En dröm?

Jonah satt mitt i den stora datorsalen och han var nog ensammast i hela världen. Ljuset hade slocknat men hans dator var fortfarande på—tack och lov. Senast han kände sig såhär bortglömd var nog när han blivit utesluten ur fotbollslaget i elvaårsåldern. Han började ångra alla de spökhistorier han lyckats gräva fram om den gamla skolan; det var lätt att vara skeptiker i dagsljus. Men nu var det inte ljust längre. Utanför de igensvetsade fönstren skiftade himlen mellan djupblå och rosa och han visste att på andra sidan byggnaden hade månen precis börjat sin nattliga färd.

Sällan var Jonah den som satt kvar i skolan länge, det var oftast han som var först ut och även sist på plats—det var för- och nackdelen med att bo så nära. Men när man för en gång skull fick något intressant att göra på det här förbannade stället, då blir man inlåst i datorsalen. Han svor tyst för sig själv. Ingen kunde han ringa, kontantkortet tog oftast slut samma dag han laddade det, och alla typer av direktkommunikation på internet var spärrat. Det skulle nog inte dröja många minuter innan mamma ringde och var orolig, hon kunde hans schema bättre än han själv. Men han hade ju sagt att han skulle sitta kvar och jobba, mamma visste ju inte när skolan stängde. Och hur skulle hon få reda på vem hon skulle ringa för att få ut honom?

Datorns tysta surrande var det enda ljudet han hörde, tystnaden var nästan öronbedövande. Det började närma sig den tiden på dygnet. Den gamle greven kanske skulle komma med sitt galna skratt eller lektorn någon hade hittat hängd på sitt kontor för många år sen. En kall kåre letade sig ner längs hans ryggrad. Dörrarna var låsta och gick inte att låsa upp utan nyckel men det hade väl aldrig hindrat gastarna?
   I det stela skenet från datorskärmen skrämde han upp sig mer och mer. Innan mörkret fallit på riktigt hade han bankat och skrikit sig hes. Förgäves. För bara några minuter sedan hade internet gått ner också. Nu hade han bara sin telefon och knappt det—han kunde ju inte ringa på den.

Jonah öppnade ögonen. Sovit? Hur kunde han somna? En snabb blick på mobilens klocka visade att han varit borta i knappt 20 minuter. Han rös. Det var inte likt honom, han som alltid var uppe sent och hade svårt att sova. Försiktigt reste han sig från stolen och gick med stela steg mot dörren. Han stannade med ett ryck. Där utanför hörde han det. Tyst, knappt hörbart. Klick, duns—klick, duns. Greven. Hans käpp.
   Jonah stod som förstenad, svetten pärlade sig i pannan trots att det var kyligt i rummet. Han kunde inte röra sig. Klick, duns—klick, duns. En av datorerna surrade till och bröt förtrollningen. Snabbt som ögat sprang han dit för att se vad det var—hjälp, måste ut!
   En grå skärm mötte honom, dess ljus spöklikt pulserande. Figurer framträdde på skärmen, långt borta, i en avgrund av blekhet. Klick, duns—klick, duns. Ett lågt, hotfullt skratt steg genom dörren. Snabbt rörde sig figurerna fram och tillbaka på skärmen. Närmare och närmare och till slut stannade de och bildade något han förstod.

“112”



Med ett kvävt skrik vaknade Jonah. Panikslagen fäktade han med armarna i mörkret. Han satt på något mjukt och han hade inga kläder på sig. Sakta såg han sitt sovrum framträda ur dimman när hans ögon vande sig vid mörkret. En dröm. Var det bara en dröm? Hans dörr slogs upp och taklampan tändes.

“Jonah, är du där?” hans mamma lät skärrad.
“Ja, jag är här, det ser du väl? Vad gör du här?” förvirrad kunde han inte pussla ihop bitarna. Mamma började förklara.

De hade hittat honom i datorsalen morgonen efter. Larmcentralen hade inte kunnat lista ut vad det kryptiska samtalet betydde, hans namn hade de fått fram men allt efter det var bara nonsens innan det lågmälda skrattet hade börjat. Läraren som hittade honom på morgonen var så skärrad att han gått sjukskriven sedan dess.

“Du sa ingenting utan stirrade bara på honom med de där hemska ögonen du haft sedan dess och skrattade. Skrattade och skrattade, det är det enda du gjort sen dess.”