I Gryningen

Dimman la sig som en silkesduk över kullen. Ovanför övergick himlens djupblå till blodrött när solen sakta steg bakom trädtopparna i öster och i skogsbrynet nedanför kullen flydde ett rådjur in i mellan trädens skyddande stammar.
   Med den stigande solen i ryggen klev en man ut ur skogen. Han var klädd i skogens färger, ett par snäva byxor av rådjurshud och en kort tunika som smälte in i granarna bakom honom. I sin högra hand höll han en knotig stav, något längre än honom själv, blankslipad, kanske av granträ.
   Bara en liten bit upp för den långa backen stannade han och såg sig om. Hans axellånga, bruna hår fladdrade stilla i morgonbrisen där han stod och lyssnade på vildmarkens uppvaknande. En hand sökte sig till det vildvuxna skägget och hans ögon fastnade på sitt mål, något hundratal meter upp för sluttningen. Där uppe låg en gammal ruin. Genom morgondimman syntes endast det gamla tornet men han visste att resten av klosterruinen låg utspridd runt det, som om en uråldrig jättes hand svept över platsen.

Med bestämda steg fortsatte han uppåt. Det daggvåta gräset nådde inte riktigt honom över de höga kragstövlarna men vattendropparna lyckades ofta smyga sig in innanför dem ändå.
   Efter knappt femtio meter började stora stenblock skymtas i gräset. De var gamla, mycket gamla och gropiga efter eoner av daggfall. Han saktade stegen, det fanns krafter runt honom som han inte helt förstod och inte heller visste vad de ville; de var anledningen till att han stod här idag. Med öppet sinne avsökte han området runt sig men bortsett från uråldriga lämningar och rester av ritualer döda sedan tusentals år så fanns här ingenting. Det var som om jordens krafter hade lämnat platsen helt, trots att den då varit ett fokus för forntidens stora skapare. Förbryllad fortsatte han uppåt, rakt mot det raserade tornet han sett nedifrån.

Solen hade nu höjt sig så pass att man såg hela dess skiva ovanför granskogen, daggen började torka upp och den råa luften fick kämpa mot höstsolens tappra försök att värma landet. Det var nu de var som starkast, innan solen stigit för högt men efter kampen mellan den kalla och den varma etern hade börjat - de, som stått som herrar i klostret på krönet och som hundratusentals år efter sin död fortfarande styrde över den avlägsna vildmarken, långt från de ordnade världar som människan besuttit - och det var nu som han var tvungen att hitta dem.
   Fortfarande hade han säkerligen hundra meter fram till tornet och nu började han känna dem. De var svårplacerade men han kände kraften och trots att de började försvinna ut i etern och deras styrka falna så visste han att han skulle få uppbåda allt inom sig, det här kunde med stor sannolikhet bli hans sista morgon.

Han drog en hand genom håret och tog ett djupt, friskt andetag innan han fortsatte. I tornets främre vägg, en av de två fortfarande stående, hånlog ett gapande svart fönster mot honom och överallt runt honom syntes resterna av det gamla kloserområdet - det mesta stora stenblock, lika höga som honom själv eller högre. Bakom tornet och dess massiva, halvt raserade långhus syntes svagt glimmande ögon, som rubiner i dimman som likt en krans inringade krönet. Han såg att de var redo och han misstänkte att han de började närma sig från alla håll. Hade de verkligen upptäckt honom så tidigt? Var han för sent ute? De gamla druiderna upphörde sällan att förvåna honom. Bara det faktum att de bundit sig så hårt till landet att de ännu, fortfarande var så kraftfulla - trots att de var döda - var skäl nog för honom att uppsöka dem. Om han kunde få ta del av den kraften...

“Det är dags nu” mumlade han när ett tiotal figurer i långa, mörka kappor klev ut ur dimman. De var inte helt solida och under deras huvor låg nattens mörker kvar - bortsett från de glimmande ögonen. De var inte längre röda som morgonsolen utan snarare gula som vargens.
   Han tog ett stadigt tag om staven med båda händerna och lyfte den över huvudet. Bredbent stirrade han med utmanande blick rakt mot den störste av figurerna.
Ett ljud steg ur hans strupe. Det började långt ner i magen och ökade långsamt i styrka. Samtidigt började blixtar slå från marken upp i hans stav och luften verkade vibrera runt honom. Som förryckt kastade han huvudet bakåt och vrålade med all sin styrka, sin makt, och åkallade jordens magi. Runt honom började en mystisk ritual. De gråklädda, genomskinliga figurerna formade en cirkel runt honom och drog sig närmare och närmare, flöt ihop med varandra och sakta steg ett monotont mässande. Det här var deras land, han var inkräktaren och de tolererade inte inkräktare.

En korp landade på det raserade tornets topp. Nedanför såg den en man omsluten av en grå massa. Dimman verkade virvla runt bilden, som forsens vatten runt en sten, och i dimman började djurskepnader formas.
Hans låga morrande hade stigit till ett avgrundsvrål, hans syn hade sedan länge svartnat, det sista han såg var de gula ögonen i den grå massan, de närmade sig.
Trots den råa luften strömmade svetten ner för hans panna och tydligt såg man bultandet vid hans tinnigar. Blod började rinna ur hans tårkanaler och hans kraftfulla rop förbyttes i ett hest skri. Slutet var nära, idag skulle han dö. Han kände ett torrt regn i sin panna och förstod att hans stav började ge vika - utan den var slaget förlorat - men samlade sig för en sista motattack. De var överallt, han kände varje tum av sitt sinne ansättas och snart skulle de förstöra det som höll ihop hela hans själ. Men än var det inte slut.
   Med ett förtvivlat andetag samlade han ihop allt han kunde mustra, han sökte styrka i själarna som cirkulerade just utanför druidernas ring och drog så djupt han aldrig trodde var möjligt ur jorden och kände en eldvit energi, brännande varmare än glödgat järn, strömma genom sig. Han vrål steg en sista gång och från honom tycktes det stråla som solen. En puls av vit, brinnande energi slog ut från honom och allt blev tyst. Han torkade blodet från sin mungipa och andades ut. Nu var det färdigt.