onsdag 5 maj 2010

Att förstå


Det kom sig sällan enkelt till honom. Orden han gärna ville säga men aldrig riktigt fick fram. Men sen såg ju syskonskaran ut som den gjorde också. Han var väl den enda som egentligen hade en stadig inkomst. Det kanske hade sett annorlunda ut om mamma eller pappa nån gång sagt att de älskade sina barn. Och lärt dem säga det till varandra.

De andra var givetvis för stolta för att be honom om hjälp—Jenny var undantaget. Alltid undantaget. Hon bad uttryckligen om att få bo hos honom medan hon gick på sin avvänjningskur. Och hur skulle han någonsin kunna neka sin lillasyster—hon som sprungit runt benen på honom när han börjat gymnasiet.

Med ett vemodigt leende tänkte han tillbaka på den sommaren. De hade aldrig gått så bra ihop efter att hon blivit tonåring, egentligen. Hon var bråkig, envis och impulsiv—hans raka motsats. Han gjorde sitt bästa men det var svårt att bara vara bror och inte pappa också. Hon visade dock med all önskvärd tydlighet när han gick över gränsen. Varje kväll satt de ute på hans altan med varsin Cuba-Cola och småpratade. Han valde sina ord som en vuxen förväntades göra medan hon svor och pratade vitt och brett om saker som nästan fick honom att rodna. Solen gick ner bakom trädtopparna medan hon berättade om hennes vildsinta kompisar och han log och nickade förstående, trots att han aldrig någonsin förstått henne.

Det var två år sen. Hon hade haft ett återfall sen dess men hade varit ren i sex månader nu. Den enda av hans fem syskon han fortfarande hade regelbunden kontakt med. De andra hade aldrig kommit ur träsket—inte Jenny heller egentligen men hon var på god väg. Han önskade att hon ville flytta bort från staden, det skulle göra det så mycket enklare men hon var den hon var. Det skulle hon alltid vara. Hans lilla yrväder till syster—den som alltid kunde röra om i hans liv och som sällan gick att förstå. Nästa gång de träffades skulle han säga det. Att han älskade henne.

5 kommentarer:

  1. Mycket fint berättat, tycker jag. Hoppas han verkligen säger det till henne, att han älskar henne.

    Bra tänkt, betr din kommentar till mig att Lisa praktiskt taget erkänner för sin syster. Så är det ju.

    SvaraRadera
  2. Jättebra! ingen lätt situation han befinner sig, lätt att känna att man måste ta pappas ansvar oxå.
    Hoppas han säjer att han älskar henne, det behöver dom båda.

    SvaraRadera
  3. bra bra. Det ska man alltid säga när man får chansen.

    SvaraRadera
  4. Nästa dag kan det vara försent. jag försöker alltid att komma ihåg den där sista pussen, det där sista ordet innan jag skiljs från mina kära. Rädd att inte ha någon chans att ställa tillbaka tiden om något händer.

    SvaraRadera
  5. Det gäller verkligen att säga orden innan det är försent.

    SvaraRadera