Uppdrag

Femton vintrar. Så länge hade hon vakat, förmanat, fostrat och älskat. Det var hennes uppdrag - andra hade andra uppdrag men just det här var hennes. Den lilla flickan hon hämtat på stranden hade vuxit upp, blivit en kvinna och Rangrid var stolt över henne. Nu återstod det att se om resten av folket också skulle vara det. Det måste de, tänkte hon. Det fanns inget alternativ som de kunde leva med.
     Hon flyttade vikten från ena foten till andra och såg sig omkring. Hundratals människor hade samlats på gräsplätten i byn - Iduns jarlavigning hade onekligt väckt nyfikenhet. Alla som det drabbar, tänkte Rangrid och drog på munnen. Bredvid Idun på podiet stod en gammal kvinna insvept i ett vitt tygstycke. Det var hon som skulle fråga gudarna om Idun var rätt för ämbetet. Rangrid hade aldrig hört talas om att gudarna någonsin hade opponerat sig - hon hade för den delen inte hört talas om att gudarna alls haft en åsikt i frågan.

Rangrid lyssnade spanade över folkmassan och lyssnade med ett halvt öra när prästinnan mässande bad sin gudinna om ett tecken om det vore så att Idun inte var rätt kvinna. Hon fnyste, om frågan hade varit den omvända skulle gudinnan få anstränga sig betydligt mer när alla byar skulle välja jarl. Trots det kände hon fjärilarna i magen. Det var dödstyst. Några fåglar kvittrade och vågorna slog långsamt in över stranden men hela folkmassan verkade hålla andan. Inget tecken kom. Rangrid släppte andetaget hon omedvetet hållit kvar. Nu ska de få se, tänkte hon och log med hela ansiktet. Hon såg Idun ta ett steg framåt för att tilltala folkmassan. Rangrid hoppades att hennes arbete inte var förgäves. Hennes uppdrag var slut. Iduns tid var här.