nu stod utställarna på led på parkeringen, de skulle börjat ställa upp för två timmar sen och det började bli irriterat.
   Efter att han gett några sneda leenden, man måste alltid se ut som att det kommer gå vägen utåt, satte han sig i sitt lilla kontor överblickande hall 1. Han tog ett steg åt sidan mentalt, bytte perspektiv. En användbar egenskap. Ett febrilt byggande höll på i samtliga hallar, ingen av dem nära på färdig och fler och fler utställare började rinna in, han såg deras irriterade ansikten tydligt i övervakningskamerorna från parkeringshuset. Ett djupt andetag. Ett till. Fokus. Han blundade. Ett ögonblick senare spreds ett blygt leende i hans ansikte. Det kanske skulle gå att lösa. Han satte igång sin radio igen, ropade till sig chefen för båsbyggarna och försökte konkretisera sin plan. Det kunde gå vägen men de skulle få arbeta annorlunda. Som det var nu var det fyra lag i varje hall som jobbade, om han kunde få in alla sexton lagen i hall 1 och sen jobba sig genom hall för hall. Då kunde han släppa in utställarna i den hallen när båsen blev byggda i nästa. Och städarna kunde städa hall 1 när utställarna höll på i hall 2 och så vidare. Det kunde gå.
   Den femtioårige förmannen klev in genom dörren, Markus förklarade sin idé och mannen godtog den med sedvanlig skepsis av någon som gjort samma sak år efter år. “Kan du lösa det logistiskt utan att folk springer på varandra?” frågade Markus.
“Vi får se”, mannen var inte van att få sin planering ifrågasatt. Men efter sitt utbrott inför den här ynglingen kunde han inte direkt säga ifrån heller.

Markus gick ner för trappan, tog upp sin telefon och ringde till städfirman. Medan signalerna gick skyndade han genom hallen mot de enorma lastdörrarna i bortre änden, det var därute parkeringshuset var. Det var där den mest irriterade skaran människor var, de som inte kunde göra annat än att vänta och de skulle skylla allt det på honom - det var sånt man fick ta.
   “Göteborgs städ” svarade det i andra sidan luren. “Markus från Ebenholz Events här. Jag har lite brådis, kan du koppla mig till Göran?”. Han kände den söta receptionisten och hon visste vad som skedde den här helgen. “Absolut, ett ögonblick”, hon var alltid trevlig. Det var nog därför han alltid anlitade dem.
“Göran här”.
“Tjena Göran, Markus från Ebenholz Events här. Du, vi har lite strul idag, det blev knasigt med mattorna i natt och mattfolket vägrade släppa in de andra i de hallar som var klara”.
“Ja, de kan vara lite såna ibland”. Göran kände folket i branschen och han var nog den av dem som var vettigast att ha att göra med.
“Så” fortsatte Markus, “Jag tänkte bara höra om ni har några problem med att städa i en hall medan vi jobbar i de andra. Vi ser till att det blir klart i tid så ni kommer in utan fördröjning och vi ser till att hålla skiljedörrarna stängda så vi inte skitar ner in till er.”
“Självklart”, svarade Göran. “Inga problem”.
“Jättetack, vi hörs sen, jag måste dra!”

Det fanns fortfarande hopp. Nu måste han bara se till att utställarna förstod situationen. Han hade haft ett gäng springande hos sig i princip hela dagen, de grinigaste såklart. De flesta andra visste att det inte funkade att gnälla men en del människor trillade polletten aldrig riktigt ner hos. Han stod på lastkajen och drog iväg ett mass-SMS till gruppen han döpt till Utställare i mobilen. Det var det enklaste sättet att samla alla. De som inte hade mobilen på fick skylla sig själva, det var det enda sättet han kunde få tag på dem. Det tog ett par minuter innan de började komma och samlas vid lastkajen och under tiden hann han se hur båsbyggarna flockades i hall 1. Det var ett febrilt springande där inne nu, ett under att ingen skadade sig. Han hoppades att de stackarna fick skäligt betalt åtminstone men med den summan han blev fakturerad skulle företaget kunna anställt dubbelt så många och ändå gå med vinst. Nu fick de upprätthålla sin del av avtalet.
   Flera hundra personer stod och trängdes framför lastkajen, han hade nog nått ut till de flesta med sitt SMS. De flesta såg mindre nöjda ut men han fick inte låta det komma honom in på livet, nu skulle han lösa det här.
“Vi är lite sena!” ropade han ut med ett snett leende. “Lite” hördes sarkastiska mutter i folkskaran.
“Jag tänker inte ursäkta mig på nåt sätt, det hjälper ingen. Däremot kommer vi bygga klart en hall åt gången så ni som står i hall 1 kommer få komma in först. Det borde inte vara mer än en timme bort. Max”. Han såg folk skruva lite på sig. Hall 3- och 4-folket skulle nog inte komma in förrän sent ikväll. “Ni som tillhör hall 1 får gärna stanna i närheten. Ni övriga kan åka och äta, sova eller vad ni vill. Jag skickar ett SMS när det är ungefär en timme kvar innan ni får komma in”. Lättnad. Ingen klagade. “Låter det som en plan?”. Ett tveksamt jakande svar men ingen som sa emot. Skönt, lite flyt var han värd. “Bra, då kör vi. Hall 1, jag gissar på 45 minuter. Om ni följer med mig fixar jag lite fika. Ni andra gör vad ni vill tills ni får mitt meddelande”.

Klockan närmade sig fyra. Sista utställaren hade precis åkt hem till hotellet och det var snart dags för honom också. Han hade skickat hem båsfirman vid midnatt, fyra timmar över tiden, med ett löfte om kompensation och ett stort tack för väl utfört arbete efter. Den fakturan skulle han skicka till mattfirman som hade åkt hem med en åthutning, man gjorde inte fel när man gått igenom planen fyra gånger. Då får man stå sitt kast, är huvudet dumt får plånboken lida. Hursomhelst, om tre timmar skulle han stå här igen. Helst pigg och med ett leende på läpparna. Men nu var det klart. Göran, en senig man närmare sextio, kom fram och dunkade honom lätt i ryggen. “Det var väl inte så farligt?” sa han med sin breda göteborgsdialekt. “Det kunde ha varit mycket värre” svarade Markus med ett utmattat leende. “Nu kan vi åtminstone öppna i tid, annars hade jag fått mycket att stå till svars för”. Göteborgs städ hade, som vanligt, gjort ett kanonjobb, klara två timmar tidigare än planerat och en faktura därefter, det visste han. Göran fuskade aldrig med tidrapporterna. Det var därför han alltid anlitade dem.

Två timmar skulle han få sova, med lite tur. Men sova kunde han göra på söndag kväll, när alla 20 000 m2 var luft och betonggolv igen. En hel veckas semester hade han avsatt till sig själv. Stressigt, utmanande, jobbigt och tröttsamt. Han älskade det här jobbet.