Nattarbete, del 3

Fortsättningen på Nattarbete, del 1 och Nattarbete, del 2

Tredje våningen påminde mer om en jaktstuga än det herrehus den var placerad i. Väggar och golv var av trä och jakttroféer hängde med jämna mellanrum på väggarna. Dörren hade lett upp till ett slags förrum med en stor eldstad som lyste upp rummet längs kortväggen till vänster och ett par fåtöljer runt ett bord där några övergivna silverbägare stod. Nu stod han precis vid sidan av den mörkbruna, välsnidade dörren och var tvungen att utforska; kartan var bara ritad över de undre två våningarna. I långväggen framför honom fanns två dörrar, han gissade att den högra ledde till ett arbetsrum, helt ointressant, så han valde den vänstra.
   Han gick över till dörren som, inte helt oväntat, var låst. Med flinka fingrar provade han dyrk efter dyrk tills han hittade en som passade, lirkade lite och sköt in en till. När han fått i två dyrkar var låset ingen utmaning; med ett klickande ljud gled låskolven åt sidan inne i mekanismen och han öppnade försiktigt dörren. Rummet innanför var tomt men badade i vitt ljus. Väggarna var kala och vitkalkade - en märklig kontrast mot förrummets träpanel - och mitt emot där han stod fanns ännu en dörr. En olustig känsla spred sig i kroppen, en kall rysning gled sakta ner längs ryggraden. Han tyckte inte om ljus, han trivdes bättre i dunkel men av någon anledning kändes rummet som rätt spår så han trotsade sin intuition, stängde dörren och gick med tre kliv över till andra sidan. Olåst. Han smet in.

Rummet innanför var höljt i mörker. Stort och skuggfyllt; det täckte nog halva tredje våningen och i hörnet rakt framför honom brann en eld som kastade fladdrande skuggor runt om i rummet. I motsatt hörn såg han den. Blodröd, gnistrande i det flackande eldskenet. Det var alldeles för enkelt.
   Bryne sjönk in i hörnet där han stod, hans svarta mantel tonade bort mot den mörka träväggen och det var som om han inte fanns där. Med skarp blick synade han noga rummet. Eldstaden var enda ljuskällan, lågorna irrade som vilsna själar i draget från skorstenen och reflekterades i den stora, röda stenen på en piedestal i det dunkla hörnet. Framför eldstaden stod två stolar och ett lågt bort och några bokhyllor stod spridda längs väggarna men utöver det var rummet omöblerat och tomt. Försiktigt hukade han sig och började smyga mot sitt mål på andra sidan rummet.

Stor som en halv knytnäve var det den största ädelsten han någonsin sett. Han öppnade en tom läderpåse han hade hängande i bältet för att stoppa ner stenen men precis när han skulle greppa den såg han en rörelse i ögonvrån. Som en orm sjönk han ner i skyddsställning och två kastknivar uppenbarade sig i hans händer, till synes ur luften. En gestalt smälte fram ur skuggan bredvid en bokhylla. “Det är inte bara du som har gåvan, mäster Bryne”. En högtidlig mansröst hördes från under mantelns vita huva som var långt neddragen. Bryne såg inte mannens ögon i dunklet men glimmandet från ett grymt leende letade sig ut ur hättan. Han svarade inte. “Självklart kunde rikets bästa tjuv inte motstå frestelsen att stjäla den största rubinen som någonsin hittats”. Mannen gjorde en gest mot stenen som ilsket glittrade i takt med eldens sprakande. “Kanske gjorde vi det lite för enkelt”.
“Vem är du?” frågade Bryne kort, rösten full av misstänksamhet.
“Det är oviktigt”, svarade mannen. “Frågan är om du ska komma härifrån med livet i behåll”. Bryne förbannade sig själv för att inte ha lyssnat på sin intuition, den hade aldrig svikit honom förut. Om det verkade för bra för att vara sant var det förmodligen det.
“Jag antar att det vita rummet här intill är enda vägen ut”, sa han lite uppgivet och rätade på sig. Kastknivarna försvann upp i ärmarna på hans tunika igen men han behöll ett visst mått av vaksamhet.
“Det stämmer bra det”, svarade mannen. Hans röst lät konstlad, som när prästerna stod på torget utanför sina tempel och predikade sina gudars straff och belöningar. Bryne hade svårt för religiösa män.
“Så, vad är alternativen?”
“Det mest uppenbara är ju att du tar stenen, försöker döda mig och springer”. Mannen svepte undan manteln på sin vänstersida med en flytande rörelse. I hans breda, svarta läderbälte hängde ett svärd. “Du kommer finna att det är svårare än det verkar”. Bryne trodde honom.
“Du kommer också finna att i det vita rummet står fyra vakter med order att inte lämna rummet för att jaga dig - där finns inga skuggor du kan gömma dig i och du vet lika väl som jag att utan dem är du en lätt match för en tränad soldat”.
“Och om jag inte tar stenen?”
“Det är inte ett alternativ”. Mannen svarade snabbt, lade händerna på ryggen och tog ett par demonstrativa steg runt piedestalen. “Mitt andra förslag är att du gör mig en tjänst. Då får du stenen och du kommer ut samma väg som du kom in, utan att någon ser dig”.
“Vad för typ av tjänst?” Brynes intuition formligen skrek åt honom att bara vända sig om och gå men nu hade mannen väckt nyfikenheten, den var starkare än girigheten. Han fällde ner sin huva i hopp om att mannen skulle uppenbara sitt ansikte, något mannen överhuvudtaget inte verkade uppmärksamma där han stod på andra sidan rubinen.
“Det är enkelt”, fortsatte mannen med sin högdragna röst. “Jag önskar en staty från ett av templen nere i hamnen. Du ser till att jag får den”.
“Fortsätt”.
“Jag vill ha den svarta obsidianstatyn av guden Rot i dennes tempel. Den står på altaret i tronrummet och är ungefär två fot hög.”
“Rot”, svarade Bryne. Trots sin inställning mot religion var han tveksam till att reta dödsguden. “Jag ska tänka på det”.
“Du har två minuter”. Luften skalv med orden. Bryne visste redan innan att han inte hade något val. Hans nyfikenhet hade gett med sig. En mäktig person, eller kanske organisation, ville spela med gudarna och han var deras spelpjäs. Det osade katt.
   Två minuter passerade, Bryne tog sig friheten att använda dem även om både han och mannen visste hur han skulle svara.
“Jag gör det”, sa han kort. “Hur hittar jag er?”
“Det gör du inte, jag skickar någon hem till dig när du är färdig”, svarade mannen. Bryne försökte med alla medel få lite mer information men mannen var väl tränad.
“Inte hem till mig, skicka honom till Oxen och Hornet i samma kvarter”. Hemma var hans fristad, där ville han inte ha folk springande. Och erbjudandet gav honom en liten känsla av kontroll.
“Gott. Du får två veckor från idag”. Mannen svepte dramatiskt med manteln när han gick ut ur rummet och lämnade Bryne kvar ensam med ett växande obehag inför det kommande uppdraget. Det var svårt att säga nej till en person som kunde avvara en sådan förmögenhet och dessutom till synes annektera ett hus från en av rådsherrarna. Han stoppade med en rysning ner rubinen i den tänkta läderpungen och började sin färd ut.