Nära himlens port

Under en stålgrå himmel regnade artillerigranaterna ner över skyttegravarnas leriga diken. Explosioner blandades med skriken av människor i nöd och kulsprutornas frenetiska knatter överröstade vrålade kommandon. Över fältet sänkte sig eftermiddagens dimma, tät, vit, med en tjock doft av unket vatten, svavelosande krutrök och död.
   Korpral Wilson höll ett stadigt tag om hjälmen när han kastade sig ner på de leriga brädorna som utgjorde gångplanket i skyttegången. Han hade inte sett någonting men någon hade onekligen sett honom, kulorna hade vinit runt öronen på honom.
“Kapten!” Han gjorde sitt bästa för att höras över artillerieldens stadiga muller. “Kapten, dimman täcker hela fältet, man ser ingenting!”
“Jag såg det också, vi får sitta här ett tag till”. Kapten Henderson vinkade till sig två soldater som suttit vid radion i närheten. “Sprid till resten av plutonen att vi kommer stanna här några timmar, se till att få i er lite mat, håll vaktposterna på minimum, vi kommer behöva all vila vi får”. De båda nickade och sprang hukade iväg åt varsitt håll från kaptenens position.
“Tror du inte tyskarna kommer nu när de har chansen?” Wilson var inte lika säker.
“De har kulsprutorna, de väntar bara på att vi ska sticka upp våra skitiga näsor. Det är vi som måste rycka fram, det vet de också”. Han var mycket mer soldat än nån annan officer Wilson kände. Det var tryggt, han skulle aldrig själv skicka in dem i getingboet utan att själv vara med; han var en sådan man som inspirerade andra att följa, helt enkelt.
“Jag hoppas du har rätt”. Han plockade fram sitt buckliga cigarettetui. “Cigg?” Kaptenen nickade och tog för sig.

Natten föll och med den föll granaterna tätare. Det blev lättare för observatörerna att styra elden när de såg explosionerna men fortfarande låg dimman som ett tröstande täcke över slagfältet. Män skrek inte längre, det hade de inte gjort på flera timmar; de skadade hade antingen dött eller fått hjälp - det förra troligare än det senare - och när kaos började hitta mönster fanns ingen anledning att ropa ut order.
   Korpral Wilson hade vilat en stund, precis som beordrat. Det hade var svårt att sova i det ständiga duggregnet, strumporna var blöta, kängorna var mer lerbruna än svarta och tyngden av den brunrödfläckiga hjälmen pressade ständigt hans huvud ned mot axlarna. Men man vande sig, varje torr tändsticka att tända en torr cigarett var en tur till himlens port i vad han trodde var så nära helvetet man kunde komma.
   Den senaste veckan hade sett sitt kompani i det närmaste utrotat, hans pluton och kapten Henderson var i princip det enda som fanns kvar. De var en knapp tiondel av de som hade marscherat ut från Paris för bara två veckor sen. Utan understöd och med sinande resurser hade de helt enkelt ryckt framåt så långt det gick. Nu hade det tagit stopp.
   Kapten Henderson satt hukad med den svarta radioluren tryckt mot örat och ett finger på en sliten karta han vecklat ut på de leriga gångplanken. Medan han lyssnade rörde sig hans finger längs kartan, till synes omedvetet. Ibland svarade han kort den som pratade med honom men mest lyssnade han, det hade han gjort länge nu men det var först de senaste tio minuterna som någon faktiskt pratat med honom direkt. “Det är uppfattat, klart slut”. Han la ner luren på radion och tog med sig kartan bort till korpralen som började vakna till liv igen. “Se till att få hit alla, fort”. Man kunde tydligt se att det var nåt på gång, Wilson kände det nästan i luften.

“Vi har förlorat många vänner den senaste tiden”, kaptenens röst var stolt och stark med en underton av förväntan. “Det har varit tungt, svårt och oförståeligt och det kommer inte bli bättre. Ikväll har vi fått order att ta alla fyra kulsprutenästen på andra sidan fältet.” Ett häftigt andetag hördes i skaran av smutsiga, trötta män. “En konvoj är på väg hitåt med mat och förnödenheter till civilbefolkningen, kulsprutorna spärrar vägen för både dem och deras stödtrupp. Det finns inget artilleri i området så vi är sista utvägen.” Några muttrade återhållet, andra fingrade på gevären. Det var tyst som i graven runt dem, granaterna hade slutat falla en stund tidigare; de hade insett hur onödigt det var att slösa dyrbar ammunition på tjugo slitna skyttesoldater. “Några av er kanske kommer levande ur det här men räkna inte med det. Vi kan rädda en hel stad och vad är mer hedervärt än att ge sitt liv för någon annans överlevnad? Vi är här, vi är nu och vi kommer inte få några medaljer.” Ljudlöst. Förväntansfullt. Fatalt.
“Ut på linje, ryck fram tyst och hukat. Dimman ligger kvar, de kommer inte se oss. På min signal skickar ni varje granat ni har kvar ner i gravarna och er själva efter. Väl där nere kan inte skyttarna göra nåt. Efter det ser vi vad vi kan göra åt kulsprutorna.”

Under en becksvart himmel smög tjugo soldater genom slagfältets tjocka dimma. Nattens stillhet svepte över nejden som en förebådan av vad som komma skulle och det ihärdiga duggregnet höll andan för att redogöra sig att skölja bort timmarnas dåd. Över männen sänkte sig ett töcken av lugn, de var där, de var då, de levde för det ögonblicket.

Geronimo!