Så länge hon stod...

Ögonen sved, den rasande snöstormen bet i kinderna. Hon visste inte hur mycket längre hon skulle orka men hon hade lovat. Hon hade lovat. Och det måste man hålla. Nu fanns det inte så mycket val, antingen orkade hon eller så orkade hon inte - det sista innebar med stor sannolikhet att hon aldrig skulle resa sig igen.
   Det enda hon såg var vitt; hennes pälskappa var vit, hennes tjockt fodrade ridstövlar var vita, själva luften var vit och snöflingorna fortsatte att yra in under luvan och in i hennes ögon. Djupt hukad strävade hon framåt med sin livgivande last skyddad i väskan hon bar innanför kappan. Hästen hade hon varit tvungen att lämna i ett vindskydd en bit bort - avstånd betydde inte så mycket, hon hade ingen aning om hur långt hon faktiskt gått från hästen men det kändes som en halv evighet sen - den hade helt enkelt inte kunnat ta sig fram längre. Förhoppningsvis var den vid liv när stormen bedarrat och de kunde hämta den. Om hon kom fram vid liv.
   Kylan började bli närvarande på riktigt nu. Benen höll sig varma så länge hon rörde på sig men hon blev blötare och blötare och hon kände hur det började sticka i benen, det var inte ett gott tecken, det kunde vara både kyla och utmattning, kanske en kombination av båda. Men hon fortsatte, det var hela hennes livs fokus just nu, en fot framför den andra.

Det var inte långt kvar nu men hon var utmattad. Varje muskel i hennes kropp protesterade och fingrar och tår var lika avdomnade som hennes kinder och nästipp. Snön hon pulsade genom var spårlös, även om det funnits spår hade stormen sedan länge suddat ut dem och fyllt på med ny, vit, kall, blöt snö, men hon visste var hon skulle. På höger sida skymtade hon skogsbrynet, bara en mörk skiftning, inte mer, men det var tillräckligt för att hon skulle veta att hon var på rätt väg. Stegen blev kortare, vingligare och kroppen vacklade mer och mer för varje meter hon flyttade sig. Snart var hon framme, bara lite till. Orden ekade i hennes huvud som de gjort de senaste timmarna. Snart var hon framme. En grå skiftning i den vita snöyran berättade att det började skymma. Om hon inte var framme snart skulle hon få gå i skogskanten för att inte gå vilse. Det var, om möjligt, ännu svårare eftersom marken under inte var lika hårt packad. Hon trodde dock inte att det skulle behövas, hon var snart framme.
   Ytterligare en halvtimme passerade, domningarna spred sig upp från fingrarna mot armbågarna, från tårna upp mot knäna och hon hade ramlat flera gånger. Det började skymma, inte bara i världen utan även i hennes sinne. Snart gick det inte längre. Det hade varit skönt att bara sätta sig i snödrivan och bara tyna bort. Försvinna upp med vindvirvlarna. Men så länge hon stod upp visste hon att hon inte kunde göra det. Men stod hon verkligen upp längre? Kanske inte. Den vita världen tonade bort och blev svart. Nu kunde hon vila, ingenting skulle någonsin vara tungt igen. Värmen spreds i hennes kropp.

Hon vaknade av ett gyllene sken. Det kändes varmt och suddigt, hon såg inga konturer. Men hon frös. Hon kände kanten av en kopp mot sina blå, halvt kännande läppar och en varm vätska hälldes in i hennes mun. Hon svalde.
“Vi hittade dig i snödrivan utanför dörren. Du hann fram. Nu ska vi bara se till att du får värmen tillbaka, lilla vän”. Rösten var lika varm som det gyllene skenet, som vätskan hon kände sprida en smula värme från insidan. Kanske skulle hon kunna resa sig igen.