Förbisprungen

Staden var full av bilar. Och cyklar. Överallt, bilar och cyklar. Inte nog med det, det fanns en hel uppsjö av olika modeller också. Trots att han inte sett en bil sen början av sextiotalet såg han skillnad på de äldre och de nyare modellerna. Det var så svårt att tro, hans hemstad var så stor nuförtiden.
   Folk skyndade runt honom, pratade ut i tomma luften och såg ut att ha väldigt bråttom till sina mål, vad de nu må vara. Det var verkligen en udda värld han släppts ut till, det verkade som att folk inte hade några jobb att gå till längre—eller så hade de helt enkelt inga arbetstider att passa. För inte kunde alla dessa människor vara arbetslösa och gå i så fina kläder? Han kände det som om världen sprungit förbi honom, passerat utan att hälsa på och gjort det med stormsteg. Det var en obekväm känsla.

Längtan hade varit så stark när han fått beskedet om sin benådning, att få åka hem till Sverige. Hem. Att få återse sina gamla trakter, att sakta gå genom skogen med en cigarett och lyssna på tystnaden, att stilla sitta på sitt gamla café med en kopp kaffe och en napoleonbakelse. Där skulle han kunna slappna av och bara vara, det hade han gjort sig förtjänt av nu.
   Men efter en tur i det, minst sagt, slitna flygplanet—betydligt mer modernt än han någonsin sett, men ändå så synligt slitet—hade han fått sina förhoppningar grusade. Skogen var sedan länge nedhuggen, där stod numera ett stort miljonprojekt med hus lika nedgångna som flygplanet, och det lilla fiket hade lagt ner bara några år tidigare. Istället hade hans mysiga lilla utopi blivit en skimrande metropol för nyrika yuppies utan någon som helst tanke på varken framtiden eller det förflutna. De jäktade än hit, än dit utan att så mycket som att lyfta på hatten. Han var vilsen som en orienterare utan karta. Var det verkligen det här han skulle vänja sig vid?