Förskonad

Influensatider igen. Både det ena och det andra. Det är märkligt hur så små saker som virus kan orsaka så mycket störningar i samhällsapparaten. Som vanligt satt Anton på föreläsningen och filosoferade. Han var en av få förskonade - inte ens deras ordinarie föreläsare var där. Hon är väl hemma och kör porslinsbussen, tänkte Anton och drog på ena mungipan. Han såg sig om i rummet. Knappt tio var de som lyssnade på den unge mannen där framme som pratade om än det ena, än det andra. Så mycket äldre än jag är han inte, tänkte Anton, och som han svamlar är han nog inte jätteväl förberedd heller. Det var kanske inte så lätt att bara hoppa in men mer än någonsin önskade Anton att han tagit den där marknadsföringskursen istället.

Plötsligt upptäckte han att det var dödstyst i salen. Han såg sig om, alla tittade på honom.
“Va?” frågade han och sköt ögonbrynen i taket.
“Ja,” sa föreläsaren, “du verkade skeptisk.” Gjorde jag? Anton kliade sig på halsen och skruvade på sig.
“Eller du brukar fnysa när andra pratar?” Det brukade inte Anton måste han erkänna. Han kämpade tillbaka kontrollen över käkmusklerna.
“Jo,” fick han fram till slut, “jag tycker maktstrukturer låter som mest flummigt.” Nu var det sagt. Var det det vi pratade om?
“Det tycker du? föreläsaren spände ögonen i honom. Anton kände hur det brände i kinderna och det kliade nåt otroligt på halsen. Han måste säga nåt.
“Det tjatas och tjatas om maktstrukturer hit och maktstrukturer dit men jag har aldrig sett nån." Det var svårt att låta övertygande. Salen var tyst. Föreläsaren tog ett par steg i sidled. Klack, klack. Gnuggade sig eftertänksamt på hakan. Klack, klack.

“Maktstruktur,” sa föreläsaren till slut, “det här är en sådan.” Han gjorde en yvig gest mot Anton.
“Jag satte mannen där i en pinsam situation genom att utöva min makt som lärare. Och du lät dig sättas i en pinsam situation för att du erkänner den här maktstrukturen.” Anton bet ihop, han började förstå.
“Flummigt va?” föreläsaren drog på munnen.