En förtrogen vän

Veckor hade passerat, kanske månader, han visste inte. Han var dammig, hans hår var stripigt och han luktade av torka och ingrodd svett. Det här diket hade varit hem i ett par dagar men nu ville han vidare, kanske ett par byar till.
   Den senaste tiden hade han levt på insekter och några torra frukter nån måste ha tappat på vägen till marknaden för länge sen. Magen skrek när han reste sig från det döda gräset i diket; de första veckorna hade den vägrat att behålla nåt av det han tvingat sig att äta. Vatten var svårt att hitta men han lyckades få i sig så han klarade sig från diken och leriga vattenpölar som en gång varit sprudlande bäckar och djupa tjärnar. Torkan krävde offer i hela skapelsen och aldrig hade han hört talas om en torka som varat så länge som nu. En torka som berövat honom allt han ägde och allt han älskade.
   Han hade passerat många byar och ett par städer på vägen hit men inte i någon hade han sett några människor. Några schakaler, ett och annat vårtsvin men utöver det dött. Tomma låd- och brädskjul mitt bland de moderna betongbyggnaderna skvallrade om att någon försökt stanna här och där men de hade hunnit försvinna innan han hann fram. Det måste finnas några överlevande nånstans, hela världen kunde inte gått under. Men hur länge han orkade fortsätta på sin minimala diet under den obarmhärtiga solen?

Väl uppe ur sitt torra bo spanade han med trötta ögon längs vägen. Som en svart, ångande spegel i den stekande hettan sträckte den sig rakt bort mot där solen gått upp. Sprucken och dammig var den hans väg mot hoppet, mot den eventuella civilisationen.
   Stapplande började han dagens resa. Hopplösheten tryckte honom, som varje morgon, men han fokuserade på vägen och pressade med ett sista uns mental kraft bort alla tankar som hotade honom. Ännu en dag utan vatten, utan mat, utan mål. Det dröjde inte länge innan blodsmaken kom till honom som en förtrogen vän men han fortsatte framåt, ständigt framåt.