Fokusera

"Just nu är det jobbigt för oss," sa Anders. Det var alltid svårt. Det blev aldrig lättare men ibland måste man bara ta tag i det och fokusera på att göra det bästa av situationen. Han tuggade på insidan av underläppen, la upp armbågarna på skrivbordet och lutade sig framåt.
"Det är inte så att vi inte vill ha dig här," fortsatte han, "men just nu är det jobbigt." Usch vad klyschigt det lät. Måste jag alltid vara så luddig? tänkte han. Han kunde lika gärna sagt "... men just nu har vi inget arbete till dig", det hade nog varit enklare.
"Jag förstår," svarade mannen mitt emot Anders. Anders drog ett djupt andetag. Det blev aldrig lättare.
"Om du vill kan du få fortsätta på timmar," föreslog han, "vi ringer och kan du får du komma in, kan du inte ringer vi nästa gång vi behöver hjälp." Det var det bästa han kunde göra men han förstod att det skulle vara svårt att gå från heltid till ibland-tid.
"Vi kan ju tyvärr inte garantera några timmar," la han till och bet sig lite till i läppen. Mannen suckade, hans axlar sjönk. Han hade inte rört en min tidigare men nu brast det väl.
"Jo," svarade han till slut, "ni får gärna ringa. Jag hoppas ni gör det ofta." Han höjde ögonbrynen och mötte Anders blick.
"Så ofta vi kan," sa Anders och pressade ihop läpparna i ett försök att le, "tack för din tid här, jag hoppas vi ses snart igen." Han reste sig och sträckte fram handen till mannen som tog den i ett klent grepp.
"Jag också," svarade han och gav Anders en sista uppgiven blick innan han gick. Någonstans var det ändå bra att det inte blev lättare med åren. Då tappar man inte empatin, tänkte han. Men just nu var det bara svårt.