Nedanför hälleberget

Det var mörkt runt honom. Skogen var tyst och hans andetag förvandlade den friska luften till en fuktig slöja framför honom. Ett rådjurs skällande ekade spöklikt mellan granarna runt honom och hans steg knastrade tyst över den dunkla barrmattan. Det var inte så sent än men han kände hur han egentligen borde vara hemma i sin bädd vid det här laget. Snart skulle gygrorna vakna och locka honom till skogs med sina trolska rop. Han rös. En annan dräng hade blivit bergtagen något år tidigare och hade aldrig blivit som folk igen innan han hängde sig i ladan.
   Han skyndade vidare mellan de knotiga grenarna, jagad av en ugglas hoande. En svag känsla av panik började stiga från magen, var var han egentligen? Utan att sakta ner började han se sig om mera noggrant men allt han såg var barrträdens hårda silhuetter mot ormbunkarnas mjuka rörelser i nattbrisen. Marken sluttade lätt uppför och en bit fram såg han en stor glänta där resterna av en älvdans sjönk ner i det fuktiga gräset. Han stannade mitt i den. Oktoberkvällen var kall och klar, ovanför sig såg han kräftan och när han vände sig om skymtade han månen halvt över trädtopparna. Han hade gått västerut. Hur länge då? Han tog sikte på månen och travade iväg så fort han vågade över den daggvåta terrängen och in i skogen igen. När mörkret omslöt honom började han nynna på en psalm, den enda han kunde. “Vår Gud är oss en väldig borg, Han är vårt vapen trygga”. Den hade han lärt sig av en handlare som besökt kusten under den stora strejken.

Det var en smal tröst; han visste fortfarande inte var han var och i natten hördes ljud han inte kände igen. Så han fortsatte mumla sin galdsång. “På Honom i all nöd och sorg,
vårt hopp vi vilje bygga”. Hans mor hade alltid sagt till honom att genvägar var senvägar och nu förstod han vad hon menade. Skyndsamt fortsatte han framåt och såg till att ha månen i blick så mycket det gick.
   Träden började glesna och marken öppna upp sig. Ute på heden bortom skogsbrynet såg han dimstråk driva med vinden i det bleka stjärneljuset. En halv fjärdingsväg bort började skogen igen och han bestämde sig för att inte korsa fältet, han ville inte riskera att få älvorna. Intensivt spanade han längs skogsbrynets kant, skulle huldran få syn på honom här skulle hon troligen snärja honom för all tid och det var värre än alla sjukdomar älvorna kunde blåsa på honom.
   En plötslig rörelse skymtade där framför honom, en svans försvann in i skogen. Där var hon! Snabbt beslutade han att ta sina chanser med det öppna fältet och sprang så fort han orkade över det vassa gräset som glittrade i månens sken. Andedräkten stod i plymer framför honom och han flämtade hest när han kom fram till skogsbrynet och svaldes av skogen. Han stannade under en krokig gran och satte sig för att andas ut. Magen var som en sten, vilse i oknyttens land, mitt i natten. Det var som en mardröm.

Ett par minuter senare reste han sig för att fortsätta. Han skymtade månen genom grenverket och gick med så stadiga kliv han kunde mönstra. Kylan började ta ut sin rätt, han hade ingen rock på sig, bara skjorta och byxor och sin väst, som han sparade för logdanskvällar som den här.
   Plötsligt såg han ett ljus längre fram. Blekt, stillsamt, vaggande, som om någon bar en lykta. Var det någon mer här ute? Han skyndade på stegen. “Hallå!” Hans röst dämpades mot granskogens dystra matta. Inget svar. Ljuset försvann, som om veken brann ned. Där! Där var det igen, lite mer till vänster än han sett de först. “Är det någon där?” Ropade han för att försöka fånga uppmärksamheten. Det var svårt att tänka sig att någon skulle vara dum nog att ge sig ut så här sent så nära trollbergens rötter. Lika fort som ljuset dykt upp var det borta igen. Han stannade upp. Träden stod mer spridda här. Nej, där var det igen. Rakt fram. Vem kunde det vara egentligen? Det vagt grönaktiga skenet gungade fram och tillbaka där, kanske tvåhundra alnar bort och såg ut att försvinna in där skogen åter tätnade. Det stillsamma pendlandet trollband honom och som förhäxad började han röra sig framåt igen.
   Så fokuserad var han på den spöklika lyktan att han inte märkte hur det började skvalpa runt fötterna på honom, kylan när vattnet trängde in i hans skor bekom honom inte. När gungflyet sög honom ned i den kalla tjärnen falnade blosset framför honom och sakta slocknade ljuset i hans ögon. En korp kraxade ödesdigert ovanför den svarta spegeln, så snart ringarna lagt sig skulle ett nytt irrbloss tändas.