söndag 21 februari 2010

Lent som siden

Jag satt på golvet i en våt pöl. Förvirrad, som om jag varit borta och någon placerat mig mitt på mitt eget vardagsrumsgolv utan att berätta för mig vad jag gjort under tiden. För det var väl mitt vardagsrum? Jag såg mig om och visst, jag kände igen mina bokhyllor, min tv och min fula, bruna soffa. En tanke letade sig in mellan mina öron. Tänk om jag drömmer, tänkte jag. Med ett par fuktiga fingrar nöp jag mig själv i armen. Nej, jag är nog vaken.

När jag försökte resa mig kände jag att jag hade nåt tungt knäet. Förvånad tittade jag ner. Ett stort tygstycke låg där och dess innehåll var det som hindrade mig från att resa mig. Det var ett ganska vackert tyg, djupblått med ljusa blommor på men det verkade som att det var det däri som läckte och vätte ner mitt vardagsrumsgolv. Jag smekte lite med händerna över tyget, det var lent som siden. Eller kanske inte, siden var nog lenare, det var nog snarare lent som linne - för det var nog det det var. Med ett förnöjsamt leende följde jag tygets blommor med fingerspetsarna och fortsatte ut mot tygets kant och drog lite längs med den. Här kan jag inte sitta hela dagen, tänkte jag och puttade ner den avlånga saken från mina ben. Den dråsade i golvet och det hördes lite plaskande ljud. Just det, vätan, jag får väl hämta moppen, tänkte jag och satte händerna i golvet för att häva mig upp.
“Aj!” Det låg nåt vasst där. Varför ligger min brödkniv här?, tänkte jag när jag sett vad det var jag stack mig på, och vad är det för vätska egentligen?

Jag reste mig med kniven i handen och tittade ner på golvet i skumrasket med en förbryllad min. Det var som om jag var portad från mina egna minnen, det fanns inget kvar där inne värt att återkalla. Inga känslor, ingenting. Det var en märklig tanke, jag som alltid varit en så känslosam person. Eller hade jag inte det? Det var svårt att hitta nånting förutom nuet. Det gjorde mig irriterad och lite ledsen, jag ville ju veta.

Plötsligt var det som att någon slog igång min tankeverksamhet. Känslor, tankar och minnen forsade tillbaka som från en brusten damm och jag såg vad som hänt medan jag var borta. Vikten av de senaste timmarna pressade ihop mina axlar och tyngde ner min rygg. Tårarna började strömma nedför mina kinder. Jag tittade ner på golvet igen, på det där som legat i mitt knä.

Alice.

Min blick blev tom av avgrundsdjup förtvivlan och snyftande föll jag ihop bredvid den lealösa kroppen i sommarklänningen.


Vad som hände sen vet jag inte men de har spelat upp mitt korta SOS-samtal flera gånger för att få mig att minnas. Jag minns inte, jag vill inte minnas. Jag minns alldeles för mycket som det är.

“Är det SOS? Jag vill anmäla ett mord”.

6 kommentarer:

  1. Jo, det blev bra. Idétorka är inte det sämsta!

    SvaraRadera
  2. Huvva då. Obehagligt att gå från "välsignat ovetande" till åter total närvaro.

    SvaraRadera
  3. djäklars va bra kunde inte sluta läsa som en räls

    SvaraRadera
  4. Ja hjälp, den blev BRA!!! Och byggdes upp snyggt, hann fundera på vad/var innan man förstod! Idétorkan var nog inte så allvarlig ;) (Tror jag har skrivit om och varit på vippen att ta bort min helt ca 15 ggr nu, så kass är den, så ide'torka är mitt problem verkligen *suck*. Imorgon är en annan dag)

    SvaraRadera
  5. Oj så bra! Från overklighetskänsla och förvirring till allt som kommer forsande tillbaka. Väldigt bra uppbyggt, och fint språk. Gillar! :-)

    SvaraRadera