Delegera

“Eriksson, ta rodret!” skrek kaptenen när första torpeden träffade. Kryssaren krängde och skrovet skrek men Eriksson lyckades hålla kursen. Stjärnorna fläckade den tomma rymden som lysande dammkorn och asteroidbältet rakt föröver närmade sig oroväckande fort. Kaptenen fortsatte gapa order till besättningen - påbörja reparationer, bemanna eldposterna, fortsätt eldgivning - men Eriksson slutade lyssna. Han visste sin roll: håll avstånd till jagaren bakom dem och håll så många av de små korvetterna inom synhåll för batterierna. Tre kvar, tänkte han. En snabb rörelse över skärmen mellan hans knän visade exakt var de befann sig. Han girade hårt vänster, dök och rätade ut. Där. Två av dem kom rakt emot dem. Han hörde smattret från batterierna eka genom skrovet och snart såg han båda korvetterna fatta eld. Bara en kvar. Var är du? tänkte han, blicken växlande fort mellan skärmen och fönstret. Borta. Inte ett spår.

In i hans synfält dök en massiv, grå, kantig skepnad upp. Nej! tänkte han och spärrade upp ögonen. Jagaren. Den hade han glömt. Det var för sent. Hårt höger och nedåt. En lampa blinkade på instrumenten till vänster om honom. Nu är det kört, tänkte han.
“Håll i er!” skrek han ut på bryggan strax innan nästa torped träffade. Skrovet protesterade och Eriksson kände doften av elektronikbrand sticka i näsan. Han girade upp igen.
“Eriksson!” ropade kaptenen, “Vi måste iväg, fort! Sikta på asteroidbältet, det är för trångt för jagaren.” Han är galen. Det var för trång för dem också.
“Ja kapten!” svarade Eriksson, bet ihop hårt och drog upp överläppen.

Jagaren syntes tydligt på hans skärm nu, de skulle snart vara inom räckhåll för ännu en torped. Det skulle de inte klara. Jag är för ung för att bli rymdskrot, tänkte Eriksson och skulle i vilken annan situation som helst skrockat åt sig själv. Små röda stenar började susa förbi rutan och han såg de lite större närma sig alldeles för fort. Vänster, ned, vänster, upp, höger, höger, han reagerade snabbare än han visste att han kunde och strax såg han hur avståndet mellan asteroiderna ökade. Snart igenom. Svetten pärlade i pannan på honom och alldeles för sent såg han den kantiga stenen som rusade rakt mot hans ruta. Reptilhjärnan tog över. Eriksson blundade. Kryssaren krängde till men inget vakuum sög ut hans lungor. Blinkandes såg han bulan i skrovet ovanför honom. Det var alldeles för nära, tänkte han och blåste ut hårt genom näsan. Framför honom sträckte sig bara svart rymd. De var igenom.