Ta tillbaka

Snyftande torkade han ögonen på skjortärmen. Han satt med knäna uppdragna mot hakan, skäggstubben började göra sig påmind och det korta, svarta håret stod åt alla möjliga håll.
   Han hade inte slutat gråta på hela natten, han hade inte accepterat att han satt här, längs en steril, känslokall vägg och hon låg där, innanför det stora glasfönstret med maskinernas gröna ljus skinande på sig. Tänk om han kunde ta tillbaka allt det där han sa, då, innan hon gav sig ut i den mörka kvällen i vredesmod. Om han kunde få säga förlåt utan att förklara sig, bara förlåt. Bara en gång till.

Det var en smitningsolycka och läkarna gav henne inga stora chanser. De hade gett henne natten, det var allt, och han hade suttit där hela natten utan att hon rört sig. Känt hennes puls, smekt henne över pannan och lutat sig försiktigt, försiktigt mot hennes axel. Sen orkade han inte mer.
   Natten hade passerat utan förändringar, sjukhuset började komma till liv. Solen skymtade hoppfullt genom persiennerna och städpersonalen började sin dag. Han hade inga tårar kvar, de hade svepts bort av golvmoppen, och trots alla känslor som stormade inom honom skulle han inte kunna gråta mer. Inte på ett bra tag. Snart skulle hennes föräldrar dyka upp och de tuffa frågorna skulle behöva få svar. Skulle de avbryta hennes livsuppehållande behandling, när skulle begravningen ske och vem skulle prata med polisen? Han önskade inget annat än att få gå tillbaka till kvällsmaten dagen innan och bara få vara lycklig en stund till. Men det gick inte. Det ögonblicket var borta.