Nattarbete, del 3

Fortsättningen på Nattarbete, del 1 och Nattarbete, del 2

Tredje våningen påminde mer om en jaktstuga än det herrehus den var placerad i. Väggar och golv var av trä och jakttroféer hängde med jämna mellanrum på väggarna. Dörren hade lett upp till ett slags förrum med en stor eldstad som lyste upp rummet längs kortväggen till vänster och ett par fåtöljer runt ett bord där några övergivna silverbägare stod. Nu stod han precis vid sidan av den mörkbruna, välsnidade dörren och var tvungen att utforska; kartan var bara ritad över de undre två våningarna. I långväggen framför honom fanns två dörrar, han gissade att den högra ledde till ett arbetsrum, helt ointressant, så han valde den vänstra.
   Han gick över till dörren som, inte helt oväntat, var låst. Med flinka fingrar provade han dyrk efter dyrk tills han hittade en som passade, lirkade lite och sköt in en till. När han fått i två dyrkar var låset ingen utmaning; med ett klickande ljud gled låskolven åt sidan inne i mekanismen och han öppnade försiktigt dörren. Rummet innanför var tomt men badade i vitt ljus. Väggarna var kala och vitkalkade - en märklig kontrast mot förrummets träpanel - och mitt emot där han stod fanns ännu en dörr. En olustig känsla spred sig i kroppen, en kall rysning gled sakta ner längs ryggraden. Han tyckte inte om ljus, han trivdes bättre i dunkel men av någon anledning kändes rummet som rätt spår så han trotsade sin intuition, stängde dörren och gick med tre kliv över till andra sidan. Olåst. Han smet in.

Rummet innanför var höljt i mörker. Stort och skuggfyllt; det täckte nog halva tredje våningen och i hörnet rakt framför honom brann en eld som kastade fladdrande skuggor runt om i rummet. I motsatt hörn såg han den. Blodröd, gnistrande i det flackande eldskenet. Det var alldeles för enkelt.
   Bryne sjönk in i hörnet där han stod, hans svarta mantel tonade bort mot den mörka träväggen och det var som om han inte fanns där. Med skarp blick synade han noga rummet. Eldstaden var enda ljuskällan, lågorna irrade som vilsna själar i draget från skorstenen och reflekterades i den stora, röda stenen på en piedestal i det dunkla hörnet. Framför eldstaden stod två stolar och ett lågt bort och några bokhyllor stod spridda längs väggarna men utöver det var rummet omöblerat och tomt. Försiktigt hukade han sig och började smyga mot sitt mål på andra sidan rummet.

Stor som en halv knytnäve var det den största ädelsten han någonsin sett. Han öppnade en tom läderpåse han hade hängande i bältet för att stoppa ner stenen men precis när han skulle greppa den såg han en rörelse i ögonvrån. Som en orm sjönk han ner i skyddsställning och två kastknivar uppenbarade sig i hans händer, till synes ur luften. En gestalt smälte fram ur skuggan bredvid en bokhylla. “Det är inte bara du som har gåvan, mäster Bryne”. En högtidlig mansröst hördes från under mantelns vita huva som var långt neddragen. Bryne såg inte mannens ögon i dunklet men glimmandet från ett grymt leende letade sig ut ur hättan. Han svarade inte. “Självklart kunde rikets bästa tjuv inte motstå frestelsen att stjäla den största rubinen som någonsin hittats”. Mannen gjorde en gest mot stenen som ilsket glittrade i takt med eldens sprakande. “Kanske gjorde vi det lite för enkelt”.
“Vem är du?” frågade Bryne kort, rösten full av misstänksamhet.
“Det är oviktigt”, svarade mannen. “Frågan är om du ska komma härifrån med livet i behåll”. Bryne förbannade sig själv för att inte ha lyssnat på sin intuition, den hade aldrig svikit honom förut. Om det verkade för bra för att vara sant var det förmodligen det.
“Jag antar att det vita rummet här intill är enda vägen ut”, sa han lite uppgivet och rätade på sig. Kastknivarna försvann upp i ärmarna på hans tunika igen men han behöll ett visst mått av vaksamhet.
“Det stämmer bra det”, svarade mannen. Hans röst lät konstlad, som när prästerna stod på torget utanför sina tempel och predikade sina gudars straff och belöningar. Bryne hade svårt för religiösa män.
“Så, vad är alternativen?”
“Det mest uppenbara är ju att du tar stenen, försöker döda mig och springer”. Mannen svepte undan manteln på sin vänstersida med en flytande rörelse. I hans breda, svarta läderbälte hängde ett svärd. “Du kommer finna att det är svårare än det verkar”. Bryne trodde honom.
“Du kommer också finna att i det vita rummet står fyra vakter med order att inte lämna rummet för att jaga dig - där finns inga skuggor du kan gömma dig i och du vet lika väl som jag att utan dem är du en lätt match för en tränad soldat”.
“Och om jag inte tar stenen?”
“Det är inte ett alternativ”. Mannen svarade snabbt, lade händerna på ryggen och tog ett par demonstrativa steg runt piedestalen. “Mitt andra förslag är att du gör mig en tjänst. Då får du stenen och du kommer ut samma väg som du kom in, utan att någon ser dig”.
“Vad för typ av tjänst?” Brynes intuition formligen skrek åt honom att bara vända sig om och gå men nu hade mannen väckt nyfikenheten, den var starkare än girigheten. Han fällde ner sin huva i hopp om att mannen skulle uppenbara sitt ansikte, något mannen överhuvudtaget inte verkade uppmärksamma där han stod på andra sidan rubinen.
“Det är enkelt”, fortsatte mannen med sin högdragna röst. “Jag önskar en staty från ett av templen nere i hamnen. Du ser till att jag får den”.
“Fortsätt”.
“Jag vill ha den svarta obsidianstatyn av guden Rot i dennes tempel. Den står på altaret i tronrummet och är ungefär två fot hög.”
“Rot”, svarade Bryne. Trots sin inställning mot religion var han tveksam till att reta dödsguden. “Jag ska tänka på det”.
“Du har två minuter”. Luften skalv med orden. Bryne visste redan innan att han inte hade något val. Hans nyfikenhet hade gett med sig. En mäktig person, eller kanske organisation, ville spela med gudarna och han var deras spelpjäs. Det osade katt.
   Två minuter passerade, Bryne tog sig friheten att använda dem även om både han och mannen visste hur han skulle svara.
“Jag gör det”, sa han kort. “Hur hittar jag er?”
“Det gör du inte, jag skickar någon hem till dig när du är färdig”, svarade mannen. Bryne försökte med alla medel få lite mer information men mannen var väl tränad.
“Inte hem till mig, skicka honom till Oxen och Hornet i samma kvarter”. Hemma var hans fristad, där ville han inte ha folk springande. Och erbjudandet gav honom en liten känsla av kontroll.
“Gott. Du får två veckor från idag”. Mannen svepte dramatiskt med manteln när han gick ut ur rummet och lämnade Bryne kvar ensam med ett växande obehag inför det kommande uppdraget. Det var svårt att säga nej till en person som kunde avvara en sådan förmögenhet och dessutom till synes annektera ett hus från en av rådsherrarna. Han stoppade med en rysning ner rubinen i den tänkta läderpungen och började sin färd ut.

Nattarbete, del 2

Fortsättningen på Nattarbete, del 1

Baksidan på huset bestod av en lång terass där vita kolonner med jämna mellanrum höll upp den del av huset som stack ut ovanför. Mitt på var en bred marmortrappa som ledde rakt ner på den stenlagda gångvägen som lent som silke flöt runt den vackra fontänen och ut mellan fruktträden. Utan vidare hade han kunnat ta sig förbi hela terassen, vakterna tog god tid på sig idag. Kanske var det för att hela stadens elit fanns församlad inne i huset i olika stadier av druckenhet eller så var det bara en sådan kväll. Kunde han bara hitta en väg in skulle den svåra biten vara över.
   Så han travade vidare runt nästa hörn och stannade med ett ryck. Nu hade det börjat, han såg den första patrullen komma gående med loja steg i trädgården på framsidan. Det var dags att överge utsidan och ta sig in. Det fanns inte tid att bryta upp en fönster, han fick helt enkelt hitta något via terassen på baksidan för med största sannolikhet var det en eller flera patruller på andra sidan huset också. Han vände sig, skyndade runt knuten och upp för marmortrappan så ljudlöst han kunde, det ekade ändå ganska bra mellan stenväggarna, trots trädgårdens storlek. Det självklara alternativet var ju de stora trädörrarna mitt för trappan och med hjälp av de stora, sirligt infattade glasrutorna kunde han också se att kusten var klar. Genast insåg han hur den här typen av vårdslöshet kunde straffa sig, hade det nu stått någon där inne hade de haft svårt att undgå att se honom. Nåväl, ingen skada skedd. Han dyrkade enkelt upp låset. Nu fick försiktigheten ta överhanden, han hade ingen aning om vad som väntade honom innanför, bara en grovt ritad karta över husets innandöme och inte heller visste han hur stort säkerhetspådraget skulle vara. Anledningen till att han valt just den här kvällen var den stora balen som hölls i huset. Den skulle hålla större delen av tjänstefolk och vakter i närheten av den stora balsalen på första våningen och lämna resten av huset i hans händer.

Bryne tog tag i det gyllene handtaget på den högra av dubbeldörrarna och öppnade sakta och försiktigt för att höra så den inte väsnades men också för att försätta sig själv i noggrannhetens sinnestillstånd. Som en skugga gled han in i den stora hallen och stängde tyst igen dörren bakom sig. Han stod mellan två mörka träväggar som diagonalt blev lägre mot rummets mitt, det var trapporna till avsatsen som sträckte sig runt hela rummet på andra våningen. Golvet bestod av stora plattor av grön marmor och det var högt till taket, antagligen var det undersidan av tredje våningen han såg. Konstfullt smyckade glaslampor i guldfattningar hängde på väggarna och lyste upp det åttakantiga rummet med sina blågröna lågor. Första våningen var nog så gott som självmord att undersöka så hukad med tysta steg smet han upp för en av trapporna som han kommit in mellan och in genom första bästa dörr, rakt framför honom, mest för att komma bort från öppenheten i den stora salen. Han hukade sig ner i hörnet närmast dörren och drog fram sin karta. Än så länge stämde den ganska bra, den stora salen han kommit ifrån verkade vara lite av ett nav i huset dit alla vägar ledde. Smart; men inte så praktiskt för en stortjuv. Det var ganska troligt att just det rummet skulle vara väl bevakat ganska snart, varför det inte var det nu hade han svårt att förstå. Det rummet han var i nu borde vara andra våningens badrum. Det skulle även förklara porlandet som tyst ekade mot det svart-vit-rutiga stengolvet. Tredje våningen, hans mål, var den riktigt privata delen av huset, få tjänare hade tillgång dit och det fanns bara en väg upp dit, via trappan i lordens sovrum.
   Plötsligt hörde han steg utanför dörren. Han var inte orolig över att bli upptäckt, badrummet var svartare än natten, det var endast de vita golvstenarna som vagt gick att urskilja, men eftersom det enda sättet att ta sig dit han skulle var via just hallen utanför så kunde hans natt genast bli lite klurigare. Han vek ihop kartan igen, stoppade den i en av mantelns fickor och gläntade så diskret han kunde på dörren. En man i svart tabard och höga stövlar patrullerade på andra våningen, på väg bort från honom på höger sida. Till vänster fanns ytterligare en dörr som skulle leda honom till tjänarnas bostad. Det var en chans han fick ta, därifrån fanns troligen lönngångar till större delen av huset så tjänarna skulle kunna röra sig fram och tillbaka utan att bli sedda. Risken att han skulle bli sedd fanns också men hellre ett menlöst tjänstehjon än en beväpnad vakt. Han skickade en snabb bön till högre makter att dörren skulle vara olåst och slank snabbt ut från badrummets mörker och mot den anspråkslösa trädörren. Tyst gled den upp och han tackade sin lyckliga stjärna och pustade ut. Dörren var stängd långt innan den svartklädda soldaten kommit så långt att han ens kunde skymta den i ögonvrån.

Det märktes direkt att det var tjänstefolkets avdelning. De bruna träväggarna var osmyckade och det var längre mellan de enkla oljelamporna i korridoren. Han tog höger och såg allrummet längre bort och de olika sovsalarnas stängda dörrar på båda sidor av korridoren. Försiktigt smög han förbi dörrarna. Det var troligt att det var någon här uppe så lika försiktigt såg han sig om innan han gick in i rummet. Det var tomt och på de två grå stenväggarna, som också utgjorde hörnet av husets utsida, brann facklor och några små lampor stod utställda lite här och var på de osmyckade borden som användes till matbord när någon fick tid över. Små dörrhål gapade mot honom här och var i väggarna, tjänarnas hemliga gångar var ofta trånga men de fyllde sin funktion. Nu skulle han bara lista ut vilken av dem som skulle ta honom dit han skulle.
   Kartan han fått hade givetvis inte lönngångarna utritade men med hjälp av sin kompass och husets planlösning skulle han nog kunna lista ut vilken av gångarna han skulle ta. Det fanns tre smala gångar i kortväggen till höger om öppningen som han kommit genom och ytterligare två i väggen till vänster om korridoren. De hade han snabbt avfärdat, de gick troligen till bottenvåningen - om inte sovsalarna längre bort var enormt små - och om tredje våningen var så hemlig som det sades så var det troligt att det inte fanns några gömda gångar dit.
   Medan han stod och resonerade med sig själv hörde han en dörr öppnas bakom sig. Han snodde runt. Ingen syntes till men han hörde ljudet av träklackar mot stengolv. Någon hade precis kommit in genom samma dörr som han själv. Inom tre steg skulle denne någon vända runt hörnet och ha fri sikt rakt mot Bryne där han som en gås vilsen i hönshuset försökte fundera ut var han skulle ta vägen. Han chansade på att den vänstra av de tre skulle leda honom någorlunda rätt och skyndade så tyst han kunde in i den trånga gången. Han var inte ett dugg nyfiken på vem den okända var, han hade inga vänner i det här huset. Ändå var det svårt att inte se att det hade gått onormalt enkelt att ta sig ända hit. Med lite flyt var det också den här vägen som ledde till sovrummet han skulle till och om det fortsatte så var det antagligen tomt där också. Han kände ett stygn av oro. Det kändes inte alls tryggt helt plötsligt. Helt tomt på tjänstefolk? De borde arbeta i skift, några vilade när andra jobbade. Inga vakter precis när han kom in? Det var bara att tacka och ta emot men så fort han började tänka så var det som att luften förändrades, han kände sig inte lika tvärsäker längre.

Han hade någon lustig, medfödd förmåga att smälta in i skuggor. Bara det var en tillräckligt djup skugga kunde han praktiskt taget försvinna, hans andetag hördes inte och det gick inte att urskilja någonting av hans gestalt. Det var svårt att komma ihåg alla gånger den förmågan hade räddat honom men det var också svårt att förstå vad den kom ifrån. Generellt lät han sådana tankar bero, det var lika bra att använda sig av något man blivit given innan någon bestämde sig för att ta tillbaka det.
   När han nu skyndsamt smög genom den trånga, sparsamt upplysta korridoren kände han sig tacksam för den. Med jämna mellanrum fanns oupplysta nischer - och två gånger nu hade han fått använda dem för att undvika att bli sedd av tjänare som kom småspringande i ett eller annat ärende. En dörr, kanske tjugo famnar bort, borde vara hans mål eftersom korridoren tog slut där. Han hade gläntat på ett flertal andra dörrar på vägen, de hade lett till ett par gästrum, ett konstgalleri och det stora biblioteket. De var nu inritade på hans karta.
   Det klickade till bakom honom och som en plötslig vindpust hade han gömt sig i den mörka nischen på hans vänstra sida. En tjänare i svart- och guldrandigt livré smet förbi, omedveten om Brynes närvaro. Stressad skyndade han förbi nischen och in genom dörren i slutet på korridoren. Det var alldeles för nära. Bryne tittade försiktigt åt båda hållen innan han lämnade det skyddande mörkret och fortsatte något långsammare genom dörren in i ett stort, mörkt sovrum med en trappa på motsatt sida.

Det var tyst i rummet, en enorm säng med sirlig sänghimmel stod rakt framför honom och en ensam, guldinfattad lampa lyste upp trappan med ett blekt sken. Till höger om honom var dörren som ledde ut i huset, han lutade örat mot den och hörde en tung suck. Där stod troligen en rejält uttråkad vakt som nog skulle bli mycket lycklig över nåt att göra. Bryne tänkte inte ge honom det nöjet.
   Med tysta steg gick han förbi sängen och vred ner veken på lampan så mycket att den slocknade. Rummet badade i mörker men han kunde urskilja ljus som sipprade ut under dörren ovanför trappan. Efter några sekunder kunde han också höra steg som närmade sig dörren, snabbt gömde han sig i hörnet vid sängen, där trappans vägg var som högst, dit ljuset inte nådde om lampan skulle tändas igen. Han hörde dörren öppnas ovanför honom och en mansröst förvånat mumla något om att lampans bristande funktion. Bryne hörde honom gå ned och lyfta på glaset för att tända veken igen och snart såg han att det var samma tjänare som stressat förbi honom i korridoren. Han försvann lika snabbt genom lönndörren och Bryne var ensam igen - han släckte lampan.

Inlåst

Röde vaknade med ett ryck. Hans näsa fylldes av doften av surt vin och spilld konjak och hans händer var bundna bakom ryggen. Det var mörkt runt honom. Stora träfat med öl avtecknades mot ljuset som sipprade in från dörren ovanför trappan och här och var skymtade konturerna av de grovhuggna stenarna i väggarna. Ett grymtande hördes strax till höger om honom. Han gissade att det var hans sergeant, hon lät inte som den gladaste av människor just nu.
“Var är vi?” frågade hon med ett stön.
“I källaren skulle jag gissa på” svarade han.
   Huvudet bultade, de hade träffat precis över nackkotan med vad de nu hade slagit med. Han hoppades att han lyckats sänka någon åtminstone, att bli överrumplad och nedslagen var en sak men att göra det utan att ta någon med sig var nästan skamligt. Fast de fick skylla sig själva, ramla in I en av rebellernas kända barer, som om det skulle vara svårt att se att de var soldater, trots skådespelet.
“Kommer du åt att knyta upp repen?” frågade sergeant Ewian och flyttade sig närmare. Det var inga problem att knyta upp det grova repet som höll ihop hennes händer och snart var hon fri och tog itu med hans.

De reste sig och borstade av sig. Ögonen började vänja sig vid dunklet och Röde gick mot trappan. “Ryck inte I dörren”, varnade Ewian, “De kanske tror vi fortfarande är avsvimmade”. Röde nickade, inte helt säker på att hon uppfattade gesten i mörkret. Kisande försökte han se ut genom dörrspringan men det enda som gick att urskilja var att det var ljusare än resten av källaren. Bakom honom började sergeant Ewian knacka på locken till tunnorna. “Nåt drickbart borde det ju finnas här”, muttrade hon för sig själv och fortsatte till nästa tunna. “Hur vet du det om du bara knackar på locken?” frågade Röde förbryllat. “Jag känner det på doften så klart. Knackar gör jag bara för att jag är rastlös”. Hon hade en förmåga att få allt hon gjorde att låta så självklart. Hon fortsatte till nästa tunna.

Plötsligt hörde de dämpade skrik och ljud av möbler som ramlade runt utanför dörren. Röda skyndade upp och gav sig på handtaget och fann till sin förvåning att dörren var olåst. Den svängde upp lätt och de båda stålsatte sig för att slå sig ut.
   De kom rakt upp i köket där kaos rådde. Män och kvinnor slogs och grytor och kastruller kastades fram och tillbaka. Rytande röster och dämpade skrik från serveringsrummet till vänster blandades med bullret från köket och både Röde och hans sergeant stod handfallna. Det var svårt att ta ställning när man inte vet vilken den andra sidan var.

Det var över lika fort som det började och in från serveringsrummet kom sergeant Varg. Han hälsade på dem båda med ett snett flin samtidigt som han trädde sitt kortsvärd i skidan som hängde från bältet. “Där är ni ju! Ni missade allt det roliga”, han lät andfådd. “Var det jobbigt? Börjar du bli gammal?” frågade Ewian med retfull ton. “Håll käften. Än finns det krut kvar”, han klappade till Röde på axeln och fyrade av ännu ett roat leende genom skägget när han gick förbi dem där de stod, fortfarande kvar i dörröppningen.
   Soldater började binda upp serveringspersonal och annat löst folk som gjort motstånd. Ett par låg kvar i sina blodpölar men de flesta av det tjugotal som stannat kvar på krogen när Vargs patrull stormade in reste sig, bundna och försedda med munkavle. Några minuter senare hade de samlat alla i serveringsrummet.

Mitt på golvet satt de, alla med ryggen mot dörren. En bunt ovårdade karlar med barägaren och två serveringsflickor. Varg stod och lutade armbågarna mot den fläckiga bardisken som täckte nästan hela kortväggen mitt emot ytterdörren. Han såg ut över rummet, hans soldater hade täckt för fönstren ut mot gatan och längs väggarna hade de samlat ihop stolar och bord så de inte skulle vara i vägen. “Ni gjorde ett ganska bra kap när ni tog Ewian och hennes korpral”, sa han och kliade sig lite i skägget. Ett par trotsiga blickar riktades mot honom från golvet men ingen försökte säga någonting. Det hade varit svårtolkat ändå, att tala med en trasa i munnen är sällan enkelt. Han skrockade tyst för sig själv. “För hade ni låtit bli att bry er så hade vi inte varit här nu och era kamrater kanske skulle mått bättre”. Till höger om honom stod Ewian med ett stop av barens finaste öl - inte för att det var någon direkt måttstock men det var åtminstone inte utspätt. Hon gned sig i nacken med jämna mellanrum, som för att se att bulan hon fått var på riktigt. Varg vände sig mot henne: “Ta med dig Röde och hästarna på baksidan, jag tror ni kan behöva en dags vila eller nåt”. Hon nickade och vinkade åt Röde som visade att han hört. “Det finns nya kläder åt er ute i köket”, fortsatte Varg, “Ni kan behöva nåt som inte stinker så mycket öl, man kan ju tro att ni är druckna”. Ewian gav honom en knytnäve på örat när hon gick förbi, det var han värd.

Nattarbete, del 1

Kvällen var stjärnklar. Under takskäggen försökte de glest ställda gaslyktorna belysa de folktomma kullerstensgatorna. På kanten till en takterass ovanför en trevägskorsning satt en svartklädd figur på huk. Hans mantel fladdrade stilla bakom honom och i huvans inre kunde man vagt urskilja en höknäsa ovanför ett par tunna läppar. Förutom mantels svaga rörelser satt han helt stilla, som en staty placerad där för att skrämma iväg eventuella inkräktare. Ett tiotal meter nedanför honom passerade ett par vakter. Deras steg ekade mellan väggarna och i deras bälten hängde allt möjligt som skramlade, nycklar, svärd, tennflaskor och pilkoger. “Diskret”, tänkte han sarkastiskt och skrockade lite för sig själv. Det var patrullen han väntat på, nu hade han fritt fram ett par minuter, fullt tillräckligt för att hinna runt några hörn utan att bli sedd.
   Han vände ryggen mot gatan och började klättra ner längs väggen. Där det saknades avsatser var stenen och murbruket så grovt att det inte var några svårigheter att hitta grepp och dessutom var det bara runt fem famnar högt - lite väl högt att hoppa ifrån men han behövde inte klättra mycket längre ner än mitten för att säkert och ganska tyst kunna släppa. Det dunsade i marken och klirrade lite i hans knippe med låsdyrkar när han tog mark. Han satt kvar på huk ett par sekunder för att försäkra sig om att kusten fortfarande var klar innan han med snabba steg smet om hörnet till höger.

Ett par minuter senare stod en mörk figur med huvan neddragen långt framför ansiktet med ryggen mot en röd tegelvägg. Till höger om honom gick vägen varpå hans mål låg men framför ingången till herrgården stod ett par hyrsvärd. En snabb blick om hörnet försäkrade dock honom om att herrn i huset inte betalade så väl, den ene satt och spelade tärning med sig själv och den andra stod med ryggen mot honom och puffade stillsamt på sin pipa samtidigt som han muttrade för sig själv. Höga stenmurar omgärdade det stora huset, inga större problem att ta sig över, men att göra det obemärkt var lite av en utmaning.
   Han tassade med snabba steg runt knuten och hann ut ur vakternas synfält, ned längs gatan som gick vinkelrätt mot den där huvudingången låg. Nej, det var nog svårt att stoppa honom ikväll, han hade fått nys om att kontinentens största rubin fanns på plats i huset ikväll och förtjänsten på den skulle han kunna leva gott på i månader. Men han skulle behöva lite hjälp, det var tur att pengar kunde omvända de flesta människor.

“Bryne”, rösten var djup och lät uppenbart ansträngd.
“Här”, svarade han och tittade upp längs muren. Knappt två famnar hög utan bröstvärn eller någon form av skydd mot klättrare utifrån. Ett skäggbeklätt huvud stack fram över kanten med rosiga kinder. Brynes kollega på insidan visste ingenting mer än att han skulle kasta ner ett rep till honom och att han skulle få en ansenlig summa pengar för det. Han skulle dessutom iväg med nästa båt och med alla pirater i bukten var det otroligt att han skulle komma tillbaka. Bryne var nästan säker - såvida han klarade sig ut med skinnet i behåll.
   Repet ormade sig ner och det lockhåriga huvudet försvann ur synhåll samtidigt som han tog ett stadigt tag i repet med sina läderhandskar och började klättra. En dov duns på andra sidan muren berättade att hans kumpan hoppat ner och precis som han hade lovat var det ingen som reagerade på det. Väl uppe på krönet hukade han sig. Han satt ungefär mitt på muren i längsled och därför också mitt för det kvadratiska huset. Han uppskattade att det var tio, tolv famnar till huset från där han satt och han såg att det var mörkt i de valvformade fönster som vätte mot hans sida. Till vänster, bortom husknuten var en stor fruktträdgård och svagt kunde porlandet av en fontän höras. Hit in nådde inte gaslyktornas varma ljus så hela trädgården var upplyst av ett blekt månsken som vagt strålade mellan trädens grenar. Den sidan skulle undersökas först, det var inte helt otroligt att det fanns en eller annan källaröppning där han kunde ta sig in. Rakt nedanför sig såg han den bastanta sjömannen med sin vilda hårväxt. “Skynda dig nu innan vakterna går sin rond”. Bryne tänkte inte sitta och vänta på det, han vände sig om, tog tag med händerna om murens kant och firade sig sakta ner så långt han kunde och hoppade sista biten. Han lossade läderpungen han hade i bältet och gav den till mannen. “Tio guldmynt, enligt avtal”. Han var oftast kortfattad, utom när han pratade med sig själv. “Försvinn nu och hoppas att vi inte ses igen”. Mannen grinade lite snett och vände sig om och gick mot den låga baracken som var byggd längs muren. Knepet med att muta ett hyrsvärd var att betala mer än deras nuvarande arbetsgivare. Det funkade varje gång. Han vände blicken mot huset, som, med sina tre våningar, kanske var det svåraste han brutit sig in i nån gång. Bryta sig in var ett så brutalt uttryck, han förstörde ju aldrig något när han tog sig in. Besökte var ett bättre ord. Hursomhelst, nu hade började tiden bli knapp om han skulle hinna in under tiden vakterna bytte skift. Efter det skulle det vara näst intill omöjligt att gömma sig i trädgården - husets herre visste att om man saknar kompetent personal måste man ha desto fler för att kompensera. Han vände sig mot baksidan och skred till verket.

I Gryningen

Dimman la sig som en silkesduk över kullen. Ovanför övergick himlens djupblå till blodrött när solen sakta steg bakom trädtopparna i öster och i skogsbrynet nedanför kullen flydde ett rådjur in i mellan trädens skyddande stammar.
   Med den stigande solen i ryggen klev en man ut ur skogen. Han var klädd i skogens färger, ett par snäva byxor av rådjurshud och en kort tunika som smälte in i granarna bakom honom. I sin högra hand höll han en knotig stav, något längre än honom själv, blankslipad, kanske av granträ.
   Bara en liten bit upp för den långa backen stannade han och såg sig om. Hans axellånga, bruna hår fladdrade stilla i morgonbrisen där han stod och lyssnade på vildmarkens uppvaknande. En hand sökte sig till det vildvuxna skägget och hans ögon fastnade på sitt mål, något hundratal meter upp för sluttningen. Där uppe låg en gammal ruin. Genom morgondimman syntes endast det gamla tornet men han visste att resten av klosterruinen låg utspridd runt det, som om en uråldrig jättes hand svept över platsen.

Med bestämda steg fortsatte han uppåt. Det daggvåta gräset nådde inte riktigt honom över de höga kragstövlarna men vattendropparna lyckades ofta smyga sig in innanför dem ändå.
   Efter knappt femtio meter började stora stenblock skymtas i gräset. De var gamla, mycket gamla och gropiga efter eoner av daggfall. Han saktade stegen, det fanns krafter runt honom som han inte helt förstod och inte heller visste vad de ville; de var anledningen till att han stod här idag. Med öppet sinne avsökte han området runt sig men bortsett från uråldriga lämningar och rester av ritualer döda sedan tusentals år så fanns här ingenting. Det var som om jordens krafter hade lämnat platsen helt, trots att den då varit ett fokus för forntidens stora skapare. Förbryllad fortsatte han uppåt, rakt mot det raserade tornet han sett nedifrån.

Solen hade nu höjt sig så pass att man såg hela dess skiva ovanför granskogen, daggen började torka upp och den råa luften fick kämpa mot höstsolens tappra försök att värma landet. Det var nu de var som starkast, innan solen stigit för högt men efter kampen mellan den kalla och den varma etern hade börjat - de, som stått som herrar i klostret på krönet och som hundratusentals år efter sin död fortfarande styrde över den avlägsna vildmarken, långt från de ordnade världar som människan besuttit - och det var nu som han var tvungen att hitta dem.
   Fortfarande hade han säkerligen hundra meter fram till tornet och nu började han känna dem. De var svårplacerade men han kände kraften och trots att de började försvinna ut i etern och deras styrka falna så visste han att han skulle få uppbåda allt inom sig, det här kunde med stor sannolikhet bli hans sista morgon.

Han drog en hand genom håret och tog ett djupt, friskt andetag innan han fortsatte. I tornets främre vägg, en av de två fortfarande stående, hånlog ett gapande svart fönster mot honom och överallt runt honom syntes resterna av det gamla kloserområdet - det mesta stora stenblock, lika höga som honom själv eller högre. Bakom tornet och dess massiva, halvt raserade långhus syntes svagt glimmande ögon, som rubiner i dimman som likt en krans inringade krönet. Han såg att de var redo och han misstänkte att han de började närma sig från alla håll. Hade de verkligen upptäckt honom så tidigt? Var han för sent ute? De gamla druiderna upphörde sällan att förvåna honom. Bara det faktum att de bundit sig så hårt till landet att de ännu, fortfarande var så kraftfulla - trots att de var döda - var skäl nog för honom att uppsöka dem. Om han kunde få ta del av den kraften...

“Det är dags nu” mumlade han när ett tiotal figurer i långa, mörka kappor klev ut ur dimman. De var inte helt solida och under deras huvor låg nattens mörker kvar - bortsett från de glimmande ögonen. De var inte längre röda som morgonsolen utan snarare gula som vargens.
   Han tog ett stadigt tag om staven med båda händerna och lyfte den över huvudet. Bredbent stirrade han med utmanande blick rakt mot den störste av figurerna.
Ett ljud steg ur hans strupe. Det började långt ner i magen och ökade långsamt i styrka. Samtidigt började blixtar slå från marken upp i hans stav och luften verkade vibrera runt honom. Som förryckt kastade han huvudet bakåt och vrålade med all sin styrka, sin makt, och åkallade jordens magi. Runt honom började en mystisk ritual. De gråklädda, genomskinliga figurerna formade en cirkel runt honom och drog sig närmare och närmare, flöt ihop med varandra och sakta steg ett monotont mässande. Det här var deras land, han var inkräktaren och de tolererade inte inkräktare.

En korp landade på det raserade tornets topp. Nedanför såg den en man omsluten av en grå massa. Dimman verkade virvla runt bilden, som forsens vatten runt en sten, och i dimman började djurskepnader formas.
Hans låga morrande hade stigit till ett avgrundsvrål, hans syn hade sedan länge svartnat, det sista han såg var de gula ögonen i den grå massan, de närmade sig.
Trots den råa luften strömmade svetten ner för hans panna och tydligt såg man bultandet vid hans tinnigar. Blod började rinna ur hans tårkanaler och hans kraftfulla rop förbyttes i ett hest skri. Slutet var nära, idag skulle han dö. Han kände ett torrt regn i sin panna och förstod att hans stav började ge vika - utan den var slaget förlorat - men samlade sig för en sista motattack. De var överallt, han kände varje tum av sitt sinne ansättas och snart skulle de förstöra det som höll ihop hela hans själ. Men än var det inte slut.
   Med ett förtvivlat andetag samlade han ihop allt han kunde mustra, han sökte styrka i själarna som cirkulerade just utanför druidernas ring och drog så djupt han aldrig trodde var möjligt ur jorden och kände en eldvit energi, brännande varmare än glödgat järn, strömma genom sig. Han vrål steg en sista gång och från honom tycktes det stråla som solen. En puls av vit, brinnande energi slog ut från honom och allt blev tyst. Han torkade blodet från sin mungipa och andades ut. Nu var det färdigt.