Väntrummet

Det var inte utan en viss besvikelse han satte sig med sin kölapp i vårdcentralens väntrum. Han hade förväntat sig betydligt mindre folk, det var ju ändå tisdag morgon och folk borde väl ha annat att göra vid den här tiden på morgonen. Han hade ring när de öppnade vid åtta och velat boka tid men nej, så gick det minsann inte till här, här skulle man minsann komma hit själv och ta en kölapp, 9.00 öppnade de dörrarna för de anstormande sjuklingarna. Han anlände nån minut över och de var redan ett tjugotal nummer in i dagens nummerserie. 9.00, jovisst, tänkte han sarkastiskt och himlade med ögonen, försiktigt, så ingen skulle råka se honom. Han hade givetvis satt sig i ett hörn, han tyckte om att ha ryggen mot en vägg, gärna två, så ingen kunde smyga upp bakom honom. Hans paranoia hade fått sig en hel flaska tändvätska häromdagen när en för honom helt okänd hund attackerat hans fladdrande byxben. Han skulle aldrig ge dem en chans att överraska honom igen. Vilka de nu var.
   Han plockade upp en tidning utan att titta på vilken det var, den hade ett grönaktigt omslag och var tryckt på tjockt, glansigt papper; en sån där tidning som gjorde sig utmärkt att se intresserad ut med. Med ett öga på uppslaget han slumpmässigt slog upp och ett öga på sina medsjuklingar lutade han sig bakåt för att studera vem som hade tråkigt nog på jobbet att komma hit för att söka sjukintyg. Några hade tillochmed gått så långt att de prackat på sina ungar symptom så de kunde få vara hemma utan att behöva slösa på sina egna sjukdagar.

I mitten av det kvadratiska rummet stod två rader stolar med ryggen mot varandra. Det var de vanliga, helklädda, blå stolarna och det fanns plats för tre personer i varje rad. Tre, varför just tre? Var det för att nån som lyckats övertala sitt barn att spela sjukt skulle kunna ha det mellan sig och den där idioten med svininfluensa i andra änden av raden och på så sätt slippa bli smittad själv, det kunde ju ungen få ta. Eller förväntade sig sjukhusledningen verkligen att man sätter sig mellan två okända personer med okända sjukdomar? De måste ha immunförsvar av stål.
   Där på de tre stolarna med ansiktet mot honom satt två män med en tom stol mellan sig, givetvis. Den vänstra av dem verkade vara metallarbetare, kanske femtio, med en rejäl feber och snuva. Han satt med en liten, tidigare vit näsduk i handen och stirrade över en röd näsa ner mot det grå laminatgolvet. Troligen fackligt aktiv här för att snylta på alla fördelar de förhandlat till sig. Den andra var äldre, runt sjuttio, och hade en citrongul täckjacka på sig. Han satt bakåtlutad med båda händerna vilandes på promenadkäppen som stod mellan hans gråklädda ben. Han såg ganska nöjd ut, han hade säkert ett tidigt könummer; de gjorde visst allt för att få träffa folk, de där gamlingarna. Kommer här och snor kölappar från de verkligt sjuka.

Han vände bladet för att de inte skulle misstänka att han inte läste tidningen. Det verkade vara nåt om mat, särskilt grönsaker och annat färdigbesprutat skit. Tänk alla idioter som inte hade en aning om vilka kemikalier och annat skräp de fick i sig genom frukt och grönt de köper i ICA:s välsorterade grönsaksdisk. Staten såg kanske till att besprutningsmedlet innehöll särskilda kemikalier så de kunde kontrollera alla som åt varefter de sa åt sina knähundar på Livsmedelsverket att se till att alla åt av det. Det var knappt så han vågade äta kött nuförtiden. Då såg han till att det var utländskt så att det iallafall inte var Svenska statens kontrollmedel som var injicerat i det. Men å andra sidan fick man vara rejält försiktig så man inte fick i sig salmonella, galna kosjukan, SARS och allt sånt där skit som fanns i köttet utomlands.

”Nio” ropade en sträng röst från hörnet snett till vänster från hans. Det var där den vita korridoren gick, den trånga, till alla undersökningsrum. Gamlingen med den citrongula jackan reste sig och haltade stödd på käppen bort till den grånande sjuksköterskan som ropat. Mer än tio nummer tidigare än hans. Det var skandal. Här kommer svårt sjuka människor och försöker få träffa en läkare och så kommer såna sällskapssökande bluffsjuklingar och tar plats. Med ryggen mot där den gamle mannen suttit satt en blonderad tjej i sena tjugoårsåldern. En såndär lattemorsa. Hennes lille odåga till son satt i mittensätet och slog med händerna på sina lår samtidigt som han sjöng imsevimse spindel olidligt falskt och alldeles för högt. Och hans lätt överviktiga brat till morsa gjorde ingenting. Men de skulle nog få se. Till vänster om skitungen satt en skallig kvinna med en bomullstuss i ena näsborren. Hon hade säkert AIDS och blödde näsblod. Bra.

Han noterade över sin glansiga tidning att i hörnet rakt till vänster om honom hade det kommit en kille i samma ålder som han. Klädd i dyra jeans och en mörk snowboardjacka satt han med armbågarna på knäna och såg farlig ut. Han var nog farlig. Hans rakade, mörka hår hade vuxit ut till kanske en centimeter men han var välrakad i ansiktet. Gängmedlem. Aldrig kom man undan dem.
   Han fokuserade på sin tidning igen, den där killen verkar vara just en av dem han försökte undvika. Tur att han satte sig i hörnet så han upptäckte honom först. På nästa uppslag i tidningen fanns ett reportage om en såndär medelålders kvinna i röda tajts som kommit på nån ny motionsmetod som skulle göra underverk mot celluliter, gäddhäng och håravfall. Det verkade inte alls intressant, särskilt inte som han måste hålla ett öga på den där nya snubben i andra hörnet.
”Fjorton” en inte alls lika medelålders sköterska med mycket snällare röst väntade i korridorsöppningen på lattemorsan som lyfte sin ljusblåklädde son i ena armen när han vägrade resa sig själv. ”Det där blir säkert bonuspoäng hos sköterskan” tänkte han, fortfarande sarkastisk. Men nu skulle han hursomhelst slippa den där vidriga barnsången som hemsökt hans drömmar sen lekis. Spindlar, de borde definitivt utrotas. De fyller ju ingen funktion och om nån äter dem kan de få dö också. Det skulle nog bara vara en massa äckliga fåglar och andra sjukdomsalstrare.

Det gick ett par minuter och han beslutade sig för att han inte behövde bevaka gängmedlemmen stenhårt, han verkar ju vara ganska ny i vad det nu var för gäng han var med i, han saknade ju helt synliga tatueringar. Inte ens ett hål i örat. Bredvid korridoren satt däremot nån som han definitivt måste spana på: en man, närmre fyrtio än trettio, med svart kostym. En såndär hemlig agent. De hade gjort sitt bästa för att låtsas att de bara fanns i fantasin med James Bond och en hel uppsjö liknande filmer och de hade nog lyckats ganska bra med den där grönsakskemikalieätande massan som utgjorde befolkningen. ”Men mig har de inte kommit åt än” tänkte han, han såg ju agenten klart och tydligt framför sig. Och inte nog med det, han såg också den hudfärgade, tunna sladden som gick från ena örat och ner bakom den vita skjortkragen i nacken. Solklart. Han var nog ute och lyssnade av samtalen här i väntsalen, en åsiktsregistrerare, helt klart. Stor risk att SÄPO slutade med sånt på sjuttiotalet.
   Han vände blad igen, ännu en hälsoivrare. Fast kanske lite annorlunda, den här karln ville att man skulle äta mer kött. Speciellt svenskt. Han var lätt en av dem.
”Nitton” den gråhåriga sköterskan var tillbaka och gängmedlemmen reste sig. ”Aldrig att han hade lägre nummer än mig! Han kom ju flera minuter efter mig!” tänkte han ilsket men vågade inte säga nåt. Att dra uppmärksamheten till sig med den där SÄPO-agenten i samma rum kändes dumt. Men det var väl ändå inte SÄPO som var ute efter honom? Eller? Ju mer han tänkte på det desto mer logiskt kändes det. Vem skulle annars ha nåt otalt med honom? Det måste vara nåt han gjort mot staten. Eller kanske som staten gjort mot honom när han var liten? Nu började han känna sig lite panikslagen, hade de gjort några experiment eller nåt på honom? Var det därför han var sjuk så ofta nuförtiden? Han skruvade lite på sig, höjde tidningen såpass högt att mannen i kostym inte såg hans ansikte. Det här var inte bra.

Han bläddrade igen, prasslade lite mer med tidningen nu för att låta upptagen, kastade en blick genom fönstret bakom hans vänstra axel och såg till att tidningen täckte hans ansikte igen. Tur att de var på tredje våningen, då kunde de inte spana på honom därigenom. De kanske hade krypskyttar, på taken, som i de där filmerna. Sakta hasade han sig bakåt på stolen så han kom bort från fönstret, nu var han väl säker.
”Tjugoett” det var den unga sköterskan igen. Två nummer kvar. Han kollade försiktigt över tidningskanten och hann precis se ryggen av en kvinna i kjol. Henne hade han inte ens sett. Han hade varit oförsiktig, nu började det bli allvar, de kanske hade haft span på honom ända sen han gick hemifrån och gömde sig inne på kontoren eller varsomhelst. Han kände svetten sakta rinna nedför pannan och en droppe hade redan letat sig in i ögat. Panikslagen släppte han tidningen med ena handen för att torka ögat och hann precis se SÄPO-mannen resa sig med en blick mot honom och ett finger mot örsnäckan, hade han precis fått nya order? Nu var det kört, nu fanns det inget hopp. Men skulle de verkligen ta honom i ett väntrum fullt med folk? Ja, det verkade inte bättre. Bakom agenten kom en vitklädd kvinna, en sköterska såklart, som han inte sett tidigare.
”Tjugotre” ropade hon. ”Min tur, räddad av klockan?” tänkte han och såg kostymnissen sätta sig igen, synnerligen ointresserad av vad som nu kunde tänkas finnas i ett väntrum.
”Äntligen, jag hatar att vänta.” sa han och skickade ett osäkert leende mot den mörkhåriga sköterskan.