måndag 1 februari 2010

Utan lyckligt slut


“Men den som blundar slipper se hur det ser ut”. Hon lyssnade intensivt på texten i låten som hon spelat åtskilliga gånger bara idag. Det var som om bandet - Vildsvin - sett in i hennes själ och skrivit texten därefter. En stilla tår rann nedför hennes kind, skulle det aldrig ta slut, det onda? Hon satt i sängen, i mörkret, i ensamheten. Det var här hon var stark. Där ute fanns allt det som sårade, allt det som gjorde ont, som hon inte förstod.

Hennes mamma hade gömt allt vasst i huset när hon upptäckt att hennes dotter börjat skära sig. Inte ett ljud om det, som om hon skämdes. Men så var hennes mamma ofta, konflikträdd, bättre på att bota symptomen än att gå till botten med problemet. Det kanske smittat av sig, det kanske var därför hon satt här nu. För att det var lättare att bota symptomen, för att symptomen var mycket lättare att hitta än det som låg i det mörka, i djupet. Det gjorde inget att knivlådan var låst, hon hade egna rakblad. Och rakblad var bättre, det blev inte så breda märken av dem.

Hon försökte tänka sig ett liv utan det onda, hur det skulle se ut i framtiden, men det var avlägset. Kanske kom hon aldrig dit, kanske skulle det ta slut redan nu. Det trodde hon inte, så djupt hade hon inte skurit och hon var inte ute efter att ta sitt liv. Inte idag. Idag ville hon bara uthärda. Att fokusera på det pulserande blodet gav henne stillhet, nästan frid, och det tog tankarna från allt som de sagt, allt som de gjort men framförallt från de som såg på. Det var nästan som att ondskan själv var enklare att förstå än likgiltigheten för den var enkel och ren i sin vilja att skapa smärta. Den fega, kalla likgiltigheten var svårare att förstå, hon kunde verkligen inte se hur nån ville se någon annan plågas. Därför fattade hon rakbladet igen och drog det sakta över armen. Ett nytt snitt vek upp sig, blodet tvekade en sekund innan det började rinna och hon välkomnade den välbekanta smärtan. Låten närmade sig sitt slut, hon hörde den sista strofen nästan ångestfyllt sjunga ut från hennes stereo. “Men vem bryr sig om en saga utan lyckligt slut”.

4 kommentarer:

  1. Bra berättat om ett svårt ämne, tycker jag! Så många tjejer som vänder ångesten inåt, skadar sig själva istf någon annnan.

    SvaraRadera
  2. Mycket bra text. Jag riktigt känner ångesten.
    Har faktiskt skrivit en liknande text som är inne på UMEÅ 2014 och tävlar just nu.

    SvaraRadera
  3. Gillar resonemanget om ondskan kontra likgiltigheten

    SvaraRadera
  4. Jag känner hennes hemska ångest som måste stillas. Låter som att du vet vad du pratar/skriver om.

    SvaraRadera