Skattkartan, del 2

Den här texten är en direkt fortsättning på Skattkartan


Anna hade ofta ritat kartor hemma som pappa och mamma skulle följa för att hitta de gömda skatterna; oftast var det en teckning eller kanske ett konstverk av en tom toarulle men hon hade ibland lyckats smussla med sig en eller annan kaka från mormor som fick tjäna som skatt. Nu var det hon som följde den gulnande papperslappens breda, svarta streck. Emelie skuttade i förväg med en femårings otåliga spritt i benen, den röda klänningen flaxade ikapp med håret där hon närmade sig skogsbrynet. När hon märkte att de andra två inte följde efter så fort vände hon sig om. “Kommer ni snart eller?” ropade hon tillbaka mot dem samtidigt som hon med ett fast grepp om kjolen gungade på tåspetsarna. Anna studerade noga kartan. En streckad linje följde utkanten av ön åt höger till från båten sett. Den ringlade sig lite, som en mask som hamnat på asfalten när det regnade, och slutade med ett stort, rött kryss. “Vi ska inte ditåt” ropade Anna till sin syster. “Joho!”. Emelie var bestämd när hon ville. “Nähä, kartan säger att vi ska ditåt”, Anna pekade längs vattenbrynet bort åt höger. Patrik tog chansen att sätta igång skattjakten och började gå åt det håll som Anna pekat - det var ju precis det håll han hade tänkt. Han vinkade till sig flickorna, det skulle nog ta dem nästan en timme att gå den här vägen runt om de skulle stanna och läsa kartan och hoppa runt stubbar efter fjärilar med jämna mellanrum.

Solen stod nu mitt på himlen, de var nästan framme. Luften var så tjock av förväntan att man kunde skära den med kniv, till och med Emelie hade lugnat sig och gick nu tyst i ledet. Patrik hade fått lov att hålla dem i handen nu när de gick längs kanten där han och grabbarna brukade hoppa. De hade uppskattat det till mellan tolv och femton meter ner till vattnet. Ett rejält hopp, faktiskt. Flickorna hade blivit lite lugnare när de fick hålla pappa i handen men ingen av dem ville erkänna att det var läskigt. De var tuffa tjejer.
De var inte mer än nåt tiotal meter ifrån den stora stenbumling han gömt skatten under. Anna stannade, hon anade att det var nåt nära här men kartan var ju inte så detaljerad riktigt, han kanske kunde gjort det lite lättare. Men han såg den bruna jutesäcken sticka fram längre fram. Inte mycket men tillräckligt för att de skulle upptäcka den om de bara började undersöka. Han sneglade lite över axeln på den äldsta dottern. “Jag tror det kan vara här nånstans”, sa han oskyldigt. “Emelie, du kan väl leta lite och se om du ser nåt”. Det yngsta yrvädret började kika runt under enbuskar och i det höga gräset som växte fläckvis över stenhällen. Anna skulle absolut inte vara sämre och var snart i farten även hon. “Här! Jag har hittat nåt!” skrek hon strax. “Pappa! Pappa!” Emelie var framme med blixtens hastighet och började dra i säcken. Några steg senare var även Patrik framme och började putta lite på stenen. Emelie gav den grovt vävda säcken ett ryck precis när han lyfte stenen och dunsade pladask på ändan med säcken framför fötterna. Det klirrade betydligt när säcken slog i marken. Anna fnissade lite och fick en trotsig blick och en utsträckt tunga till svar.
Plötsligt blev de tysta igen och Patrik såg att det just gått upp för dem att de hittat skatten. Det var som en lykta tändes i ögonen på båda hans döttrar och sakta, sakta öppnade de säcken. Anna plockade fram en liten tygpåse ihopknuten med ett snöre som hon snabbt slet bort. Med ögon stora som tefat vände hon sig mot Patrik. “Den är full med pengar!”. Han log lite. Det var inte helt enkelt att få banken att växla två hundringar till mynt men det hade gått efter lite övertalan och när han berättat vad pengarna skulle vara till. “Ni får dela upp det där när ni kommer hem sen, så det blir jämnt”, sa han och flickorna nickade bara, helt inne i vad som kunde finnas mer i säcken. Emelie drog fram en annan tygpåse som visade sig vara full av diamanter och rubiner! Deras mamma var förtjust i att göra egna smycken och hon var inte sen att inkludera deras döttrar i den hobbyn så ofta hon kunde. Med lite slipade glasbitar kunde de vara med och göra egna smycken också.
Sist men inte minst hittade Anna ett brev i botten av säcken. Det var skrivet på samma sorts gulnande papper som kartan och hon öppnade det fort. “Det här får du läsa, pappa”, sa hon strax. “Kan inte du?” kontrade han. Det var svårt, han ville att det skulle låta gammalt. Och det gjorde det. “Nej, jag förstår inte vad det står” svarade hon insisterande och sträckte fram brevet mot honom.
Han harklade sig och läste:
“I hafven här funno min skatt. Den hafver jag ideligen försvarat med sabel och svärd mot tjuvar och pirater som seglat vilse i det häringa hafvet. Med den sökte jag att blifva adel men mitt vandel förnekade mig det ty en sådan som jag ville de icke hafva.”

“Snabel?” frågade Emelie där hon satt och pillade med sina diamanter. Hon hade inte lyssnat så länge men hon var bara fem. “Ska vi äta snart?”. Patrik skrattade lite och rufsade henne i håret. Det var en bra dag.