Paradiset

Utanför bussens fönster susade ett grönt, böljande landskap förbi. Det var många år sen hon åkte här sist – särskilt med buss; det måste varit nån gång på låg- eller mellanstadiet på väg hem till en klasskamrat som bodde lite avsides.
   Ända sen hennes föräldrar separerade och hon flyttade med sin mamma norrut hade hon längtat tillbaka – hem. Inte för att hon vantrivts i den nya staden, tvärtom, allt var ganska bra och hon hittade snabbt nya kompisar men nånstans i bakhuvudet malde en längtan tillbaka till landet och de skogsklädda kullarna där hon vuxit upp.
   Allt eftersom åren gick förstärktes känslan och i sitt inre formade hon sitt hem till en varm utopi; en plats där stress och ångest var som bortblåst, där jobbet inte var ett tvång utan en möjlighet och där relationer var nåt enkelt, där man kunde lita på folk, där man vågade hoppas igen.
   Nu satt hon där med en sorgsen blick riktad mot de uråldriga ekarna på de steniga backarna och funderade som så många gånger förr. Varför satt hon där ensam, varför ville inte den värkande längtan i hennes hjärta sluta, vad var det hon sökte?

Hon hade tagit studenten i den nya staden, skaffat sig ett bra jobb och umgicks ofta och mycket med sina kompisar. Det var en trivsam period i hennes liv, särskilt efter de jobbiga tonåren när hon var tvungen att lämna alla sin kompisar bakom sig och hon var i mångt och mycket nöjd men just då, när förnöjsamheten var som störst, dök den upp. Längtan, smygande, tassande som en räv över skaren. Hennes paradis hade varit dolt under arbete, fritid och självuppfyllelse men nu, när saker och ting började falla på plats, när hon äntligen hade börjat skapa sig ett nytt hem, då dök den upp. Jobbet som en gång var utmanande blev nu utmattande, kompisar som en gång var lojala svek och hela tiden värkte hennes hjärta, mer och mer för varje gång en av hennes drömmar sprack ända tills hon inte orkade mer. Nu var hon en vuxen kvinna, tjugotre år fyllda och skulle bestämma själv över sitt liv och nu, när det var som jobbigast fattade hon beslutet som skulle ändra hennes liv. Från början var det varken ett stort eller ett svårt beslut; hon skulle flytta hem.

Liksom hon gjort förut så packade hon sin lägenhet, sitt nya liv, i lådor uppsamlade på lastkajer runt om i stan och hittade mot alla odds en bra och billig lägenhet i närheten av simhallen i Linköping. Där skulle hon bo. Det var lite långt hemifrån men det var en början, en början mot ett bättre liv – en plats i sin fantasi och den dröm som hon närt så länge. Hon skulle kontakta alla gamla klasskompisar och alla andra vänner hon saknat och med sitt nya jobb i en liten butik vid Trädgårdstorget skulle hon börja om igen. Denna gång var det på riktigt, det hon hade värmt upp för i den nya staden.

Ett år passerade ganska fort, hon gjorde sig hemmastadd i sin lägenhet och tog upp kontakten med flera gamla kompisar och de umgicks med viss regelbundenhet. Jobbet tog en hel del tid och ofta var hon ganska trött, för trött för att kanske göra de saker hon tidigare gjort med dansen och pianospelandet som nu kommit lite på glid med tanke på grannarnas svaga uppskattning av hennes klassiska stycken och taktfasta trampande i golvet.
   Chefen gillade hennes stil, den passade perfekt in i den lite alternativa attityd butiken förmedlade och kanske mot sin vilja fick hon mera ansvar som, givetvis, gav lite mer pengar men också mer att tänka på och ännu längre dagar. Hon trivdes bra på jobbet men det överensstämde inte alls med hennes drömmar, det tog för mycket tid, tid som hon ville ha till annat. Tid hon ville ha för att åka hem, känna friden i hjärtat och lugnet i sinnet. Tid hon alldeles för sällan tagit sig det senaste året.

Ytterligare ett år passerade. Sommaren var här och hon var trött, nu skulle det bli skönt med semester. Det var länge sen hon kände så, semester hade aldrig varit nåt att sträva efter. Eller jo, en vecka ledigt här och där men annars hann man ju med all sin fritid efter jobbet. Gjorde man inte det? Hon hade svårt att tänka tillbaka, det senaste året var ett töcken, en dimma där jobbet var en stor del. Hade hon trots allt blivit den där som identifierade sig med sitt jobb?
   Ett par gånger hade hon tagit sig hem, ett par gånger och gått och tittat på husen, trädgårdarna och det lugna livet. Det var inte mycket som rörde sig i ett litet samhälle mitt på dagen. Hon besökte skogen där hon hade lekt som barn och tog en tur för att se hur lekparkerna stod emot vädrets makter. Men sen hade hon satt sig på bussen igen. Otillfredsställd. Med fler frågor än svar.

Även denna dag hade hon gått ner till Resecentrum och satt sig på 539:an, fast denna gång hade hon inte gått av. Hon hade suttit kvar på bussen ända till Björsäter och var nu på väg tillbaka, mellan Höversby och Ringstorp, där ett fång ekar på en kulle fångade hennes sorgsna blick. Var hade det gått snett? Hade hon gjort fel för inte var det väl hennes utopi som var fel? I så fall, var det ens värt att drömma, skulle alla drömmar sluta så här? Borde hon inte vara lycklig, borde inte allt ha blivit bra igen? Ett ögonblick passerade. Hennes dröm hade bara varit just det, en dröm. Hennes paradis hade blivit kallt.