Glöm inte gröten!

“Sätt ut gröten!” ropade mor från köket.
“Varför då?” ropade Anna tillbaka.
“Tomten måste ha sitt,” svarade mor slamrandes med grytor och slevar. Anna muttrade lite. Dumheter, tänkte hon men tog ändå grötfatet som mor hade ställt vid tröskeln och gav sig ut i kvällskylan. Hon ställde det bredvid förstutrappan och småsprang nedför grusgången bort mot stallet. Redan innan hon svängde upp mot stalldörrarna kunde hon höra hästarna fnysa, trampa och rycka i höet. Det var Annas jobb att se till att hästarna var klara för natten och det var det bästa hon visste.

När hon dragit igen dörren drog hon en tändsticka mot plånet på dörrposten och tände fotogenlyktan som hängde bredvid.
“Hej Grålle,” hon strök luggen ur blackens ögon när hon gick förbi, “Sotis, Bläsen.” Alla tre hästarna fick en klapp på mulen och ett mjukt ord, de var hennes; varje dag när hon pulsade genom snön till skolan eller kämpade med matten tänkte hon på sin kvällsstund med hästarna och genast blev allt lättare. Först det tråkiga, tänkte hon, hängde lyktan på kroken utanför den sista boxen och gav sig in att mocka. Hon lät Bläsen stå kvar när hon skyfflade rent i boxen, det var skönt att få stå så nära.

Höet under skullen var slut så hon tog med sig lyktan upp, ställde den på en bjälke och började ösa ned hö på golvet. Lika bra att kasta ned så det finns, tänkte hon.
“Nu ska ni få lite nytt hö,” sa hon ut mot boxarna när hon klättrade ned. Nöjt fnysande fick alla tre ett rejält knippe hö och färskt vatten som skulle räcka ända tills far kom ut imorgon bitti. Hon ryktade, tvättade och klappade om dem samtidigt som hon berättade hur dagen varit. Sedan gosade hon lite med dem innan hon städade i ordning och gick mot dörren. Stallkatten jamade och väntade på att Anna skulle öppna så hon kunde smita ut och jaga.
“Godnatt mina små älsklingar,” sa Anna innan hon drog igen dörren och skyndade sig in igen.

“Tomten var snabb idag,” sa mor när Anna kom in med det tomma grötfatet.
“Det var väl räven som tog det,” sa Anna och rynkade lite på näsan. Vem skulle det annars vara? Mor log och klappade henne på huvudet.
“Så,” sa hon, “gå och tvätta dig och lägg dig. Det är en dag imorgon också.”

“Vakna Anna!” skrek någon från bottenvåningen, “Stallet brinner!” Aldrig hade Anna klätt sig så fort. Med sockarna släpandes tog hon trappan ned två steg i taget.
“Far!” skrek Anna, “Vad hän—”. Genom köksfönstret såg hon lågorna slå ut ur tak och fönster på stallet.
“Nej, nej, nej, nej…” viskade hon för sig själv och kände tårarna svida när hon rusade över gruset. Far och hennes bröder var redan där. Far fångade henne när hon kastade sig mot stalldörren.

“Jag måste in!” skrek hon och slog honom på bröstet.
“Nej, gumman,” sa far och såg ned på henne, “det måste du inte.”
“Jo, jag måste!” snyftade hon och blinkade frenetiskt, “Släpp! Jag måste…” Hennes slag ebbade ut och hon skakade av gråt i fars famn.
“Vi kom för sent för att rädda något,” sa far till pojkarna, “nu måste vi bara se till att det inte sprider sig.” Elden röt bakom henne och värmen brände ryggen men hon kunde inte tänka på det. De är borta, tänkte Anna mellan snyftningarna. Borta!
“Så, så,” tröstade far när pojkarna gått iväg för att hämta spannar och vatten. Han lyfte upp henne så hon kunde lägga huvudet mot hans axel. Borta. Borta.

När gryningen kom stod de fortfarande vid stallet. Hon stod med sina rödgråtna ögon med far medan hennes tre storebröder stod runt glödhögen beredda att släcka allt som försökte sprida sig.
“Glömde du lyktan?” frågade far.
“Nej, den hängde jag…” hon tystnade. “Jag…” Gråten tog henne igen. Far hukade sig och kramade om henne igen.
“Mitt fel, mitt fel, mitt fel…” viskade hon mellan tårarna. Borta. Mitt fel.
“Erik!” mors röst ekade ivrigt mot ladan, “kom ner hit, allihopa!” Mor stod på förstukvisten och vinkade. Far lyfte upp Anna och de travade ned mot huset.
“Titta!” sa mor med uppspärrade ögon och pekade mot baksidan. Anna tittade. Mot den rodnande himlen såg hon tre silhuetter. Grålle! Sotis! Bläsen! Med vidöppen mun rusade hon mot hästarna som stod tjudrade vid ett träd. Ett tjut slank ur henne när hon kramade Grålle hårt om halsen. De lever! Hon kunde inte sätta ord på sina känslor. Hon rufsade Sotis i luggen, klappade Bläsen på flanken och skuttade runt som en älva. Far stod kvar vid knuten, hakan vilandes mot bröstet och kliade sig i huvudet. Mor log.
“Så glömmer du inte ställa ut gröten ikväll!” ropade hon till Anna. Det ska jag inte! tänkte hon. Det skulle hon absolut inte.