For Whom the Bell Rings

For Whom the Bell Rings

When Mr Black stepped through the door, all he could see was the surprise on the face of the man standing next to the body. As if he had never seen a dead man before. Which was preposterous. He was Mr Black’s apprentice, dead bodies was their business. When the man saw him he looked to be absolutely exploding.
Mr Black let out a sigh and closed his eyes. “Yes, Atherton?”

“I killed him dead!”

“Yes,” Mr Black said, tapping his cane. “That’s what we do.”

“No, no, “ Atherton said, pointing at the man on the floor. “I killed him.”

“Obviously.” Mr Black paused a moment before adding: “Good job.” The Administrator liked to point out that he did not encourage his apprentices enough.

“But he weren’t supposed to … to fall off his branch yet.”

“Perch,” Mr Black sighed.

“What?”

“Perch, Atherton. Fall off his perch.” Mr Black frowned. “Wait, what did you say?”

“His name weren’t Norton,” Atherton said and handed him a parchment. William Abigail Norton was written in the Administrator’s fine script.

“Well then, who was he?” Mr Black said and gave it back.

“He weren’t no Norton, that’s for sure,” Atherton said, rolling up the parchment. “He was nutty as a cheesecake, throwing things and what not at that other guy. So I thought it were him.”

“Fruitcake,” Mr Black said. “Nutty as a fruitcake.” Why are these ones always assigned to me? he thought. “So this other … guy. Was he our man?”

“Probably were, didn’t ask.”

Mr Black sighed. “Come on Atherton. The Administrator is no doubt dying to hear of this.”



“So the boy made a mistake,” the Administrator said, studying Mr Black over her glasses. “Not the first one in your care.”

“Well, the termination clause was your idea, remember?”

“Because you couldn’t seem to keep your apprentices in check.” Assign me the imbeciles and give me the blame, he thought. Thanks ma’am.

“I really don’t see why I should have an apprentice at all,” he said.

“Don’t be silly, who knows what the future holds for you?”

“Well, as sole taker here at Sentient Spieces, I have a hunch.”

“Mr Webster over at Non-Sentient Spieces said the same,” she said. “Now, all he can do is the administrative duties. Care to give him a hand?”

Mr Black snorted. “I’ve done my part of that slush,” he said. “But you know that.”

“Mr Black, let me be blunt,” the Administrator said, folding her hands on the desk before her. “Your job is not a one-way street, it’s a cycle. It never ends. That’s why I need someone to fill your shoes when it’s your time to be pushing up the daisies.” She arched an eyebrow. “To be left without a competent man here at Sentient Spieces is … bad for business.”

“You could give me something to work with,” he grumbled, crossing his arms over his waistcoat.

“Please,” she said. “You could work harder with what you have. Anyway, the boy made a mistake. Make sure it’s his only one.”
Mr Black tipped his hat and went for the door.

“And Mr Black?” the Administrator said. He stopped and turned. “Put a little heart into it, will you? We can’t afford to pay off any more apprentices’ families.”



Mr Black walked thoughtfully down the stairway, tapping his cane on only the black flagstones. Atherton sat wide-eyed in one of the wing chairs by the fireplace, looking up at him.

“So, Mr Black, sir” Atherton said. “What she say?”

“An honest mistake, boy,” Mr Black said. “Let’s just put this all behind us.”

“No point crying over spilled eggs, eh?”

“Milk,” Mr Black said. “Crying over spilled …” He looked over at Atherton, forcing an apologetic smile. “Nevermind.”

Till min morfar

I söndags dog min morfar. Efter 83 år på jorden var det nu dags för honom att lämna.

De senaste åren har han skämtat en del om döden med mig, liksom förberett mig på att det snart är hans tur. Sist jag träffade honom var han trött, hängig men fortfarande på skojhumör men efter jag hade hämtat honom på sjukhuset efter en provtagning var han allvarlig en stund och sa att: “Nu är jag trött på det, jag har gjort mitt här. Nu vill jag åka hem till himlen.”

Och nog har han gjort sitt. Som barn blev han kallad efterbliven och men lärde sig ändå fem språk flytande och läste ytterligare några. Som missionär i Afrika passade han också på att skriva sju böcker och som lärare passade han på att doktorera i teologi. I sextioårsåldern tänkte han att spanska skulle vara kul att kunna och har sedan dess nästan uteslutande läst på spanska, bortsett från perioden då han deltog i nyöversättningen av Bibeln (då han troligen läste på andra språk).

Är det lustigt egentligen att jag älskar språk eller att skriva när jag ända till i söndags haft min morfar att se upp till? En man som lärt mig att allt är möjligt och att det aldrig är för sent samtidigt som man ska passa på att njuta av det som händer nu. Som lärt mig att ta vara på dagarna och inte ta så allvarligt på saker och ting men att vara stolt över det man gör ändå.

Så tack morfar för den här tiden. För även om du lämnar ett stort hål är det med värme och glädje jag kommer komma ihåg dig. Nu behöver du inte vara trött längre. Du har gjort ditt och nu har du åkt hem till himlen.

Smörja

“Vad är det här för smörja?” frustade Ragnar och snärtade till tidningen med fingrarna.
“Jag vet inte,” svarade Rickard och sniffade med halvslutna ögon på det rykande kaffet, “vad är det för smörja?”
“Nytt betygssystem!” utbrast Ragnar med uppspärrade ögon. Rickard satt med en arm över bröstet och vägde på stolen. Kaffet luktade mycket mer intressant än Ragnars vanliga morgonutbrott.
“Ungarna behöver lära sig hyfs,” fortsatte den äldre mannen med ett stadigt tag om tidningen, “försök lösa det istället för ännu ett sånt där system.” Rickard nickade och blinkade långsamt. Lite långsammare och han hade somnat igen.
“Jo,” svarade han och sörplade ljudligt ur koppen.
“Det var väl bara några år sen de fick det där andra systemet?” När Ragnar fått vittring var han som en blodhund, “det där som skulle vara så rättvist och bra? Med massa godkänt hit och dit.” Rickard höll med. Om det fanns nåt att hålla med. Kaffet var gott.
“Och nu ska de börja med bokstäver igen?” Ragnar vek ned tidningen och försökte möta Rickards blick, “så var det ju redan på min tid. Kunde de inte bara låtit bli det från första början?”
“Säkert,” sa Rickard och blinkade igen. Han kastade ett öga på klockan. Det var dags att gå ut i verkstaden igen. Stolen klickade när frambenen landade och han tog med sig koppen ut.
“Kom nu Ragnar,” sa han när han släpade sig förbi, “jag är säker på att chefen kan fixa ett betygssystem till dig också om du ber snällt.”
“Pojkspoling,” muttrade Ragnar. Rickard drog på munnen och stängde dörren.

Delegera

“Eriksson, ta rodret!” skrek kaptenen när första torpeden träffade. Kryssaren krängde och skrovet skrek men Eriksson lyckades hålla kursen. Stjärnorna fläckade den tomma rymden som lysande dammkorn och asteroidbältet rakt föröver närmade sig oroväckande fort. Kaptenen fortsatte gapa order till besättningen - påbörja reparationer, bemanna eldposterna, fortsätt eldgivning - men Eriksson slutade lyssna. Han visste sin roll: håll avstånd till jagaren bakom dem och håll så många av de små korvetterna inom synhåll för batterierna. Tre kvar, tänkte han. En snabb rörelse över skärmen mellan hans knän visade exakt var de befann sig. Han girade hårt vänster, dök och rätade ut. Där. Två av dem kom rakt emot dem. Han hörde smattret från batterierna eka genom skrovet och snart såg han båda korvetterna fatta eld. Bara en kvar. Var är du? tänkte han, blicken växlande fort mellan skärmen och fönstret. Borta. Inte ett spår.

In i hans synfält dök en massiv, grå, kantig skepnad upp. Nej! tänkte han och spärrade upp ögonen. Jagaren. Den hade han glömt. Det var för sent. Hårt höger och nedåt. En lampa blinkade på instrumenten till vänster om honom. Nu är det kört, tänkte han.
“Håll i er!” skrek han ut på bryggan strax innan nästa torped träffade. Skrovet protesterade och Eriksson kände doften av elektronikbrand sticka i näsan. Han girade upp igen.
“Eriksson!” ropade kaptenen, “Vi måste iväg, fort! Sikta på asteroidbältet, det är för trångt för jagaren.” Han är galen. Det var för trång för dem också.
“Ja kapten!” svarade Eriksson, bet ihop hårt och drog upp överläppen.

Jagaren syntes tydligt på hans skärm nu, de skulle snart vara inom räckhåll för ännu en torped. Det skulle de inte klara. Jag är för ung för att bli rymdskrot, tänkte Eriksson och skulle i vilken annan situation som helst skrockat åt sig själv. Små röda stenar började susa förbi rutan och han såg de lite större närma sig alldeles för fort. Vänster, ned, vänster, upp, höger, höger, han reagerade snabbare än han visste att han kunde och strax såg han hur avståndet mellan asteroiderna ökade. Snart igenom. Svetten pärlade i pannan på honom och alldeles för sent såg han den kantiga stenen som rusade rakt mot hans ruta. Reptilhjärnan tog över. Eriksson blundade. Kryssaren krängde till men inget vakuum sög ut hans lungor. Blinkandes såg han bulan i skrovet ovanför honom. Det var alldeles för nära, tänkte han och blåste ut hårt genom näsan. Framför honom sträckte sig bara svart rymd. De var igenom.

Fokusera

"Just nu är det jobbigt för oss," sa Anders. Det var alltid svårt. Det blev aldrig lättare men ibland måste man bara ta tag i det och fokusera på att göra det bästa av situationen. Han tuggade på insidan av underläppen, la upp armbågarna på skrivbordet och lutade sig framåt.
"Det är inte så att vi inte vill ha dig här," fortsatte han, "men just nu är det jobbigt." Usch vad klyschigt det lät. Måste jag alltid vara så luddig? tänkte han. Han kunde lika gärna sagt "... men just nu har vi inget arbete till dig", det hade nog varit enklare.
"Jag förstår," svarade mannen mitt emot Anders. Anders drog ett djupt andetag. Det blev aldrig lättare.
"Om du vill kan du få fortsätta på timmar," föreslog han, "vi ringer och kan du får du komma in, kan du inte ringer vi nästa gång vi behöver hjälp." Det var det bästa han kunde göra men han förstod att det skulle vara svårt att gå från heltid till ibland-tid.
"Vi kan ju tyvärr inte garantera några timmar," la han till och bet sig lite till i läppen. Mannen suckade, hans axlar sjönk. Han hade inte rört en min tidigare men nu brast det väl.
"Jo," svarade han till slut, "ni får gärna ringa. Jag hoppas ni gör det ofta." Han höjde ögonbrynen och mötte Anders blick.
"Så ofta vi kan," sa Anders och pressade ihop läpparna i ett försök att le, "tack för din tid här, jag hoppas vi ses snart igen." Han reste sig och sträckte fram handen till mannen som tog den i ett klent grepp.
"Jag också," svarade han och gav Anders en sista uppgiven blick innan han gick. Någonstans var det ändå bra att det inte blev lättare med åren. Då tappar man inte empatin, tänkte han. Men just nu var det bara svårt.

Uppdrag

Femton vintrar. Så länge hade hon vakat, förmanat, fostrat och älskat. Det var hennes uppdrag - andra hade andra uppdrag men just det här var hennes. Den lilla flickan hon hämtat på stranden hade vuxit upp, blivit en kvinna och Rangrid var stolt över henne. Nu återstod det att se om resten av folket också skulle vara det. Det måste de, tänkte hon. Det fanns inget alternativ som de kunde leva med.
     Hon flyttade vikten från ena foten till andra och såg sig omkring. Hundratals människor hade samlats på gräsplätten i byn - Iduns jarlavigning hade onekligt väckt nyfikenhet. Alla som det drabbar, tänkte Rangrid och drog på munnen. Bredvid Idun på podiet stod en gammal kvinna insvept i ett vitt tygstycke. Det var hon som skulle fråga gudarna om Idun var rätt för ämbetet. Rangrid hade aldrig hört talas om att gudarna någonsin hade opponerat sig - hon hade för den delen inte hört talas om att gudarna alls haft en åsikt i frågan.

Rangrid lyssnade spanade över folkmassan och lyssnade med ett halvt öra när prästinnan mässande bad sin gudinna om ett tecken om det vore så att Idun inte var rätt kvinna. Hon fnyste, om frågan hade varit den omvända skulle gudinnan få anstränga sig betydligt mer när alla byar skulle välja jarl. Trots det kände hon fjärilarna i magen. Det var dödstyst. Några fåglar kvittrade och vågorna slog långsamt in över stranden men hela folkmassan verkade hålla andan. Inget tecken kom. Rangrid släppte andetaget hon omedvetet hållit kvar. Nu ska de få se, tänkte hon och log med hela ansiktet. Hon såg Idun ta ett steg framåt för att tilltala folkmassan. Rangrid hoppades att hennes arbete inte var förgäves. Hennes uppdrag var slut. Iduns tid var här.

Glöm inte gröten!

“Sätt ut gröten!” ropade mor från köket.
“Varför då?” ropade Anna tillbaka.
“Tomten måste ha sitt,” svarade mor slamrandes med grytor och slevar. Anna muttrade lite. Dumheter, tänkte hon men tog ändå grötfatet som mor hade ställt vid tröskeln och gav sig ut i kvällskylan. Hon ställde det bredvid förstutrappan och småsprang nedför grusgången bort mot stallet. Redan innan hon svängde upp mot stalldörrarna kunde hon höra hästarna fnysa, trampa och rycka i höet. Det var Annas jobb att se till att hästarna var klara för natten och det var det bästa hon visste.

När hon dragit igen dörren drog hon en tändsticka mot plånet på dörrposten och tände fotogenlyktan som hängde bredvid.
“Hej Grålle,” hon strök luggen ur blackens ögon när hon gick förbi, “Sotis, Bläsen.” Alla tre hästarna fick en klapp på mulen och ett mjukt ord, de var hennes; varje dag när hon pulsade genom snön till skolan eller kämpade med matten tänkte hon på sin kvällsstund med hästarna och genast blev allt lättare. Först det tråkiga, tänkte hon, hängde lyktan på kroken utanför den sista boxen och gav sig in att mocka. Hon lät Bläsen stå kvar när hon skyfflade rent i boxen, det var skönt att få stå så nära.

Höet under skullen var slut så hon tog med sig lyktan upp, ställde den på en bjälke och började ösa ned hö på golvet. Lika bra att kasta ned så det finns, tänkte hon.
“Nu ska ni få lite nytt hö,” sa hon ut mot boxarna när hon klättrade ned. Nöjt fnysande fick alla tre ett rejält knippe hö och färskt vatten som skulle räcka ända tills far kom ut imorgon bitti. Hon ryktade, tvättade och klappade om dem samtidigt som hon berättade hur dagen varit. Sedan gosade hon lite med dem innan hon städade i ordning och gick mot dörren. Stallkatten jamade och väntade på att Anna skulle öppna så hon kunde smita ut och jaga.
“Godnatt mina små älsklingar,” sa Anna innan hon drog igen dörren och skyndade sig in igen.

“Tomten var snabb idag,” sa mor när Anna kom in med det tomma grötfatet.
“Det var väl räven som tog det,” sa Anna och rynkade lite på näsan. Vem skulle det annars vara? Mor log och klappade henne på huvudet.
“Så,” sa hon, “gå och tvätta dig och lägg dig. Det är en dag imorgon också.”

“Vakna Anna!” skrek någon från bottenvåningen, “Stallet brinner!” Aldrig hade Anna klätt sig så fort. Med sockarna släpandes tog hon trappan ned två steg i taget.
“Far!” skrek Anna, “Vad hän—”. Genom köksfönstret såg hon lågorna slå ut ur tak och fönster på stallet.
“Nej, nej, nej, nej…” viskade hon för sig själv och kände tårarna svida när hon rusade över gruset. Far och hennes bröder var redan där. Far fångade henne när hon kastade sig mot stalldörren.

“Jag måste in!” skrek hon och slog honom på bröstet.
“Nej, gumman,” sa far och såg ned på henne, “det måste du inte.”
“Jo, jag måste!” snyftade hon och blinkade frenetiskt, “Släpp! Jag måste…” Hennes slag ebbade ut och hon skakade av gråt i fars famn.
“Vi kom för sent för att rädda något,” sa far till pojkarna, “nu måste vi bara se till att det inte sprider sig.” Elden röt bakom henne och värmen brände ryggen men hon kunde inte tänka på det. De är borta, tänkte Anna mellan snyftningarna. Borta!
“Så, så,” tröstade far när pojkarna gått iväg för att hämta spannar och vatten. Han lyfte upp henne så hon kunde lägga huvudet mot hans axel. Borta. Borta.

När gryningen kom stod de fortfarande vid stallet. Hon stod med sina rödgråtna ögon med far medan hennes tre storebröder stod runt glödhögen beredda att släcka allt som försökte sprida sig.
“Glömde du lyktan?” frågade far.
“Nej, den hängde jag…” hon tystnade. “Jag…” Gråten tog henne igen. Far hukade sig och kramade om henne igen.
“Mitt fel, mitt fel, mitt fel…” viskade hon mellan tårarna. Borta. Mitt fel.
“Erik!” mors röst ekade ivrigt mot ladan, “kom ner hit, allihopa!” Mor stod på förstukvisten och vinkade. Far lyfte upp Anna och de travade ned mot huset.
“Titta!” sa mor med uppspärrade ögon och pekade mot baksidan. Anna tittade. Mot den rodnande himlen såg hon tre silhuetter. Grålle! Sotis! Bläsen! Med vidöppen mun rusade hon mot hästarna som stod tjudrade vid ett träd. Ett tjut slank ur henne när hon kramade Grålle hårt om halsen. De lever! Hon kunde inte sätta ord på sina känslor. Hon rufsade Sotis i luggen, klappade Bläsen på flanken och skuttade runt som en älva. Far stod kvar vid knuten, hakan vilandes mot bröstet och kliade sig i huvudet. Mor log.
“Så glömmer du inte ställa ut gröten ikväll!” ropade hon till Anna. Det ska jag inte! tänkte hon. Det skulle hon absolut inte.

Förskonad

Influensatider igen. Både det ena och det andra. Det är märkligt hur så små saker som virus kan orsaka så mycket störningar i samhällsapparaten. Som vanligt satt Anton på föreläsningen och filosoferade. Han var en av få förskonade - inte ens deras ordinarie föreläsare var där. Hon är väl hemma och kör porslinsbussen, tänkte Anton och drog på ena mungipan. Han såg sig om i rummet. Knappt tio var de som lyssnade på den unge mannen där framme som pratade om än det ena, än det andra. Så mycket äldre än jag är han inte, tänkte Anton, och som han svamlar är han nog inte jätteväl förberedd heller. Det var kanske inte så lätt att bara hoppa in men mer än någonsin önskade Anton att han tagit den där marknadsföringskursen istället.

Plötsligt upptäckte han att det var dödstyst i salen. Han såg sig om, alla tittade på honom.
“Va?” frågade han och sköt ögonbrynen i taket.
“Ja,” sa föreläsaren, “du verkade skeptisk.” Gjorde jag? Anton kliade sig på halsen och skruvade på sig.
“Eller du brukar fnysa när andra pratar?” Det brukade inte Anton måste han erkänna. Han kämpade tillbaka kontrollen över käkmusklerna.
“Jo,” fick han fram till slut, “jag tycker maktstrukturer låter som mest flummigt.” Nu var det sagt. Var det det vi pratade om?
“Det tycker du? föreläsaren spände ögonen i honom. Anton kände hur det brände i kinderna och det kliade nåt otroligt på halsen. Han måste säga nåt.
“Det tjatas och tjatas om maktstrukturer hit och maktstrukturer dit men jag har aldrig sett nån." Det var svårt att låta övertygande. Salen var tyst. Föreläsaren tog ett par steg i sidled. Klack, klack. Gnuggade sig eftertänksamt på hakan. Klack, klack.

“Maktstruktur,” sa föreläsaren till slut, “det här är en sådan.” Han gjorde en yvig gest mot Anton.
“Jag satte mannen där i en pinsam situation genom att utöva min makt som lärare. Och du lät dig sättas i en pinsam situation för att du erkänner den här maktstrukturen.” Anton bet ihop, han började förstå.
“Flummigt va?” föreläsaren drog på munnen.

Smaragd

Bärnsten. Det var hennes favorit. Man kunde hitta den lite här och var, behövde inga gruvor eller stenbrott och den var allra vackrast oslipad. Lite som jag, tänkte hon. De här morgnarna var de bästa, när hon kunde flanera ostört över rullstensstranden och spana efter bärnsten i soldiset.

Just idag fick dock bärnstenen vänta, hon hade viktiga saker för sig. Med soluppgången i ryggen kom en man roendes in från bukten. Kisande skuggade hon ögonen med handen - det gjorde egentligen ingen skillnad men det kändes bra. Viktigt. Den lilla fiskebåten var fortfarande för långt bort för att hon skulle kunna urskilja mer än mannens silhuett men hon gissade att planen gått i lås.
“Rangrid!” ropade mannen över axeln och vinkade. Hon log och vinkade tillbaka, hennes stålgrå hår flammande i morgonsolen. Allt hade gått väl.

Några minuter senare plaskade mannen genom vattenbrynet och drog upp båten över stenarna. Hon såg den lilla skepnaden som rofyllt sov på sittplankan i fören och drog en suck av lättnad.
“Sven,” sa hon och kramade honom hårt, “jag antar att allt gick enligt plan?”
“Helt så,” svarade Sven och sparkade vatten från stövlarna, “med lite tur är det ingen som saknar ungen förrän idag.” Ungen. Hon fnös och drog lite på munnen.
“Vi kan bara hoppas,” sa hon, lite allvarligare än planerat, och mötte hans blick.

När de lyfte ur den lilla flickan ur båten jämrade hon sig lite och när de lagt henne på filten på stranden satte hon sig yrvaket upp.
“Du borde skynda dig tillbaka till ditt skepp,” sa Rangrid till Sven, “det finns människor som vet att det inte borde ligga ankrat i bukten idag.” Han nickade.
“Ta hand om henne,” sa han, tog Rangrids hand i sina och sköt sedan ut den lilla träbåten i vattnet igen. Det ska jag göra, tänkte hon, för allas vår skull. Strax vände hon ryggen mot Sven och havet och såg på flickan som satt och gnuggade sig sömndrucket i ögonen. Om jag är bärnsten så är hon smaragd. Smaragd. Oansenlig nu men oändligt vacker i sin rätta skepnad.

Avbrott

“Shit!” Han slängde av sig täcket, drog på sig nåt som låg på golvet och skyndade sig ut i köket. Där försökte han sleva i sig en portion yoghurt samtidigt som han borstade tänderna innan han rusade ut i hallen och drog på sig jackan och skorna. Dessa jävla skosnören, tänkte han. De tog alltid hundra år att knyta, allt var deras fel.

Han tog trapporna två steg i taget och hoppade vigt över staketet ut på gatan - det tog alldeles för lång tid att springa till grinden. Han studsade över gatan och stannade precis innan bussen rullade in. Samma visa varje morgon, aldrig kunde han komma iväg i tid. Jävla skosnören.

Bussen var glest befolkad och han slog sig ned på sin favoritplats, andra raden efter mittdörren. Det var tillräckligt långt fram för att han skulle komma av bussen först men tillräckligt långt bak för att ha lite koll på vad som hände där framme. Nu kunde han äntligen slappna av några minuter och sätta på lite musik. Han halade fram telefonen och satte i hörlurarna. Ænima låg bara några knapptryck bort, han lyssnade på den minst en gång om dagen. Synd att inte såna kvalitetsplattor gjordes längre.

Knappt hade “StinkFist” slutat innan bussen var framme på tågstationen. Om helvetet fanns på jorden var det här. Perrongerna var kilometerlånga och det var som att hamna mitt i en fårhjord; folk överallt, en del trampandes för att hålla värmen, andra pratandes ytligt med varandra. Han vände skarpt bort blicken från ett par han kände igen, han orkade inte hälsa och vara trevlig nu. Det fanns nog inget han hatade mer än tågstationen. Jo, kanske tågen. Och skosnörena.

“På grund av strömavbrott norr om stationen kommer nästa tåg försenas ungefär en timme.” Fårhjorden blev orolig. Great, tänkte han när tåget rullade in och stannade, alla måste på. Kan ni inte bara försvinna? Folk tryckte, trängdes och armbågade sig genom folkmassan för att få vara en av de lyckliga som fick komma till jobbet eller skolan i tid. Alla skulle inte få plats. Flytta på er, jag har bråttom, tänkte han, gå hem, ta bilen, bussen, jag skiter i vilket bara ni flyttar er. Folk fortsatte trängas. Det gjordes inte ens plats för de stackarna som skulle gå av. Han kände ett ryck i foten och såg marken komma honom till mötes. Det ringde i öronen och vita prickar dansade framför ögonen när han såg tågdörrarna stängas från sin plats på asfalten. Sakta satte han sig upp och försökte fatta vad som hade hänt. Han såg ned mot fötterna. Ena skon var uppknuten. Jävla skosnören.

Uppåt

En hand sträcktes uppåt och tog ett fast tag om den utstickande stenen. Balanserande på tåspetsarna sköt hon sig åt det håll hon alltid siktade åt. Uppåt. Ständigt uppåt. Klippan var kall och vass under hennes händer och hon stannade med jämna mellanrum för att kroka i repet i nästa hake. Ibland låste hon fingrarna runt ett grepp för att vila några sekunder men annars fortsatte hon, sakta och metodiskt.

För Anna var klättringen lite som terapi. Den tvingade henne att tömma huvudet och fokusera på nuet—ingen stress, inga krav, bara hon och klippan. Varje gång hon tappade fokus väntade fallet och fallet innebar i bästa fall nya skrapsår och en skamfilad stolthet. Det var hennes sätt att koppla bort verkligheten en stund.
   Därför tyckte hon om de höga väggarna, de som tog ett tag att forcera. Adrenalinkicken när hon repellerade ner igen, känslan av fullbordan, var värd varje skrapat finger, varje blåmärke, varje sönderslitet linne. En timme ungefär, sen var det tillbaka till vardagen igen.

Men här och nu var den grå stenhällen hennes enda fokus. Ögonen sökte konstant efter nästa grepp medan hon kalkylerade sin position och som en schackspelare planerade hon hur hon skulle gå till väga för att nå ytterligare ett. Toppen var dold bakom en utskjutande hylla ett par meter upp, den var hennes svåraste hinder här.
   Strax under den stannade hon, hittade en bekväm ställning och kalkade händerna ordentligt. Med ett djupt andetag taggade hon till och gav sig på det horisontella hindret i hennes vertikala värld. Ryggen och benen spändes stenhårt när hon med fötterna höll sig fast i väggen då armarna började treva utåt. Högre upp med fötterna, tårna hittade en skreva att låsa fast sig i och plötsligt var överkroppen utanför hyllan. Lugnt, metodiskt. Hon tog ett moment i taget. Först krokade hon i repet i nästa hake, sen flyttade hon en fot. En hand; en fot till; nästa hand och snart var hon förbi hindret. Tre meter upp, det var strax avklarat. Nu skulle verkligheten snart smyga sig på igen.

Att förstå

Det kom sig sällan enkelt till honom. Orden han gärna ville säga men aldrig riktigt fick fram. Men sen såg ju syskonskaran ut som den gjorde också. Han var väl den enda som egentligen hade en stadig inkomst. Det kanske hade sett annorlunda ut om mamma eller pappa nån gång sagt att de älskade sina barn. Och lärt dem säga det till varandra.

De andra var givetvis för stolta för att be honom om hjälp—Jenny var undantaget. Alltid undantaget. Hon bad uttryckligen om att få bo hos honom medan hon gick på sin avvänjningskur. Och hur skulle han någonsin kunna neka sin lillasyster—hon som sprungit runt benen på honom när han börjat gymnasiet.

Med ett vemodigt leende tänkte han tillbaka på den sommaren. De hade aldrig gått så bra ihop efter att hon blivit tonåring, egentligen. Hon var bråkig, envis och impulsiv—hans raka motsats. Han gjorde sitt bästa men det var svårt att bara vara bror och inte pappa också. Hon visade dock med all önskvärd tydlighet när han gick över gränsen. Varje kväll satt de ute på hans altan med varsin Cuba-Cola och småpratade. Han valde sina ord som en vuxen förväntades göra medan hon svor och pratade vitt och brett om saker som nästan fick honom att rodna. Solen gick ner bakom trädtopparna medan hon berättade om hennes vildsinta kompisar och han log och nickade förstående, trots att han aldrig någonsin förstått henne.

Det var två år sen. Hon hade haft ett återfall sen dess men hade varit ren i sex månader nu. Den enda av hans fem syskon han fortfarande hade regelbunden kontakt med. De andra hade aldrig kommit ur träsket—inte Jenny heller egentligen men hon var på god väg. Han önskade att hon ville flytta bort från staden, det skulle göra det så mycket enklare men hon var den hon var. Det skulle hon alltid vara. Hans lilla yrväder till syster—den som alltid kunde röra om i hans liv och som sällan gick att förstå. Nästa gång de träffades skulle han säga det. Att han älskade henne.

En dröm?

Jonah satt mitt i den stora datorsalen och han var nog ensammast i hela världen. Ljuset hade slocknat men hans dator var fortfarande på—tack och lov. Senast han kände sig såhär bortglömd var nog när han blivit utesluten ur fotbollslaget i elvaårsåldern. Han började ångra alla de spökhistorier han lyckats gräva fram om den gamla skolan; det var lätt att vara skeptiker i dagsljus. Men nu var det inte ljust längre. Utanför de igensvetsade fönstren skiftade himlen mellan djupblå och rosa och han visste att på andra sidan byggnaden hade månen precis börjat sin nattliga färd.

Sällan var Jonah den som satt kvar i skolan länge, det var oftast han som var först ut och även sist på plats—det var för- och nackdelen med att bo så nära. Men när man för en gång skull fick något intressant att göra på det här förbannade stället, då blir man inlåst i datorsalen. Han svor tyst för sig själv. Ingen kunde han ringa, kontantkortet tog oftast slut samma dag han laddade det, och alla typer av direktkommunikation på internet var spärrat. Det skulle nog inte dröja många minuter innan mamma ringde och var orolig, hon kunde hans schema bättre än han själv. Men han hade ju sagt att han skulle sitta kvar och jobba, mamma visste ju inte när skolan stängde. Och hur skulle hon få reda på vem hon skulle ringa för att få ut honom?

Datorns tysta surrande var det enda ljudet han hörde, tystnaden var nästan öronbedövande. Det började närma sig den tiden på dygnet. Den gamle greven kanske skulle komma med sitt galna skratt eller lektorn någon hade hittat hängd på sitt kontor för många år sen. En kall kåre letade sig ner längs hans ryggrad. Dörrarna var låsta och gick inte att låsa upp utan nyckel men det hade väl aldrig hindrat gastarna?
   I det stela skenet från datorskärmen skrämde han upp sig mer och mer. Innan mörkret fallit på riktigt hade han bankat och skrikit sig hes. Förgäves. För bara några minuter sedan hade internet gått ner också. Nu hade han bara sin telefon och knappt det—han kunde ju inte ringa på den.

Jonah öppnade ögonen. Sovit? Hur kunde han somna? En snabb blick på mobilens klocka visade att han varit borta i knappt 20 minuter. Han rös. Det var inte likt honom, han som alltid var uppe sent och hade svårt att sova. Försiktigt reste han sig från stolen och gick med stela steg mot dörren. Han stannade med ett ryck. Där utanför hörde han det. Tyst, knappt hörbart. Klick, duns—klick, duns. Greven. Hans käpp.
   Jonah stod som förstenad, svetten pärlade sig i pannan trots att det var kyligt i rummet. Han kunde inte röra sig. Klick, duns—klick, duns. En av datorerna surrade till och bröt förtrollningen. Snabbt som ögat sprang han dit för att se vad det var—hjälp, måste ut!
   En grå skärm mötte honom, dess ljus spöklikt pulserande. Figurer framträdde på skärmen, långt borta, i en avgrund av blekhet. Klick, duns—klick, duns. Ett lågt, hotfullt skratt steg genom dörren. Snabbt rörde sig figurerna fram och tillbaka på skärmen. Närmare och närmare och till slut stannade de och bildade något han förstod.

“112”



Med ett kvävt skrik vaknade Jonah. Panikslagen fäktade han med armarna i mörkret. Han satt på något mjukt och han hade inga kläder på sig. Sakta såg han sitt sovrum framträda ur dimman när hans ögon vande sig vid mörkret. En dröm. Var det bara en dröm? Hans dörr slogs upp och taklampan tändes.

“Jonah, är du där?” hans mamma lät skärrad.
“Ja, jag är här, det ser du väl? Vad gör du här?” förvirrad kunde han inte pussla ihop bitarna. Mamma började förklara.

De hade hittat honom i datorsalen morgonen efter. Larmcentralen hade inte kunnat lista ut vad det kryptiska samtalet betydde, hans namn hade de fått fram men allt efter det var bara nonsens innan det lågmälda skrattet hade börjat. Läraren som hittade honom på morgonen var så skärrad att han gått sjukskriven sedan dess.

“Du sa ingenting utan stirrade bara på honom med de där hemska ögonen du haft sedan dess och skrattade. Skrattade och skrattade, det är det enda du gjort sen dess.”

Ett avbrott i tystnaden

Fortsättning på En förtrogen vän

En öde kåkstad reste sig framför honom i den dallrande hettan. Inget rörde sig och inte ens vinden försökte störa tystnaden som följt honom de senaste dagarna. Ibland på nätterna kunde han höra insekter krypa runt i dammet och då och då även en trött asgams flaxande men på dagarna var det tyst som i graven.
   Med släpande steg började han gå mot rucklen som bildade en krokig allé av förlorat hopp. De var gjorda av allt som man kunde tänka sig; träpallar, räfflade plåttak och pappkartonger. Vitblekta ben och torra eldstäder var allt som fanns kvar av de som en gång bott där, om det var deras ben eller matrester kunde han inte säga.

Ett fladdrande i ögonvrån drog till sig hans uppmärksamhet. En stor, sandfärgad fågel satt på kanten av ett av skjulen och tittade på honom med hungriga ögon. Dess krökta näbb följde varje steg han tog och den ormliknande halsen ringlade sig mot dess bröst. Han kände genast obehaget. De enda djuren som fortfarande levde var asätare; den här väntade på hans sista andetag. Men fågeln skulle inte få det nöjet, inte idag. Istället gick han rakt emot den och in i skjulet som den satt på.
   Det var kvavt och mörkt därinne. Gamens stora klor klickade mot plåttaket. Klick, klick-klick, klick. Trots det ödesdigra var ljudet skönt, ett avbrott i tystnadens mönster. Han stod precis innanför det slitna tygskynket tills hans ögon vant sig vid dunklet. Två stora kliv skulle ta honom till den bortre väggen och det var ungefär lika brett. Han hukade sig för att inte slå i taket och studerade noga golvet. Kanske skulle det finnas något av värde där.
   Något i bortre hörnet fångade hans blick. En liten jordhög. Han hukade sig ner. Ur högen stack ett litet huvud. Utan att tänka lade han ett finger framför munnen på barnet. Det andades fortfarande. De som lämnat det här kunde inte vara långt borta. Det måste vara grymma människor. Eller desperata. Det var svårt nog att hitta vatten och mat att fylla hans egen knipande mage så hur skulle han kunna nära en till? Han slets mellan den egoistiska överlevnadsinstinkten och den barmhärtiga faderskänslan.

Han hade inte kunnat rädda sina egna små döttrar från torkans sviter, kanske var det här hans chans att göra bot? De motstridiga känslorna inom honom gjorde honom illamående, för ett par månade sen hade det aldrig slagit honom att han bara kunde vända ryggen till och fortsätta sin egen kamp. Nej, det här var hans chans. Han skulle stanna i kåkstaden över natten men sen skulle han och den lilla fortsätta. Det fick bära eller brista, hans liv före barnets. I morgon.

Dimman

Det var inte varje dag hon kunde komma ihåg saker. Hon blev frustrerad av det. Vissa dagar såg hon hela sitt liv för sig, andra dagar bleknade alla minnen med morgondimman. Som om den trängde in i hennes huvud och la sig som ett spöklikt täcke över allt som hon gjort. Hur hon sträckte sig kunde hon inte nå genom dimman men hon visste alltid att allt fanns där, på andra sidan.

Idag var en sådan dag. En gammal man stod framför henne, tålmodigt väntande. Vad väntade han på egentligen? Hon såg sig om. Henne? Nej, det hade hon svårt att tänka sig.
“Sara, är du klar?” frågade han och såg rakt på henne.
“Jag? Väntar du på mig?” hennes ögon smalnade misstänksamt. Vad ville han henne?
“Ja, jag tänkte ta med dig till bersån och visa lite foton men du ville ju klä på dig först,” han log varmt mot henne.
“Vad heter du?” frågade hon, plötsligt nyfiken.
“Frank,” svarade han, “Jag väntar utanför.”

Frank var en lugn och tålmodig människa, det märkte hon. Hon tyckte om honom. Särskilt som han bjöd på kaffe och finska pinnar—hennes favoritkaka. De satt på snirkliga, vitmålade stolar under syrenernas gröna blad. Solen lyste, fåglar kvittrade stillsamt och hon kände sig harmonisk—trots att hon fortfarande inte mindes längre än till morgonen. Det var synd, hon visste att det fanns där inom henne men dimman hindrade.
“Vilka fina foton, Frank,” sa hon istället och vände sakta blad i det gamla fotoalbumet, “Är det du?”
“Ja, det var på östkusten, sommaren -59,” svarade han och såg henne rakt i ögonen. Nånting tändes i henne, en svag eld som stilla värmde luften i hennes huvud. Det rörde sig i dimman, hon såg det tydligt. Hon vände sig ner mot albumets gulnande sidor. Elden inom henne växte sig lite starkare, fick lite energi och hon kände dimman tunnas ut.
“Och… där är jag,” sa hon förundrat och pekade på kvinnan som stod bredvid Frank på fotot.
“Ja, där är du. Älskling.” Han log och tog hennes sköra händer i sina. De njöt av stunden. Snart skulle dimman lägra sig över henne igen men tills dess… tills dess kunde de bara vara. Tillsammans.

En förtrogen vän

Veckor hade passerat, kanske månader, han visste inte. Han var dammig, hans hår var stripigt och han luktade av torka och ingrodd svett. Det här diket hade varit hem i ett par dagar men nu ville han vidare, kanske ett par byar till.
   Den senaste tiden hade han levt på insekter och några torra frukter nån måste ha tappat på vägen till marknaden för länge sen. Magen skrek när han reste sig från det döda gräset i diket; de första veckorna hade den vägrat att behålla nåt av det han tvingat sig att äta. Vatten var svårt att hitta men han lyckades få i sig så han klarade sig från diken och leriga vattenpölar som en gång varit sprudlande bäckar och djupa tjärnar. Torkan krävde offer i hela skapelsen och aldrig hade han hört talas om en torka som varat så länge som nu. En torka som berövat honom allt han ägde och allt han älskade.
   Han hade passerat många byar och ett par städer på vägen hit men inte i någon hade han sett några människor. Några schakaler, ett och annat vårtsvin men utöver det dött. Tomma låd- och brädskjul mitt bland de moderna betongbyggnaderna skvallrade om att någon försökt stanna här och där men de hade hunnit försvinna innan han hann fram. Det måste finnas några överlevande nånstans, hela världen kunde inte gått under. Men hur länge han orkade fortsätta på sin minimala diet under den obarmhärtiga solen?

Väl uppe ur sitt torra bo spanade han med trötta ögon längs vägen. Som en svart, ångande spegel i den stekande hettan sträckte den sig rakt bort mot där solen gått upp. Sprucken och dammig var den hans väg mot hoppet, mot den eventuella civilisationen.
   Stapplande började han dagens resa. Hopplösheten tryckte honom, som varje morgon, men han fokuserade på vägen och pressade med ett sista uns mental kraft bort alla tankar som hotade honom. Ännu en dag utan vatten, utan mat, utan mål. Det dröjde inte länge innan blodsmaken kom till honom som en förtrogen vän men han fortsatte framåt, ständigt framåt.

The blinding white

The snow crunched underfoot, white and glistening in the sunshine. Not a cloud threatened the blue in the sky, and from this altitude only the thin morning mist blocked the view of the landscape below. The whole world was silent. No wind howled and threw gusts of snow in the air, no birds chirped and darted across the sky, and—most importantly—no cars or other man made devices disturbed the calm. Martin could stay up here forever.
   He was not going to, however, so he sat down in the cold snow and put his newly sharpened snowboard in front of him. Slowly he pulled the bindings, one foot in each. Then he sat, perfectly still, just watching the white heaven unfold before his eyes.

When the early fog had been driven off the peak, he stood and eased himself into motion down the gentle slope. He placed the goggles he had had sitting on his head in front of his eyes and all he saw faded into a pale, yellow tone. The speed picked up as the slope increased and he leaned backwards to keep the front of the board from diving into the powdery snow.
   Moments later, the landscape flew by. He made the snow spray in wide arcs as he turned smoothly from side to side to keep the pace. He focused intently on the ground in front of him and saw only shades of white. Suddenly he leapt into the air, twisting in a full revolution before hitting the snow again in a cloud of white powder. He could feel the adrenaline pumping through his veins, pounding at his temples and the rush of the speed warmed his soul.

The rocks were approaching fast. Sharp, brown-and-grey islands in the white ocean he surfed. He knew the fall behind them was high but he was determined to make it. Crouching down, facing the cliff edge, he charged himself for the jump. With full force he leapt over the ledge, drawing his legs up beneath him to avoid scratching the board on the snowless mountain. He was flying.
   The colourless landscape was more than ten meters below, his arms were flailing violently to maintain balance. Thoughts raced through his head, none of which stuck. With a heavy thud and a blinding plume of pale smoke he landed, shouting at the sky with all his heart. Stopping, his face cracked up in a wide smile. He cheered again, savouring the feeling. All alone, breathless, with no one to share his moment. This was what he lived for..

Guldsmycket

Det hela började för omkring femton år sedan när jag i tjugoårsåldern begav mig tillsammans med Jack till de Förenta Staterna för att göra vissa efterforskningar i den mänskliga anatomin, något vi båda studerade på Oxfords universitet. Efter den tre veckor långa båtresan från Liverpool klev vi av den nya moderna ångaren i New Yorks hamn och med frihetsgudinnan i ryggen for vi in till hotellet.
   Tanken var att vi skulle besöka några vänner till min far som flyttat till den nya världen omkring sekelskiftet ett par år tidigare och nu bosatt sig i Augusta, Maine och efter att ha spenderat en vecka eller två som semestrande bekanta hos familjen beslutade vi att skaffa oss ett hus strax utanför själva staden för att bedriva våra vad som kom att visa sig ganska makabra studier. Vi hittade också en mindre tvåvåningsvilla från mitten av förra århundradet som visade sig passa perfekt med tanke på den mindre källarvåning som stod att inreda med allsköns verktyg vi skulle komma att behöva.
   Jag är av naturen en kvällsmänniska som njuter av att sitta och läsa i ljuset av en kandelaber framåt småtimmarna för att sedan sova fram till förmiddagen och i detta våra studiers hus passade det alldeles utmärkt för det tyngsta och jobbigaste arbetet utspelade sig i den bleka månens sken. Mången natt var vi ute och letade efter de perfekta exemplaren att bedriva vår forskning på och lika många nätter satt vi uppe och studerade och jämförde våra resultat med de bevisade slutsatserna i våra anatomiböcker. Dagarna gick åt till att studera dödsannonserna i ortens lokala tidning och jämföra begravningsdatum för att våra studieexemplar skulle vara så färska som möjligt medan våra nattliga expeditioner förde oss runt i staten, från kyrkogård till kyrkogård beväpnade med spadar och lyktor.
   Jack njöt mycket av våra gravplundringsturer, nästan lika mycket som när han med skalpellens hjälp avlägsnade organ efter organ för att sedan skära upp magsäcken och studera exemplarets sista måltid. Han for runt på morgnar och förmiddagar, då jag ännu sov, för att se vilken kyrkogård han helst skulle vilja besöka och studerade sedan morgontidningarna frenetiskt i hopp om att någon begravts på just den platsen under den närmsta tiden.
   Vissa tider dog få människor på orten och då fick vi nöja oss med de som redan legat nedgrävda en tid, någon månad eller ett par veckor, något som inte rörde mig i ryggen men som retade min kumpan i dessa groteska experiment till vansinne men eftersom det inte fanns så mycket annat att välja på fick han finna sig i detta och tålmodigt vänta på nästa tillfälle att plocka upp ett alldeles färskt exemplar.

Vid ett av dessa tillfällen bestämde vi oss för att besöka en alldeles speciell kyrkogård som Jack länge velat se i sin nattliga prakt. Eftersom den var förlagd endast några kilometer öster om staden så bestämde vi oss för att gå ut dit så framåt midnatt den oktobernatten fattade vi varsin spade och en fotogenlykta och begav oss. Färden skulle ta omkring 45 minuter om man begagnade sig av den stenlagda väg som drog sig ut dit men våra, i allmänhetens ögon, tveksamma avsikter gjorde oss folkskygga och vi tog inte risken att bli sedda vandrandes ut dit så vår resa gick genom skogarna och över fälten, inom synhåll från vägen men ändå tillräckligt dolt och restiden förlängdes med tjugo minuter, kanske en halvtimme. Väl framme passerade vi den lilla kyrkan vars torn för ett ögonblick skymde den klart lysande månen som kallt blickade ned över det skuggfyllda gytter av vittrande gravstenar som fyllde den lilla gräsplätten, praktiskt inhägnad av mörk och dyster skog. I fjärran hördes några hundars sorgsna ylande till den nyväckta månen och luften ovanför oss var fylld av fladdermöss som med vingfladder och ilskna pip flydde vår framfart. Den molnfria himlen lät den kyliga höstvinden vina fritt genom skogen och mellan gravarnas uråldriga stenstoder samtidigt som de bleka stjärnorna olycksbådande blinkade genom nattens tunna dimma.
   En kall kåre letade sig ner mellan mina skulderblad samtidigt som Jack med bestämda steg passerade grav efter grav i sökandet efter den som innehöll det utvalda exemplaret. Min förundran över dessa platser nattetid hade för länge sedan lagt sig och började för varje besök ersättas med skräck, jag blev mer och mer tveksam var gång Jack föreslog att vi skulle bege oss till en gravplats och denna gången var den sista, det hade han dyrt och heligt lovat mig i källaren till vårt hus vars trädgård började fyllas allt mer av små, avlånga kullar.
”Sista gången”, hade jag tänkt, sen tillbaka till England för att fortsätta läkarstudierna, mer kunniga inom de anatomiska områdena än förut men även inom område jag helst av allt vill glömma, alla makabra försök på kroppsdelar, lik och hjärnor som Jack, i vetenskapens namn, fullgjort för att komma till slutsatser mänskligheten mår bäst av att glömma.

Jack mumlade tyst för sig själv med en ilsken blick mot den sista stenen på kyrkogården, rad efter rad med identiska stenar, några lite på sned, andra omkullvälta av tidens starka hand.
”Det ligger inte här”, sa han med bister röst. Lika bra det, var min första tanke, inga fler nakna kroppar på vårt metallbeklädda obduceringsbord. Månens likvita ansikte kastade ett kallt sken över platsen och hundarnas skällande i mörkret avtog och lämnade oss endast den isande vindens tysta tjut till sällskap när Jack med bister min vände sig om och blickade in i den nattklädda skogen som omgärdade den småkulliga gräsplätten. Ett ljus tändes i mannens ögon när han fick syn på något.
”Är det inte en passage mellan träden där? frågade han med nyväckt intresse i rösten. Han lyfte handen och pekade in i mörkret. Rakt i linje med den vita kyrkan vars svartklädda torn befann sig på den bortre sidan av kyrkbyggnaden från vårt håll sett fanns en stig mellan träden som slutade i en dunkel glänta några hundra steg in i skogen. Tyvärr hade han rätt, det var en passage och mina förhoppningar om att få gå hem tomhänt förbyttes gradvis mot en växande rädsla att passera under de höga träden i mörkret, efter allting jag sett under mina månader här blev jag nu halvt skräckslagen av att gå genom skogen i mörkret, något mitt tidigare så självsäkra och orädda jag inte skulle tvekat en sekund att göra om vetenskapen krävde det.
   Jack tog med sig den falnande lyktan och började traska över det mörkgröna gräset mot skogsbrynet och allén han fångat med blicken och vad val hade jag annat än att följa efter, för stående själv bland de mossklädda gravstenarna var det sista jag ville. Så med spaden i handen följde jag efter den gungande ljuspunkten som nu kommit några meter ifrån mig. Fasan inom mig växte till paralyserande proportioner när vi smög in under de svarta trädens höga kronor och trots att mitt förnuft visste att det farligaste vi kunde stöta på lätt kunde oskadliggöras med spadarna vi bar på så kunde mitt sinne inte få ro och skräcken tog sakta över de sista femtio stegen av vår korta vandringsfärd genom den becksvarta allén av knotiga, till synes urgamla trästoder vars gulröda löv täckte marken där vi gick. Trädväggen som skymde vår sikt till höger och vänster gav snart vika och en liten gräsplätt täckt att tätt stående stenmonument av olika storlek och ålder växte fram framför oss. Där stod söndervittrade, snedstående stenkors i sengotisk stil blandat med de nyare, mer stilrena monument som kan pryda en älskads grav men det som genast fångade bådas odelade intresse var en skulptur i bortre ändan av gläntan. Min tidigare tveksamhet och rädsla försvann lika snabbt som statyns förtrollning försatte mig i en lindrigare trance och den vackra marmorängelns slutna ögon trollband oss båda med en fjätter så stark att världen runt omkring förlorade sin glans och betydelse. Med ett par snabba steg var jag framme vid den fläckade avbilden vars vackra konturer jag fortfarande ser i mina febriga drömmar.
   Huvudet var vridet snett ned åt vänster, med slutna ögon beskådande marken strax hitom skogskanten på statyns högra sida och dess högra arm skylde de nakna brösten samtidigt som den vänstra var hållen över kvinnofigurens sköte. De förunderligt skulpterade vingarna slokade på den sorgsna figurens rygg och det högra benet var lätt böjt i knäet och vridet lite grann mot det vänstra. Runt halsen på ängeln var skulpterat ett smycke hängande i en mycket tunn kedja, det var runt och ungefär en tum i diameter. De många små detaljerna på smycket var välgraverade och om man hade kännedom av det runspråk som begagnats skulle man mycket lätt kunna utläsa vad som stod skrivet.
   Hela denna bild av den vackra, sorgsna kvinnoskulpturen väckte en inre längtan hos båda oss som inte kunde annat än förundras över vad som måste vara höjdpunkten av en konstnärs liv som sakta nöttes sönder av tidens tand och nattens mörka ensamhet.

Ett hundskall väckte Jack ur denna trance och ytterligare ett ylande bringade mig tillbaka till verkligheten. Ännu en gång hade de stora bestarna på den avlägsna gården gett vika för den förtrollande månens makt och för att visa sin hängivenhet till den mörka natten börjat kalla på den med den enda röst de hade.
”Här är den!” utbrast Jack efter att ha studerat graveringen på den fallna ängelns sockel. Det faktum att vårt sista exemplar låg begravt under ett till synes århundraden gammalt monument över döende kärlek verkade i mitt logiska sinne inte helt rätt. Antingen har någon bemödat sig att få kvinnogestalten att se vittrad ut eller så har någon stulit ett gravmärke från någon annans saknade viloplats, ett brott som då verkade vidrigare än de vedervärdiga handlingar Jack och jag hängav oss åt.
”Det är bara några dagar gammalt”, sa Jack, ”om man får tro tidningarna”. Jag såg glöden tändas i hans ögon igen när han undersökte marken runt omkring efter tecken på nygrävd jord. Under ängelns vackra fågelvingar fann han strax vad han sökte och kallade dit mig och satte spaden i jorden.
   Under kalla stjärnors dömande blickar utförde vi vår nattliga expeditions huvuduppgift och trots oktobernattens kyliga vind rann några svettdroppar fram över våra sammanbitna anleten. Den färska jorden var lättgrävd och vårt verk gick snabbt och lätt, tystnad rådde runt oss förutom de ylande hundarna långt borta och en och annan fladdermus som vågade sig ut ur skogen för att i månens sken finna de sista insekter att föda sig på innan vintervilan sökte sin längtan in i dess själ, och någon timme senare stötte min spade emot träet i en vackert ornerad kista som av utseendet att döma inte legat där särdeles länge. När den sista jorden var undanskyfflad böjde sig Jack ned under nästan ritualliknande förhållanden, som han och jag utvecklat under vår tid här, och lyfte på locket.
   Vad som mötte oss där vill jag inte minnas men mitt plågade sinne kan aldrig glömma synen. En kvinna i vit begravningsdräkt låg där, hennes kött och hud hade till hälften ruttnat bort och testar av hennes långa, mörka hår lockade sig ned över de vitklädda axlarna. Aldrig hade mina ögon beskådat ett sådant groteskt lik som, trots att hon var ruttnad till oigenkännlighet, kunde utstråla en sådan smärta och rädsla, hennes tomma ögonhålor såg något som ingen annan såg och hennes halvöppna mun var formad i ett skrik av fasa. Den vedervärdiga stank som spred sig ur kistan minde mitt sinne om de otaliga, sekelgamla mausoleum jag besökt under min vistelse i detta landet och den verkade plåga även min partner som med förfärad blick skådade kvinnan som enligt dödsrunan i tidningen skulle ha dött endast några dagar tidigare. Hennes klolika händer låg knäppta över den halvt förruttnade bukhålan där den vackra, spetsbroderade klänningen var sönderriven, jag tackar fortfarande de högre makterna att skruden var hel förutom denna reva.
   När vår förfäran lagt sig började vi spekulera i vad som skulle kunna få ett så färskt exemplar att ruttna så fort. Vissa av Jacks mer tvivelaktiga försök hade frambringat liknande resultat på utvalda kroppsdelar men aldrig inom tidsrymden av ett par dagar så Jacks nyfikenhet väcktes snabbt till liv igen medan jag återigen kände skräcken komma krypande in. Jag såg mig omkring, in i skogens tätnande mörker och i mitt fasansfyllda sinne kom hundarnas skall närmre och mörkret trängde längre och längre in i mitt skinn och jag kände kallsvetten pärla sig på min panna. Vindens vinande tycktes än mer ondskefullt när jag såg min kamrats nöjda och nyfikna blick och mina ögon sökte sig till styggelsen i kistans vadderade inre. Där fastnade de på något glittrande som hängde runt klänningens krage. Ett halsband. Där hängde det som inspirerat till marmorstatyns ornerade pendant. I rent guld var det, smycket stort som ett mynt och en tunn, intrikat kedja fäste det runt likets hals.
   Det tog mig några ögonblick att inse att även Jacks blick var fästad vid guldsmycket med de mystiska runorna och jag kände en illavarslande kåre smyga genom kroppen samtidigt som en märkligt svartsjuk tanke sköt genom mitt huvud
”Det ska han aldrig få”, tänkte jag och i mitt annars så logiska sinne var den tanken inte ett välkommet inbrott av känslor. Eftersom jag stod närmast huvudändan av kistan var min omedelbara reaktion att sträcka mig efter smycket för att kunna skyla det från Jacks giriga ögon men även min kompanjon tänkte samma sak och räckte ut ena handen mot halsbandet. Hans placering vid kistans ände gav honom fördel och han drog snabbt åt sig det runprydda guldsmycket och stoppade handen i rockfickan.
   När jag lyfte ögonen och mötte Jacks blick såg jag något som jag aldrig kommer glömma. Hans ögon verkade ha sjunkit längre in i skallen och den ondska jag såg i hans svarta blick skrämmer mig fortfarande långt in i märgen. Våra blickar var låsta så i vad som kändes en evighet när en kall vindpust som genom magi bröt ondskan i Jacks annars så godmodiga anlete, hans blå ögonfärg återvände och nu såg han endast förvirrad ut, ett uttryck som snabbt förvändes i beslutsamhet.
”Det här exemplaret är alldeles för sönderruttnat, vi låter det ligga”, sa han till mig samtidigt som han sträckte sig för att slå igen det jordfläckade, vita kistlocket. Jag protesterade inte utan fattade snabbt tag i spaden vid min sida och började skyffla igen graven.
   I skuggan av marmorängelns sorgsna gestalt skottade vi under tystnad igen gropen vi grävt och i månens sken inleddes vad som till slut skulle visa sig ta våra liv.

Förbisprungen

Staden var full av bilar. Och cyklar. Överallt, bilar och cyklar. Inte nog med det, det fanns en hel uppsjö av olika modeller också. Trots att han inte sett en bil sen början av sextiotalet såg han skillnad på de äldre och de nyare modellerna. Det var så svårt att tro, hans hemstad var så stor nuförtiden.
   Folk skyndade runt honom, pratade ut i tomma luften och såg ut att ha väldigt bråttom till sina mål, vad de nu må vara. Det var verkligen en udda värld han släppts ut till, det verkade som att folk inte hade några jobb att gå till längre—eller så hade de helt enkelt inga arbetstider att passa. För inte kunde alla dessa människor vara arbetslösa och gå i så fina kläder? Han kände det som om världen sprungit förbi honom, passerat utan att hälsa på och gjort det med stormsteg. Det var en obekväm känsla.

Längtan hade varit så stark när han fått beskedet om sin benådning, att få åka hem till Sverige. Hem. Att få återse sina gamla trakter, att sakta gå genom skogen med en cigarett och lyssna på tystnaden, att stilla sitta på sitt gamla café med en kopp kaffe och en napoleonbakelse. Där skulle han kunna slappna av och bara vara, det hade han gjort sig förtjänt av nu.
   Men efter en tur i det, minst sagt, slitna flygplanet—betydligt mer modernt än han någonsin sett, men ändå så synligt slitet—hade han fått sina förhoppningar grusade. Skogen var sedan länge nedhuggen, där stod numera ett stort miljonprojekt med hus lika nedgångna som flygplanet, och det lilla fiket hade lagt ner bara några år tidigare. Istället hade hans mysiga lilla utopi blivit en skimrande metropol för nyrika yuppies utan någon som helst tanke på varken framtiden eller det förflutna. De jäktade än hit, än dit utan att så mycket som att lyfta på hatten. Han var vilsen som en orienterare utan karta. Var det verkligen det här han skulle vänja sig vid?

På jakt

Hon kikade försiktigt över kanten. Bara några meter fram såg hon sitt byte, omedveten om hennes närvaro. Tyst och försiktigt smög hon från skydd till skydd tills hon var så nära att hon kunde attackera. Hon visade sig lite, bara så lite så det lilla krypet kunde se henne och förstå att hans slut var nära. Han stelnade till och hon såg det tydligt, det stilla ljuset i hans ögon förbyttes och han var helt oförmögen att röra sig. Det var dags nu.
   Hon flög fram från sitt gömställe, tog tag om sitt byte och satte tänderna i nacken. Hon rullade över på rygg och med det lilla djuret i sitt grepp skakade hon på huvudet, allt för att göra processen så kort som möjligt. Pälstussar flög hit och dit och hon kände livet ebba ut i sina käftar. Plötsligt hördes ett skratt i närheten. Det var inget elakt skratt men det fick henne att släppa allt och avbryta jakten. Hon tittade upp.

I fåtöljen satt en ung man med ett roat uttryck i ansiktet. Vad var det han skrattade åt? Hon sträckte på sig, sköt hakan i vädret och sniffade förnärmat. Självklart hade hon vetat hela tiden att den lilla råttan var i tyg och hon var väl medveten om att det inte var så svårt att smyga sig på ett byte som inte levde. Det hade varit hennes avsikt hela tiden, att bevisa att den inte var riktig. Såklart. Leka? Nej, det sysslade hon inte med, det var för ungar. Hon vände sig till den unga mannen och jamade ljudligt. Nu ville hon ha lunch.