Trolla

Det kom så naturligt till henne, det hade det alltid gjort. Hon bara pekade och tänkte och så hände det där hon tänkte på. Ibland blev det lite mer än beräknat och ibland behövde hon inte peka. Men det var inte förrän på senare dagar hon hade börjat se skepnaderna i luften, de som skyndade till för att utföra det hon önskade.
   Ibland såg hon bara skuggor men oftare och oftare kunde hon urskilja ansikten med klara ögon, små händer med långa, smala fingrar och kroppar utan riktigt fast form. Hon kallade dem för vitterfolket, det hade hon hört de vuxna tala om runt härden när de åt kvällsmål och det passade bra. Hon hade sett fyra olika typer: det fanns de brandgula som dök upp när hon tänkte på eld och de blå som kom när hon ville ha vatten; sen fanns de bruna, som såg ut som jord och de vita som retsamt blåste bort de bruna hela tiden. Och ibland fanns de alla där hos henne, samtidigt, utan att hon tänkte på nåt och hon kunde känna dem stryka sig mot henne. Då kände hon sig trygg för hon visste att hon kunde lita på vitterfolket, de kunde hjälpa henne mot det hemska, som de vuxna aldrig kunde göra nåt åt. De behövde inga förklaringar och tyckte inte hon var dum, snäste aldrig av henne och klappade henne aldrig på huvudet och sa att allt kommer bli bra, så småningom. De bara var och de tröstade henne, precis som hon var.