Ett tufft beslut

Klockan ringde för tredje gången, den var väldigt enträgen idag. Han slängde täcket åt sidan och stängde av klockan. Kvart över sju, tänkte han, sex timmar, det borde ju räcka. En dusch och en snabb rakning, sen var han nog på banan igen. Det gick inte att komma ifrån att känna sig lite vimmelkantig när klockan väckte en. Kanske ska prova en sån där klocka som känner när man sover som lättast, tänkte han när han klev in i duschkabinen.

“God morgon älskling”. Johanna, hans sambo var alltid uppe tidigare och såg alltid mycket fräschare ut på morgonen. Det var ganska skönt, då satte hon på kaffet så slapp han, även om det blev lite i klenaste laget. Men han sa aldrig nåt, då hade han fått göra det själv.
   De satt, som varje vardag, runt sitt lilla IKEA-köksbord, hon med tidningen i handen och han med armbågarna på bordet och huvudet i händerna. Det här med morgnar var inte hans starka sida. “Vad ska du göra idag?” frågade hon på sitt småpratande sätt. Kaffet från koppen mellan hans armbågar avgav en underbar arom, vad skulle han göra utan den?
“Idag ska jag försöka få kontakt med en av de där tysta tjejerna”, svarade han med sin morgontjocka röst. “De är ett par stycken som alltid drar sig undan, särskilt en, hon verkar ha problem hemma”. Johanna nickade. Han visste att hon lyssnade trots att hon läste tidningen, hon var bra på det.
   “Du då?” han hade inte riktigt planerat sin dag än så han sköt över frågan på henne. “Idag ska vi fixa det sista i nästa veckas presentation, vinner vi den kommer vi ha jobb hela året”. Hon vek ihop tidningen och han såg hur det tändes i hennes ögon. “Det är lite läskigt faktiskt men otroligt spännande. Jag tar hem dem ikväll så får du kolla på den också och säga vad du tycker”. Han nickade och log sådär som man gör på morgonen, det var svårt att vara entusiastisk när inte koffeinet sparkat in men det var han, innerst inne.
   De småpratade lite, åt färdigt och gick ut tillsammans som de alltid gjorde. Johanna satte sig i bilen. “Ta det lugnt idag Oskar”, sa hon med avskedskyssen innan hon stängde dörren och åkte iväg.

Att vara kamratstödjare var svårt, han ville så gärna engagera sig ordentligt men det hade tärt på hans och Johannas relation. Nu började han få balans på elevernas problem och deras egna men vissa dagar blev det mer än andra. Det hade varit skönt med lite hjälp, tänkte han medan han promenerade på trottoaren till skolan. Han hade bra hjälp egentligen, hans chef blev lite som hans terapeut men det hade varit skönt med nån mer med närhet till eleverna. Det var som om alla tonåringar hade svårt för att lita på vuxna och det gjorde hans jobb ganska svårt - han var inte där för att tvinga nån att prata eller göra läxor, han var bara där för att de skulle ha nån att vända sig till om de ville.
   Killarna var lättare att nå och han hoppades att han kunde vara en bra förebild för dem. Han såg ganska tuff ut med långt hår, skägg och svarta kläder och kombinationen utseende, självsäkerhet och omtänksamhet trodde han kunde göra intryck. Nu skulle han bara komma på hur han kunde visa för tjejerna att han faktiskt brydde sig och inte bara var en till vuxen.

Dagen hade förflutit ganska smärtfritt, han hade gått mellan lektionerna och spenderat lite tid i varje klass, hjälpt till att förklara lite här, rättat några nutidsorienteringar där och snackat lite skit med några killar på rasten. Nu var det snart dags att gå till läxhjälpen; det var där han trodde han gjorde mest nytta för där var han själv med eleverna, utan nån som kikade över axeln hela tiden. Men det var också här han önskade en kollega, nån på samma nivå.
   Fredagar brukade vara ganska lugnt men det var också då som den där tjejen brukade stanna kvar, hon verkade dra på det extra länge på fredag eftermiddag när alla andra bokstavligt talat rusade hem. Så idag skulle han försöka ta reda på hur det låg till.

Läxhjälpen höll till i skolans bibliotek som bestod av ett fyrkantigt rum med några bokhyllor och tre runda bord med tillhörande stolar. Idag var Oskar ensam.
   Som vanligt kom hon lite senare, som om hon såg till att ingen annan var där innan hon kom in genom dörren. En skygg blick på honom och ett tyst “hej” innan hon satte sig, precis som varje fredag. “Hej Anna, hur är läget idag?” han log lite mot henne och fick ett blygt leende tillbaka när hon strök en mörk lock ur ansiktet. Det var svårt, hon var så långt in i sitt skal och hur skulle han göra för att inte svika henne om han lyckades locka ut henne? Han fick göra sitt bästa helt enkelt.

Han tog en stol och satte sig mitt emot henne där hon satt och plitade i sin anteckningsbok. “Du verkar aldrig ha bråttom hem på fredagar” sa han och försökte låta obekymrad, som om han bara kallpratade. “Nä, jag vill inte hem förrän mamma har åkt, hon är så jobbig när hon dricker”. Anna slutade skriva och tittade skrämt upp på honom, hon hade sagt mer än hon ville, bara sådär. Oskar gjorde sitt bästa för att hålla masken. “Lova att inte säga till nån” viskade hon skärrat, “Jag vill inte att socialen ska komma, det säger mamma att de gör om jag berättar och det vill jag inte”. Hon snyftade till. Nu var han verkligen tvungen att visa att han gick att lita på. “Jag ska inte berätta för nån, det lovar jag. Men du får gärna prata med mig om du vill”.

De hade pratat lite, Anna var fortfarande tillbakadragen men Oskar trodde att han kunde hjälpa henne. Han hade föreslagit att de kunde hitta på saker efter läxhjälpen på fredagar så hon slapp gå hem så tidigt men han var givetvis tvungen att kolla med chefen - och Johanna - först. Allt han hoppades på var att han kunde göra skillnad, han kanske inte kunde rädda hela världen men en kunde inte vara för mycket begärt. Han hade ett tufft beslut framför sig nu, han hade trots allt anmälningsplikt.