Förskonad

Influensatider igen. Både det ena och det andra. Det är märkligt hur så små saker som virus kan orsaka så mycket störningar i samhällsapparaten. Som vanligt satt Anton på föreläsningen och filosoferade. Han var en av få förskonade - inte ens deras ordinarie föreläsare var där. Hon är väl hemma och kör porslinsbussen, tänkte Anton och drog på ena mungipan. Han såg sig om i rummet. Knappt tio var de som lyssnade på den unge mannen där framme som pratade om än det ena, än det andra. Så mycket äldre än jag är han inte, tänkte Anton, och som han svamlar är han nog inte jätteväl förberedd heller. Det var kanske inte så lätt att bara hoppa in men mer än någonsin önskade Anton att han tagit den där marknadsföringskursen istället.

Plötsligt upptäckte han att det var dödstyst i salen. Han såg sig om, alla tittade på honom.
“Va?” frågade han och sköt ögonbrynen i taket.
“Ja,” sa föreläsaren, “du verkade skeptisk.” Gjorde jag? Anton kliade sig på halsen och skruvade på sig.
“Eller du brukar fnysa när andra pratar?” Det brukade inte Anton måste han erkänna. Han kämpade tillbaka kontrollen över käkmusklerna.
“Jo,” fick han fram till slut, “jag tycker maktstrukturer låter som mest flummigt.” Nu var det sagt. Var det det vi pratade om?
“Det tycker du? föreläsaren spände ögonen i honom. Anton kände hur det brände i kinderna och det kliade nåt otroligt på halsen. Han måste säga nåt.
“Det tjatas och tjatas om maktstrukturer hit och maktstrukturer dit men jag har aldrig sett nån." Det var svårt att låta övertygande. Salen var tyst. Föreläsaren tog ett par steg i sidled. Klack, klack. Gnuggade sig eftertänksamt på hakan. Klack, klack.

“Maktstruktur,” sa föreläsaren till slut, “det här är en sådan.” Han gjorde en yvig gest mot Anton.
“Jag satte mannen där i en pinsam situation genom att utöva min makt som lärare. Och du lät dig sättas i en pinsam situation för att du erkänner den här maktstrukturen.” Anton bet ihop, han började förstå.
“Flummigt va?” föreläsaren drog på munnen.

Smaragd

Bärnsten. Det var hennes favorit. Man kunde hitta den lite här och var, behövde inga gruvor eller stenbrott och den var allra vackrast oslipad. Lite som jag, tänkte hon. De här morgnarna var de bästa, när hon kunde flanera ostört över rullstensstranden och spana efter bärnsten i soldiset.

Just idag fick dock bärnstenen vänta, hon hade viktiga saker för sig. Med soluppgången i ryggen kom en man roendes in från bukten. Kisande skuggade hon ögonen med handen - det gjorde egentligen ingen skillnad men det kändes bra. Viktigt. Den lilla fiskebåten var fortfarande för långt bort för att hon skulle kunna urskilja mer än mannens silhuett men hon gissade att planen gått i lås.
“Rangrid!” ropade mannen över axeln och vinkade. Hon log och vinkade tillbaka, hennes stålgrå hår flammande i morgonsolen. Allt hade gått väl.

Några minuter senare plaskade mannen genom vattenbrynet och drog upp båten över stenarna. Hon såg den lilla skepnaden som rofyllt sov på sittplankan i fören och drog en suck av lättnad.
“Sven,” sa hon och kramade honom hårt, “jag antar att allt gick enligt plan?”
“Helt så,” svarade Sven och sparkade vatten från stövlarna, “med lite tur är det ingen som saknar ungen förrän idag.” Ungen. Hon fnös och drog lite på munnen.
“Vi kan bara hoppas,” sa hon, lite allvarligare än planerat, och mötte hans blick.

När de lyfte ur den lilla flickan ur båten jämrade hon sig lite och när de lagt henne på filten på stranden satte hon sig yrvaket upp.
“Du borde skynda dig tillbaka till ditt skepp,” sa Rangrid till Sven, “det finns människor som vet att det inte borde ligga ankrat i bukten idag.” Han nickade.
“Ta hand om henne,” sa han, tog Rangrids hand i sina och sköt sedan ut den lilla träbåten i vattnet igen. Det ska jag göra, tänkte hon, för allas vår skull. Strax vände hon ryggen mot Sven och havet och såg på flickan som satt och gnuggade sig sömndrucket i ögonen. Om jag är bärnsten så är hon smaragd. Smaragd. Oansenlig nu men oändligt vacker i sin rätta skepnad.

Avbrott

“Shit!” Han slängde av sig täcket, drog på sig nåt som låg på golvet och skyndade sig ut i köket. Där försökte han sleva i sig en portion yoghurt samtidigt som han borstade tänderna innan han rusade ut i hallen och drog på sig jackan och skorna. Dessa jävla skosnören, tänkte han. De tog alltid hundra år att knyta, allt var deras fel.

Han tog trapporna två steg i taget och hoppade vigt över staketet ut på gatan - det tog alldeles för lång tid att springa till grinden. Han studsade över gatan och stannade precis innan bussen rullade in. Samma visa varje morgon, aldrig kunde han komma iväg i tid. Jävla skosnören.

Bussen var glest befolkad och han slog sig ned på sin favoritplats, andra raden efter mittdörren. Det var tillräckligt långt fram för att han skulle komma av bussen först men tillräckligt långt bak för att ha lite koll på vad som hände där framme. Nu kunde han äntligen slappna av några minuter och sätta på lite musik. Han halade fram telefonen och satte i hörlurarna. Ænima låg bara några knapptryck bort, han lyssnade på den minst en gång om dagen. Synd att inte såna kvalitetsplattor gjordes längre.

Knappt hade “StinkFist” slutat innan bussen var framme på tågstationen. Om helvetet fanns på jorden var det här. Perrongerna var kilometerlånga och det var som att hamna mitt i en fårhjord; folk överallt, en del trampandes för att hålla värmen, andra pratandes ytligt med varandra. Han vände skarpt bort blicken från ett par han kände igen, han orkade inte hälsa och vara trevlig nu. Det fanns nog inget han hatade mer än tågstationen. Jo, kanske tågen. Och skosnörena.

“På grund av strömavbrott norr om stationen kommer nästa tåg försenas ungefär en timme.” Fårhjorden blev orolig. Great, tänkte han när tåget rullade in och stannade, alla måste på. Kan ni inte bara försvinna? Folk tryckte, trängdes och armbågade sig genom folkmassan för att få vara en av de lyckliga som fick komma till jobbet eller skolan i tid. Alla skulle inte få plats. Flytta på er, jag har bråttom, tänkte han, gå hem, ta bilen, bussen, jag skiter i vilket bara ni flyttar er. Folk fortsatte trängas. Det gjordes inte ens plats för de stackarna som skulle gå av. Han kände ett ryck i foten och såg marken komma honom till mötes. Det ringde i öronen och vita prickar dansade framför ögonen när han såg tågdörrarna stängas från sin plats på asfalten. Sakta satte han sig upp och försökte fatta vad som hade hänt. Han såg ned mot fötterna. Ena skon var uppknuten. Jävla skosnören.

Uppåt

En hand sträcktes uppåt och tog ett fast tag om den utstickande stenen. Balanserande på tåspetsarna sköt hon sig åt det håll hon alltid siktade åt. Uppåt. Ständigt uppåt. Klippan var kall och vass under hennes händer och hon stannade med jämna mellanrum för att kroka i repet i nästa hake. Ibland låste hon fingrarna runt ett grepp för att vila några sekunder men annars fortsatte hon, sakta och metodiskt.

För Anna var klättringen lite som terapi. Den tvingade henne att tömma huvudet och fokusera på nuet—ingen stress, inga krav, bara hon och klippan. Varje gång hon tappade fokus väntade fallet och fallet innebar i bästa fall nya skrapsår och en skamfilad stolthet. Det var hennes sätt att koppla bort verkligheten en stund.
   Därför tyckte hon om de höga väggarna, de som tog ett tag att forcera. Adrenalinkicken när hon repellerade ner igen, känslan av fullbordan, var värd varje skrapat finger, varje blåmärke, varje sönderslitet linne. En timme ungefär, sen var det tillbaka till vardagen igen.

Men här och nu var den grå stenhällen hennes enda fokus. Ögonen sökte konstant efter nästa grepp medan hon kalkylerade sin position och som en schackspelare planerade hon hur hon skulle gå till väga för att nå ytterligare ett. Toppen var dold bakom en utskjutande hylla ett par meter upp, den var hennes svåraste hinder här.
   Strax under den stannade hon, hittade en bekväm ställning och kalkade händerna ordentligt. Med ett djupt andetag taggade hon till och gav sig på det horisontella hindret i hennes vertikala värld. Ryggen och benen spändes stenhårt när hon med fötterna höll sig fast i väggen då armarna började treva utåt. Högre upp med fötterna, tårna hittade en skreva att låsa fast sig i och plötsligt var överkroppen utanför hyllan. Lugnt, metodiskt. Hon tog ett moment i taget. Först krokade hon i repet i nästa hake, sen flyttade hon en fot. En hand; en fot till; nästa hand och snart var hon förbi hindret. Tre meter upp, det var strax avklarat. Nu skulle verkligheten snart smyga sig på igen.

Att förstå

Det kom sig sällan enkelt till honom. Orden han gärna ville säga men aldrig riktigt fick fram. Men sen såg ju syskonskaran ut som den gjorde också. Han var väl den enda som egentligen hade en stadig inkomst. Det kanske hade sett annorlunda ut om mamma eller pappa nån gång sagt att de älskade sina barn. Och lärt dem säga det till varandra.

De andra var givetvis för stolta för att be honom om hjälp—Jenny var undantaget. Alltid undantaget. Hon bad uttryckligen om att få bo hos honom medan hon gick på sin avvänjningskur. Och hur skulle han någonsin kunna neka sin lillasyster—hon som sprungit runt benen på honom när han börjat gymnasiet.

Med ett vemodigt leende tänkte han tillbaka på den sommaren. De hade aldrig gått så bra ihop efter att hon blivit tonåring, egentligen. Hon var bråkig, envis och impulsiv—hans raka motsats. Han gjorde sitt bästa men det var svårt att bara vara bror och inte pappa också. Hon visade dock med all önskvärd tydlighet när han gick över gränsen. Varje kväll satt de ute på hans altan med varsin Cuba-Cola och småpratade. Han valde sina ord som en vuxen förväntades göra medan hon svor och pratade vitt och brett om saker som nästan fick honom att rodna. Solen gick ner bakom trädtopparna medan hon berättade om hennes vildsinta kompisar och han log och nickade förstående, trots att han aldrig någonsin förstått henne.

Det var två år sen. Hon hade haft ett återfall sen dess men hade varit ren i sex månader nu. Den enda av hans fem syskon han fortfarande hade regelbunden kontakt med. De andra hade aldrig kommit ur träsket—inte Jenny heller egentligen men hon var på god väg. Han önskade att hon ville flytta bort från staden, det skulle göra det så mycket enklare men hon var den hon var. Det skulle hon alltid vara. Hans lilla yrväder till syster—den som alltid kunde röra om i hans liv och som sällan gick att förstå. Nästa gång de träffades skulle han säga det. Att han älskade henne.

En dröm?

Jonah satt mitt i den stora datorsalen och han var nog ensammast i hela världen. Ljuset hade slocknat men hans dator var fortfarande på—tack och lov. Senast han kände sig såhär bortglömd var nog när han blivit utesluten ur fotbollslaget i elvaårsåldern. Han började ångra alla de spökhistorier han lyckats gräva fram om den gamla skolan; det var lätt att vara skeptiker i dagsljus. Men nu var det inte ljust längre. Utanför de igensvetsade fönstren skiftade himlen mellan djupblå och rosa och han visste att på andra sidan byggnaden hade månen precis börjat sin nattliga färd.

Sällan var Jonah den som satt kvar i skolan länge, det var oftast han som var först ut och även sist på plats—det var för- och nackdelen med att bo så nära. Men när man för en gång skull fick något intressant att göra på det här förbannade stället, då blir man inlåst i datorsalen. Han svor tyst för sig själv. Ingen kunde han ringa, kontantkortet tog oftast slut samma dag han laddade det, och alla typer av direktkommunikation på internet var spärrat. Det skulle nog inte dröja många minuter innan mamma ringde och var orolig, hon kunde hans schema bättre än han själv. Men han hade ju sagt att han skulle sitta kvar och jobba, mamma visste ju inte när skolan stängde. Och hur skulle hon få reda på vem hon skulle ringa för att få ut honom?

Datorns tysta surrande var det enda ljudet han hörde, tystnaden var nästan öronbedövande. Det började närma sig den tiden på dygnet. Den gamle greven kanske skulle komma med sitt galna skratt eller lektorn någon hade hittat hängd på sitt kontor för många år sen. En kall kåre letade sig ner längs hans ryggrad. Dörrarna var låsta och gick inte att låsa upp utan nyckel men det hade väl aldrig hindrat gastarna?
   I det stela skenet från datorskärmen skrämde han upp sig mer och mer. Innan mörkret fallit på riktigt hade han bankat och skrikit sig hes. Förgäves. För bara några minuter sedan hade internet gått ner också. Nu hade han bara sin telefon och knappt det—han kunde ju inte ringa på den.

Jonah öppnade ögonen. Sovit? Hur kunde han somna? En snabb blick på mobilens klocka visade att han varit borta i knappt 20 minuter. Han rös. Det var inte likt honom, han som alltid var uppe sent och hade svårt att sova. Försiktigt reste han sig från stolen och gick med stela steg mot dörren. Han stannade med ett ryck. Där utanför hörde han det. Tyst, knappt hörbart. Klick, duns—klick, duns. Greven. Hans käpp.
   Jonah stod som förstenad, svetten pärlade sig i pannan trots att det var kyligt i rummet. Han kunde inte röra sig. Klick, duns—klick, duns. En av datorerna surrade till och bröt förtrollningen. Snabbt som ögat sprang han dit för att se vad det var—hjälp, måste ut!
   En grå skärm mötte honom, dess ljus spöklikt pulserande. Figurer framträdde på skärmen, långt borta, i en avgrund av blekhet. Klick, duns—klick, duns. Ett lågt, hotfullt skratt steg genom dörren. Snabbt rörde sig figurerna fram och tillbaka på skärmen. Närmare och närmare och till slut stannade de och bildade något han förstod.

“112”



Med ett kvävt skrik vaknade Jonah. Panikslagen fäktade han med armarna i mörkret. Han satt på något mjukt och han hade inga kläder på sig. Sakta såg han sitt sovrum framträda ur dimman när hans ögon vande sig vid mörkret. En dröm. Var det bara en dröm? Hans dörr slogs upp och taklampan tändes.

“Jonah, är du där?” hans mamma lät skärrad.
“Ja, jag är här, det ser du väl? Vad gör du här?” förvirrad kunde han inte pussla ihop bitarna. Mamma började förklara.

De hade hittat honom i datorsalen morgonen efter. Larmcentralen hade inte kunnat lista ut vad det kryptiska samtalet betydde, hans namn hade de fått fram men allt efter det var bara nonsens innan det lågmälda skrattet hade börjat. Läraren som hittade honom på morgonen var så skärrad att han gått sjukskriven sedan dess.

“Du sa ingenting utan stirrade bara på honom med de där hemska ögonen du haft sedan dess och skrattade. Skrattade och skrattade, det är det enda du gjort sen dess.”

Ett avbrott i tystnaden

Fortsättning på En förtrogen vän

En öde kåkstad reste sig framför honom i den dallrande hettan. Inget rörde sig och inte ens vinden försökte störa tystnaden som följt honom de senaste dagarna. Ibland på nätterna kunde han höra insekter krypa runt i dammet och då och då även en trött asgams flaxande men på dagarna var det tyst som i graven.
   Med släpande steg började han gå mot rucklen som bildade en krokig allé av förlorat hopp. De var gjorda av allt som man kunde tänka sig; träpallar, räfflade plåttak och pappkartonger. Vitblekta ben och torra eldstäder var allt som fanns kvar av de som en gång bott där, om det var deras ben eller matrester kunde han inte säga.

Ett fladdrande i ögonvrån drog till sig hans uppmärksamhet. En stor, sandfärgad fågel satt på kanten av ett av skjulen och tittade på honom med hungriga ögon. Dess krökta näbb följde varje steg han tog och den ormliknande halsen ringlade sig mot dess bröst. Han kände genast obehaget. De enda djuren som fortfarande levde var asätare; den här väntade på hans sista andetag. Men fågeln skulle inte få det nöjet, inte idag. Istället gick han rakt emot den och in i skjulet som den satt på.
   Det var kvavt och mörkt därinne. Gamens stora klor klickade mot plåttaket. Klick, klick-klick, klick. Trots det ödesdigra var ljudet skönt, ett avbrott i tystnadens mönster. Han stod precis innanför det slitna tygskynket tills hans ögon vant sig vid dunklet. Två stora kliv skulle ta honom till den bortre väggen och det var ungefär lika brett. Han hukade sig för att inte slå i taket och studerade noga golvet. Kanske skulle det finnas något av värde där.
   Något i bortre hörnet fångade hans blick. En liten jordhög. Han hukade sig ner. Ur högen stack ett litet huvud. Utan att tänka lade han ett finger framför munnen på barnet. Det andades fortfarande. De som lämnat det här kunde inte vara långt borta. Det måste vara grymma människor. Eller desperata. Det var svårt nog att hitta vatten och mat att fylla hans egen knipande mage så hur skulle han kunna nära en till? Han slets mellan den egoistiska överlevnadsinstinkten och den barmhärtiga faderskänslan.

Han hade inte kunnat rädda sina egna små döttrar från torkans sviter, kanske var det här hans chans att göra bot? De motstridiga känslorna inom honom gjorde honom illamående, för ett par månade sen hade det aldrig slagit honom att han bara kunde vända ryggen till och fortsätta sin egen kamp. Nej, det här var hans chans. Han skulle stanna i kåkstaden över natten men sen skulle han och den lilla fortsätta. Det fick bära eller brista, hans liv före barnets. I morgon.