Att stryka medhårs

Mats suckade djupt. Det var nog kört redan nu men han skulle åtminstone förklara sig, så mycket stolthet hade han kvar. Det var inte varje dag han såg de portföljer han hade hand om sjunka med över 80 procent och efter idag skulle han nog aldrig få se åt ett förvaltningsjobb igen. Han var bränd.
   Med armbågarna på det mörka skrivbordet och huvudet i händerna gick han igenom dagen igen. Det hade börjat redan på morgonen, bankaktierna hade störtdykt det första som hände och han hade sålt så fort det gick men redan där var förlusterna betydande så för att gottgöra det hade han gett sig på råvarumarknaden. Framåt lunch hade han varit tillbaka på ungefär noll - råvarorna brukade vara hans starka sida - så han hade sett sig om efter några starka, stabila aktier att avsluta dagen med, utan överraskningar. Onekligen hade han misslyckats, allt han köpt hade fallit som mäklare från skyskraporna i New York 1929 och han hade bara tittat på, maktlös, alla strategier utspelade. Skjortan var uppknäppt, slipsen hängde snett och hans kavaj låg slängd i ett hörn. Håret hade han rivit så mycket i att han trodde han började bli skallig. Ögonen var röda. Vid stängning hade han varit tårögd. Närmare 200 miljoner borta. På en eftermiddag. Hans enda tröst var väl att hela börsvärlden låg i spillror, han var långt ifrån den enda, eller den som förlorat mest. Han hörde farfars röst i bakhuvudet, nåt om att pengar ska man spara i kontanter och diamanter för att vara säker.

Uppgivet tog han mod till sig och knackade på chefens dörr. Han var inte där för att försöka släta över, rädda sitt jobb eller stryka chefen medhårs, nej, Mats var övertygad om att han ikväll skulle stå utan jobb och troligen skulle få söka ny karriär. Han hann dra handen genom det trassliga, kastanjebruna håret en gång till innan han hörde ett skarpt “Kom in!” från kontoret. Han öppnade dörren och klev in.
   Bakom ett likadant skrivbord som hans eget satt firmans högste man, härjad som om han gått veckovis i öknen.
“Ja du Mats”, började han med en suck. Mats hade repeterat sin förklaring hundra gånger men tappade bort sig direkt, han hade förväntat sig ett hårt ansikte, en fast men rättvis hand som tidigare avskedat mäklare med för stora förluster efter dristiga dagar. Istället såg han modfälldheten personifierad. Håret var rufsigt och ögonen röda och matta. Det var uppenbarligen inte bara Mats som skulle stå utan jobb, hade det verkligen gått så illa?
“Imorgon står du och jag i kön på Arbetsförmedlingen och hoppas på det bästa. Du kan stå där med gott samvete men jag har många veckors arbete kvar i avvecklingen av företaget. Vi gjorde vad vi kunde och det var roligt så länge det varade”. Chefen reste sig upp och räckte fram högerhanden. Mats tog den utan ett ord.