Inlåst

Röde vaknade med ett ryck. Hans näsa fylldes av doften av surt vin och spilld konjak och hans händer var bundna bakom ryggen. Det var mörkt runt honom. Stora träfat med öl avtecknades mot ljuset som sipprade in från dörren ovanför trappan och här och var skymtade konturerna av de grovhuggna stenarna i väggarna. Ett grymtande hördes strax till höger om honom. Han gissade att det var hans sergeant, hon lät inte som den gladaste av människor just nu.
“Var är vi?” frågade hon med ett stön.
“I källaren skulle jag gissa på” svarade han.
   Huvudet bultade, de hade träffat precis över nackkotan med vad de nu hade slagit med. Han hoppades att han lyckats sänka någon åtminstone, att bli överrumplad och nedslagen var en sak men att göra det utan att ta någon med sig var nästan skamligt. Fast de fick skylla sig själva, ramla in I en av rebellernas kända barer, som om det skulle vara svårt att se att de var soldater, trots skådespelet.
“Kommer du åt att knyta upp repen?” frågade sergeant Ewian och flyttade sig närmare. Det var inga problem att knyta upp det grova repet som höll ihop hennes händer och snart var hon fri och tog itu med hans.

De reste sig och borstade av sig. Ögonen började vänja sig vid dunklet och Röde gick mot trappan. “Ryck inte I dörren”, varnade Ewian, “De kanske tror vi fortfarande är avsvimmade”. Röde nickade, inte helt säker på att hon uppfattade gesten i mörkret. Kisande försökte han se ut genom dörrspringan men det enda som gick att urskilja var att det var ljusare än resten av källaren. Bakom honom började sergeant Ewian knacka på locken till tunnorna. “Nåt drickbart borde det ju finnas här”, muttrade hon för sig själv och fortsatte till nästa tunna. “Hur vet du det om du bara knackar på locken?” frågade Röde förbryllat. “Jag känner det på doften så klart. Knackar gör jag bara för att jag är rastlös”. Hon hade en förmåga att få allt hon gjorde att låta så självklart. Hon fortsatte till nästa tunna.

Plötsligt hörde de dämpade skrik och ljud av möbler som ramlade runt utanför dörren. Röda skyndade upp och gav sig på handtaget och fann till sin förvåning att dörren var olåst. Den svängde upp lätt och de båda stålsatte sig för att slå sig ut.
   De kom rakt upp i köket där kaos rådde. Män och kvinnor slogs och grytor och kastruller kastades fram och tillbaka. Rytande röster och dämpade skrik från serveringsrummet till vänster blandades med bullret från köket och både Röde och hans sergeant stod handfallna. Det var svårt att ta ställning när man inte vet vilken den andra sidan var.

Det var över lika fort som det började och in från serveringsrummet kom sergeant Varg. Han hälsade på dem båda med ett snett flin samtidigt som han trädde sitt kortsvärd i skidan som hängde från bältet. “Där är ni ju! Ni missade allt det roliga”, han lät andfådd. “Var det jobbigt? Börjar du bli gammal?” frågade Ewian med retfull ton. “Håll käften. Än finns det krut kvar”, han klappade till Röde på axeln och fyrade av ännu ett roat leende genom skägget när han gick förbi dem där de stod, fortfarande kvar i dörröppningen.
   Soldater började binda upp serveringspersonal och annat löst folk som gjort motstånd. Ett par låg kvar i sina blodpölar men de flesta av det tjugotal som stannat kvar på krogen när Vargs patrull stormade in reste sig, bundna och försedda med munkavle. Några minuter senare hade de samlat alla i serveringsrummet.

Mitt på golvet satt de, alla med ryggen mot dörren. En bunt ovårdade karlar med barägaren och två serveringsflickor. Varg stod och lutade armbågarna mot den fläckiga bardisken som täckte nästan hela kortväggen mitt emot ytterdörren. Han såg ut över rummet, hans soldater hade täckt för fönstren ut mot gatan och längs väggarna hade de samlat ihop stolar och bord så de inte skulle vara i vägen. “Ni gjorde ett ganska bra kap när ni tog Ewian och hennes korpral”, sa han och kliade sig lite i skägget. Ett par trotsiga blickar riktades mot honom från golvet men ingen försökte säga någonting. Det hade varit svårtolkat ändå, att tala med en trasa i munnen är sällan enkelt. Han skrockade tyst för sig själv. “För hade ni låtit bli att bry er så hade vi inte varit här nu och era kamrater kanske skulle mått bättre”. Till höger om honom stod Ewian med ett stop av barens finaste öl - inte för att det var någon direkt måttstock men det var åtminstone inte utspätt. Hon gned sig i nacken med jämna mellanrum, som för att se att bulan hon fått var på riktigt. Varg vände sig mot henne: “Ta med dig Röde och hästarna på baksidan, jag tror ni kan behöva en dags vila eller nåt”. Hon nickade och vinkade åt Röde som visade att han hört. “Det finns nya kläder åt er ute i köket”, fortsatte Varg, “Ni kan behöva nåt som inte stinker så mycket öl, man kan ju tro att ni är druckna”. Ewian gav honom en knytnäve på örat när hon gick förbi, det var han värd.