lördag 30 januari 2010

Två sekel


Där, ensam ute vid den vindpiskade rullstensstranden, låg en liten, röd stuga. Under den gråmulna himlen såg de tidigare vita knutarna mer ut som drivved och duggregn stänkte över fönsterrutorna. Ute i bukten bortanför stugan gick vita gäss på det kalla, grå havet. Det var höst.

I stugans dunkla inre stod en brun tygsoffa som utan tvekan sett sina bästa dagar, både rent funktionellt och modemässigt. Men sällan hade Erik tänkt på vad som var modernt de sista trettio åren, snarare tvärtom, längtat tillbaka till den tid när funktion var sakers syfte. Den tiden var borta sedan länge, det hade han accepterat. Precis som han hade accepterat att hans tid var slut. Han visste det, långt ner i själen för han hade varit en gammal man länge nu. Snart skulle det vara slut på värkande leder, kyla och det ständiga tvång att hålla sig hel och ren och han välkomnade det.
   Två sekelskiften hade han sett; det första hade han inget minne av och det andra var så nära att han nästan kunde ta på det fortfarande. Det borde ha varit en storslagen upplevelse, millennieskiftet, men det var som vilket nyår som helst som i sin tur var som vilken ledig dag som helst. Han började nog bli cynisk på senare tid. Å andra sidan, när man var närmare 110 än 100 så hade man all rätt i världen att vara cynisk. Det mest fantastiska sekel hade passerat framför hans ögon och han hade fått uppleva den mest utvecklingsexplosiva epoken i mänsklighetens historia och allt det gjort med honom var cynisk.
   Jenny, hans fru, hade gått bort nästan tjugo år tidigare och det hade tagit hårt på honom och hans livsvilja. Av deras fyra barn fanns bara Karl kvar - och han kunde knappt sköta om sig själv längre - och deras barn visste knappt att han fanns. Nej, han välkomnade sin tids slut.

När så eftermiddagen kommit och han la sig för sin middagslur kunde han inte sova. Han drog en fläckad hand genom sitt tunna, vita hår och släppte ut en djup suck. Erik Lundström skulle inte vakna igen och ingen av världens mediciner eller högteknologiska apparater kunde rädda honom nu. Särskilt inte som han inte ville bli räddad.
   Teknologin hade förstört världen, ju mer uppfinningar mänskligheten kom upp med, desto mer avskärmade man sig från sig själv och det mest naturliga med livet: att dö. Han mindes innan bilen slog igenom, när det tog nästan hela dagen att ta sig in till staden eller innan telefonen blev var mans egendom, då man tog sig tid att mötas.
   Ja, det saknade han. Att mötas. Men det var inte långt kvar nu, han kände mörkret i själen stiga mot ytan. I det ögonblick han bröt ytan skulle han för evigt lämna Jorden bakom sig.
“Jenny, möt mig på andra sidan”.

3 kommentarer:

  1. Oj vilken djuping du skapat idag!
    Jag gillar just det här med att du har med alla smådetaljer som i sin tur gör det målande.

    SvaraRadera
  2. Det känns inte riktigt som om tankarna om millenieskiftet, att det var som vilken ledig dag som helst, hör till en gammal man. Däremot en realistisk skildring av mannens tankar kring teknologi och döden.
    Hoppas Jenny finns där för honom. :)

    SvaraRadera
  3. En tänkvärd text med många fina formuleringar

    SvaraRadera