söndag 14 februari 2010

Förälskelse


Maria satt vid fönstret och tittade på sparvarna på det lilla, röda fågelbordet där hon brukade lägga solrosfrön. Med hakan i händerna följde hon deras flykt; fram och tillbaka, ner för ett hugg i talgbollen, upp över björkarnas snötyngda grenar och ner igen för att nappa till sig ett solrosfrö till. Trots den flitiga aktiviteten utanför det frostklädda fönsterglaset var hennes tankar inte där, de var långt borta, där solen lyste över palmkantade stränder och sanden böljade som havet själv ända bort till där himlen mötte jorden. Där himlen alltid stod i skymningsskrud och solens brandgula kropp alltid var precis över havets kant. Hon drömde sig bort medan ögonen tappade fokus på fåglarnas aktivitet.
   Kanske var det inte så mycket platsen som sällskapet. Det var ju där hon träffat Karl. De hade hamnat på samma kryssning och hon hade anat känslorna tidigt. Han var charmig, såg bra ut och hade ett sätt som gjorde att hon kände sig som hemma. Många kvällar hade de spenderat i baren och när de kom fram till de vita stränderna där bland de karibiska öarna hade de inte lämnat varandras sida, vilken drömsemester. Och vilket drömmarnas paradis, där, där skymningen alltid faller men natten aldrig tränger sig på, där vattnet alltid står i brand. Hon visste där hon satt att verkligheten aldrig kunde överträffa hennes drömmar. Trots det hade hon och Karl bestämt sig för att fira tre år genom att åka tillbaka. Snart tre år sen, en brinnande förälskelse i ett flammande paradis. Det var som en dålig film, klyschigt som Marian Keyes och smörigt som Boyzone. Det var nästan så hon skulle skriva ner det. “En brinnande förälskelse i ett flammande paradis, vilken tagline”. Hon log vid tanken. Ögonen studerade rimfrosten som krönte fönstrets kanter som en sirlig virkning. Varje kristall glittrade i förmiddagssolens strålar som sträckte sig kraftlöst fram under de snötyngda moln som under natten fällt sina sista flingor. Sparvarna fortsatte sina livs cykel utanför; mat, vak, mat. Hon fick se till att fylla på det där bordet i eftermiddag, det började bli tomt.

4 kommentarer:

  1. Målande och lite drömskt. Många av dina formuleringar sitter som en smäck.

    SvaraRadera
  2. Drömmande, sant.

    Testa lite kortare meningar. Tror kanske dina texter skulle få lite mer "svung"

    (om du nu vill att de skall ha det)

    SvaraRadera
  3. Ja, drömmande. Precis så blir man sittande ibland... :)

    SvaraRadera
  4. Nu har jag vaknat till och kan läsa med koncentration!!
    drömmande, men sorry son, inte mycket av inlevelse och känsla. pröva lite mera adjektiv i samband med känslorna...

    SvaraRadera