Ta tillbaka

Snyftande torkade han ögonen på skjortärmen. Han satt med knäna uppdragna mot hakan, skäggstubben började göra sig påmind och det korta, svarta håret stod åt alla möjliga håll.
   Han hade inte slutat gråta på hela natten, han hade inte accepterat att han satt här, längs en steril, känslokall vägg och hon låg där, innanför det stora glasfönstret med maskinernas gröna ljus skinande på sig. Tänk om han kunde ta tillbaka allt det där han sa, då, innan hon gav sig ut i den mörka kvällen i vredesmod. Om han kunde få säga förlåt utan att förklara sig, bara förlåt. Bara en gång till.

Det var en smitningsolycka och läkarna gav henne inga stora chanser. De hade gett henne natten, det var allt, och han hade suttit där hela natten utan att hon rört sig. Känt hennes puls, smekt henne över pannan och lutat sig försiktigt, försiktigt mot hennes axel. Sen orkade han inte mer.
   Natten hade passerat utan förändringar, sjukhuset började komma till liv. Solen skymtade hoppfullt genom persiennerna och städpersonalen började sin dag. Han hade inga tårar kvar, de hade svepts bort av golvmoppen, och trots alla känslor som stormade inom honom skulle han inte kunna gråta mer. Inte på ett bra tag. Snart skulle hennes föräldrar dyka upp och de tuffa frågorna skulle behöva få svar. Skulle de avbryta hennes livsuppehållande behandling, när skulle begravningen ske och vem skulle prata med polisen? Han önskade inget annat än att få gå tillbaka till kvällsmaten dagen innan och bara få vara lycklig en stund till. Men det gick inte. Det ögonblicket var borta.

Tunneln

“Spring!”, orden ekade ut över gården. De sprang båda två, en kille och en tjej, med ett brinnande trevåningshus bakom sig. Helt plötsligt hördes en öronbedövande smäll och eld och rök sköt med en tryckvåg ut från källarfönstren. De kastades framåt, ned i trottoarens oktoberkalla asfalt och sköljdes över av eldflammor som ett ilsket hav sköljer över dolda bränningar.

Hans öron fylldes av ett pipande ljud, det var det enda han hörde. Världen snurrade för hans blick och allt var suddigt. Han kände händer omilt rycka i honom, slet i hans kläder och klämde på hans kropp men han kunde inte röra sig. Sakta började världen få skärpa, rotationerna blev mindre och konturerna tydligare men fortfarande hörde han bara ett tjut med en dundrande tystnad bakom. Suddiga figurer rörde sig över hans ögon, oskarpa läppar formade ord han inte hörde, händer viftade framför hans ansikte, han försökte få dem att förstå att han var medveten om deras existens. Det var svårt. Han tippades över på sidan, kände huvudet rulla ner mot den mörka asfalten som en trasdockas och kläderna spände plötsligt åt över benen och axlarna. Nånting fördes in under honom och plötsligt lyftes han upp från marken. Långt, långt borta, bortom den stora tystnaden bakom tjutet hörde han skuggan av röster. En minnesbild kom tillbaka, han hade sprungit. Skuggorna blev till riktiga röster, fortfarande en mil bort, men riktiga, han kunde nästan höra ord. Figurerna hade lysande gula jackor på sig, kanske var de ambulanspersonal. Ytterligare en minnesbild, Linn! Kroppen började jobba med honom, han ryckte till. “Var är hon?”, han hörde sin röst som om den vore en inspelning. Han tittade nästan panikslaget från sida till sida, från ansikte till ansikte. Pipet i öronen började avta, deras röster var närmre nu och han kunde urskilja deras ord. “Hon har åkt redan”. Åkt. Åkt var? Han kunde inte lugna ner sig, särskilt inte när han märkte att han var fastspänd. Han började ifrågasätta, rycka i bältena innan han kände sprutan och hans huvud berättade att det var lönlöst att kämpa.

Linn svävade i ett tomt mörker. Hon såg sig om, det var svart utan antydan till ljus någonstans. Hon såg inte till sin kropp heller, hon var osynlig. Eller så var det bara så mörkt att den inte syntes, men å andra sidan verkade hon inte ha några kroppsdelar att röra på heller.

“Vi måste in, det är akut!”, ambulansmannen lät långt ifrån lugn, det var inte varje dag en kvinna med hjärtstillestånd nekades tillträde till sjukhuset. “Hennes hjärta har inte slagit själv på minst fyra minuter, vi måste in!”.
Nåt sades i luren och han såg lite lugnare ut och vände sig till sin kollega, som lugnt och metodiskt utförde hjärtmassage på den unga kvinnan i den vita luvtröjan. “De tar emot oss vid akutingången, vi är där om en minut”.

Hon försökte få reson på mörkret, hitta poängen med det hela men det verkade bara vara en mörk dröm och om hon inte vaknade snart skulle hon nog tappa bort delar av sitt förstånd. Hon fnittrade till vid tanken, eller hon föreställde sig att hon fnittrade, mer än så kunde hon inte göra där hon hängde mellan två poler av ingenting.

Johan vaknade till igen, den här gången snurrade inte världen och öronen tjöt inte. Han kände en tryckande känsla i öronen, som om han varit på en alldeles för hög konsert utan öronproppar. Runt huvudet kände han en plastställning som hindrade alla former av rörelser och hans armar och ben var fortfarande nedspända. “Var är jag?”, frågade han luften ovanför sig med en röst som lät nyvaken. Ett mjukt ansikte med höga kindben och mörkbrunt hår dök upp i hans synfält. “Du är i en ambulans på väg till sjukhuset”, hennes röst matchade hennes ansikte, mjuk och rogivande; trygg. “Var är Linn?”.
“Hon åkte i en ambulans några minuter innan dig”, en rynka av oro letade sig in ovanför hennes bruna ögon. “Det var inte så bra med henne, va?”. Johans tjocka röst var uppgiven, han hade en känsla av att Linn inte mådde riktigt bra. Ett ögonblick rådbråkade ambulanskvinnan med sig själv, han såg det bakom hennes ögon. “Nej, hennes hjärta stod still när vi anlände, hoppas verkligen att vi inte kom för sent bara”.

Mörkret skiftade, hon såg en prick av ljus. Än så länge så svag att den bara var en ljusare nyans av svart men hon såg den ändå. Och den blev starkare, som om hon åkte i en lång tunnel och närmade sig utgången. Hon vände sig mot den. Sakta, sakta växte den, lite, lite ljusnade den. Plötsligt kände hon sin astralkropp skälva, som om hela luften - eller vad det nu var - runt henne dallrade och ljuspunkten växte till en boll. Ännu en gång skalv det till. Ännu en gång växte ljusbollen. Den upptog mer än halva hennes synfält, en perfekt cirkel av ljus med en krona av halvljus runt sig. Det var som att stirra i solen, fast mycket mer sterilt och utan den brännande känslan. Hon kunde se vibrationen stråla ut från ljuset långt innan den träffade henne och med ett ryck bröt hon ljusets yta och drog ett våldsamt andetag. Ljud växte fram inom henne som om någon hade sänkt volymen och nu höjde den igen. Hela kroppen var spänd, som i en båge, där apex var hennes bröst och de två kalla metallplattorna som trycktes däremot. De drogs bort från henne och hon kollapsade i sjukhussängen. “Det slår själv”, hördes från hennes ena sida. “Hon andas själv”, hördes strax bakom hennes huvud. Hon kände sin kropp, den fanns och hon kunde styra den igen.