Skattkartan

Den lilla röda motorbåten skrapade försiktigt mot stenhällen som utgjorde landningsplatsen på ön. Patrik kände till varenda ö i sjön men just den här var hans favorit, han hade varit här fler gånger än han kunde bry sig om att minnas. Stenhällen var perfekt, några små buskar bara men annars flat med lite lutning, perfekt för barnen att bada vid. En liten skog började kanske tio meter från vattenbrynet och sluttade uppåt för att på andra sidan sluta i en brant klippa och ett bråddjup, perfekt att hoppa ifrån om man var lite spänningssökare. Men idag skulle han nästan bara vila, det var hans lediga dag och en av hans sista pappadagar. Det skulle bli en bra dag.
“Anna! Emelie!”, han hade redan förtöjt båten i kroken de sprängt in i hällen några somrar sen. Det var skönt att slippa simma efter båten om man glömde se till den. De båda flickorna hade hoppat i land så fort han lagt till, de älskade ön lika mycket som han, och kom nu springande med flytvästarna på och klänningarna fladdrande bakom sig. Anna, den äldre av de två, skulle fylla åtta och börjat skolan på riktigt terminen innan. Emelie var fem och hade energi över för två där Anna var lite mera tankfull. Han tog av deras flytvästar och knäppte fast dem i kroken. Praktiskt. De skrattade lite och undersökte på barns vis sin omgivning och hoppade mer än sprang iväg, fnittrande, när han var klar. Han log tillgivet och ställde sig att bara titta på dem en stund. Båda hade fått sin mammas tjocka, rödblonda hår och i soldiset såg det ut som gyllene glorior runt deras huvuden. Det kanske var dags att dra ner lite på jobbet för att inte missa så mycket av deras uppväxt.

Idag hade Patrik en överraskning till sina döttrar. Det hade tagit honom större delen av gårdagkvällen men han var helt säker på att det skulle vara värt det. Under en sten ett par meter till höger om honom låg ett rött tygstycke. “Tjejer, har ni sett?”, ropade han. De kom genast skuttande, strålande som små solar. “Vad, vad, vad?”. Det liksom bubblade ur dem av nyfikenhet. “Har ni sett, under stenen där?”. Båda två var snabbt framme och försökte lyfta bort stenen. Han hade lagt en lite större sten där med flit, mest så att han också skulle få vara delaktig lite. Men än hade de inte gett upp, under mycket frust och flås försökte de få bort stenen men det gick inte så snart tog de fram sina blå valpögon. “Pappa, kan du hjälpa oss lite?” undrade Anna med silkeslen röst. “Vad behöver ni hjälp med då?”, han var alltid noga med att de skulle få försöka själva först innan han hjälpte till.
“Lyft bort stenen här!”, Emelie började bli lite otålig, hon var inte den tålmodiga typen och hoppade nästan upp och ner av frustration över att inte lyckas själv men det skulle snart gå över. Patrik tog tag med båda händerna och rullade bort stenen någon meter. “Titta, det är kapten piratens hatt!”, nästan skrek Emelie.
   De hade fått se Pirates of the Carribean förra helgen, under strikt uppsikt av pappa och mamma, givetvis, och sedan dess var det bara pirater överallt. Det var därför han kommit på sin lysande idé för dagens aktivitet. “Ligger det inte nåt i hatten?”, frågande han så ledande han kunde utan att avslöja sig. De hade nog inte märkt det ändå, nu började det bli extatiskt i lägret. Anna var först framme och plockade fram en gulnad papperslapp ur hatten. Det blev helt tyst, till och med Emelie blev stilla när Anna började veckla ut lappen. Den såg jättegammal ut med sina brända kanter och gulbruna färg. Emelie kunde inte hålla sig längre. “Vad är det? Vad är det?”. Armarna flög upp och ner längs sidorna. “En skattkarta!”, Annas röst var som en viskning och båda flickorna gapade som om de redan hittat skatten. Patrik var nöjd, kartan hade tagit en stund att göra men det verkade som att till och med Anna köpte hans lek, det tog han som en komplimang, hon var väldigt smart för sin ålder annars. Nu skulle de gå på skattjakt.