onsdag 24 februari 2010

Dörren


En vibration gick genom luften. Förväntan, spänning, kanske rädsla. Den var kort, som ett ytligt andetag, och kylig som om sprungen ur en glaciär avgrund. Två pojkar stod framför en dörr. Deras själar var sammankopplade av vibrationen, den skalv som en jordbävning inom dem trots att den knappt var märkbar i skapelsen. Dörren var stor och mörk, gjord av grovhuggna ekbrädor flera hundra år tidigare, och beslagen med smidda, svarta gjutjärnsskoningar. Dess valvformade topp stirrade ned på pojkarna med skoningslös blick och ingjöt i dem ett mörker, såsom det mörker historierna om gastarna och mylingarna i eldens sken skapade.

De två pojkarna var gäster i den här världen, nyvakna till det urgamla som huserade i slottet. Där, ute i deras värld, var allt mycket lättare, där var det gamla förgånget, glömt och förlåtet och det nya regerade. Känslokallt och utan tro. Men här inne vakade fortfarande andarna från förr och det skrämde dem.
   Med spänd förväntan hade de lyssnat på de äldre på slottet kvällen innan och insupit varje liten detalj om hemskheter som skett här och i närheten och som den gamla världen beslutat att spela upp för alla som var öppna. Den vita damen som i sin sorg och förtvivlan motsätter sig all förändring, det gråtande spädbarnet som ingen någonsin kommer hitta och, framförallt, den svartklädda herren som inte låter någon bo i slottets västra gästrum. De hade inte mod att stanna uppe på natten för att lyssna efter gråten men gryningssolens rosaskimrande himlaspel hade åter fyllt deras kroppar med en ungdomlig nyfikenhet som överskuggade all feghet.

Nu stod de där, en ljus och en mörk, en lång och en kort, en modig och en rädd, framför den västra gästrumsdörren. Dagen hade förflutit i ett rus av barnslig förtjusning och förväntan som när kvällningen fallit sakta blandats med vuxen tveksamhet och reservation. De äldre hade inte motsagt pojkarnas förslag men de visste bättre än att uppmuntra dem; den gamla världen var skoningslös mot de som inte tillhörde den. Och när de, med sängkläderna i släptåg, stannat utanför dörren började de vuxna känslorna på allvar få fäste. De hörde inte hemma här; det var som att väggarna talade till dem och ville få dem att förstå. Där innanför fanns det ohyggliga, som den nya världen aldrig talade om. Som den ansåg var lögn.

Vibrationen avtog. Skulle de våga öppna dörren?

3 kommentarer:

  1. Finns en spänning i berättelsen, gåtfull och spöklik. Bra tycker jag!

    Kanske skulle jag ha ändrat meningen i sista stycket: "Nu stod de där, en ljus och en mörk, en lång och..." Även om man vet att det handlar om två pojkar kan man här få intryck av att de är sex st. Iaf jag ;-).

    SvaraRadera
  2. Gåtfullt, snuddar vid det mörka...
    Jag tänker plötsligt när jag läser att det sista stycket skulle kunna vara nutid - Nu står.. Dagen har... De äldre motsäger sig... etc ...Vågar de öppna dörren? Då blir man som läsare verkligen stående precis där och undrar... utan att få svar! Men det fungerar ju inte om du tänker dig en fortsättning ;) Bra är det i vilket fall som!

    SvaraRadera
  3. Tyckte mkt om att följa med in i den här texten, till en annan värld. Tycker Y:s förslag var väldigt intressant faktiskt med nutid, spännande.

    Utmanas i vissa meningar att hänga med hela vägen till punkt, men är också väldigt FÖR att sätta läsaren i mental aktivitet och att ta sig tid att komma in i texten och fundera.

    Tack för din väldigt fina feedback på min text, värmer, särskilt då det är sällan som målar så fär väldigt detaljerat som denna gång.

    SvaraRadera