Till min morfar

I söndags dog min morfar. Efter 83 år på jorden var det nu dags för honom att lämna.

De senaste åren har han skämtat en del om döden med mig, liksom förberett mig på att det snart är hans tur. Sist jag träffade honom var han trött, hängig men fortfarande på skojhumör men efter jag hade hämtat honom på sjukhuset efter en provtagning var han allvarlig en stund och sa att: “Nu är jag trött på det, jag har gjort mitt här. Nu vill jag åka hem till himlen.”

Och nog har han gjort sitt. Som barn blev han kallad efterbliven och men lärde sig ändå fem språk flytande och läste ytterligare några. Som missionär i Afrika passade han också på att skriva sju böcker och som lärare passade han på att doktorera i teologi. I sextioårsåldern tänkte han att spanska skulle vara kul att kunna och har sedan dess nästan uteslutande läst på spanska, bortsett från perioden då han deltog i nyöversättningen av Bibeln (då han troligen läste på andra språk).

Är det lustigt egentligen att jag älskar språk eller att skriva när jag ända till i söndags haft min morfar att se upp till? En man som lärt mig att allt är möjligt och att det aldrig är för sent samtidigt som man ska passa på att njuta av det som händer nu. Som lärt mig att ta vara på dagarna och inte ta så allvarligt på saker och ting men att vara stolt över det man gör ändå.

Så tack morfar för den här tiden. För även om du lämnar ett stort hål är det med värme och glädje jag kommer komma ihåg dig. Nu behöver du inte vara trött längre. Du har gjort ditt och nu har du åkt hem till himlen.