Guldsmycket

Det hela började för omkring femton år sedan när jag i tjugoårsåldern begav mig tillsammans med Jack till de Förenta Staterna för att göra vissa efterforskningar i den mänskliga anatomin, något vi båda studerade på Oxfords universitet. Efter den tre veckor långa båtresan från Liverpool klev vi av den nya moderna ångaren i New Yorks hamn och med frihetsgudinnan i ryggen for vi in till hotellet.
   Tanken var att vi skulle besöka några vänner till min far som flyttat till den nya världen omkring sekelskiftet ett par år tidigare och nu bosatt sig i Augusta, Maine och efter att ha spenderat en vecka eller två som semestrande bekanta hos familjen beslutade vi att skaffa oss ett hus strax utanför själva staden för att bedriva våra vad som kom att visa sig ganska makabra studier. Vi hittade också en mindre tvåvåningsvilla från mitten av förra århundradet som visade sig passa perfekt med tanke på den mindre källarvåning som stod att inreda med allsköns verktyg vi skulle komma att behöva.
   Jag är av naturen en kvällsmänniska som njuter av att sitta och läsa i ljuset av en kandelaber framåt småtimmarna för att sedan sova fram till förmiddagen och i detta våra studiers hus passade det alldeles utmärkt för det tyngsta och jobbigaste arbetet utspelade sig i den bleka månens sken. Mången natt var vi ute och letade efter de perfekta exemplaren att bedriva vår forskning på och lika många nätter satt vi uppe och studerade och jämförde våra resultat med de bevisade slutsatserna i våra anatomiböcker. Dagarna gick åt till att studera dödsannonserna i ortens lokala tidning och jämföra begravningsdatum för att våra studieexemplar skulle vara så färska som möjligt medan våra nattliga expeditioner förde oss runt i staten, från kyrkogård till kyrkogård beväpnade med spadar och lyktor.
   Jack njöt mycket av våra gravplundringsturer, nästan lika mycket som när han med skalpellens hjälp avlägsnade organ efter organ för att sedan skära upp magsäcken och studera exemplarets sista måltid. Han for runt på morgnar och förmiddagar, då jag ännu sov, för att se vilken kyrkogård han helst skulle vilja besöka och studerade sedan morgontidningarna frenetiskt i hopp om att någon begravts på just den platsen under den närmsta tiden.
   Vissa tider dog få människor på orten och då fick vi nöja oss med de som redan legat nedgrävda en tid, någon månad eller ett par veckor, något som inte rörde mig i ryggen men som retade min kumpan i dessa groteska experiment till vansinne men eftersom det inte fanns så mycket annat att välja på fick han finna sig i detta och tålmodigt vänta på nästa tillfälle att plocka upp ett alldeles färskt exemplar.

Vid ett av dessa tillfällen bestämde vi oss för att besöka en alldeles speciell kyrkogård som Jack länge velat se i sin nattliga prakt. Eftersom den var förlagd endast några kilometer öster om staden så bestämde vi oss för att gå ut dit så framåt midnatt den oktobernatten fattade vi varsin spade och en fotogenlykta och begav oss. Färden skulle ta omkring 45 minuter om man begagnade sig av den stenlagda väg som drog sig ut dit men våra, i allmänhetens ögon, tveksamma avsikter gjorde oss folkskygga och vi tog inte risken att bli sedda vandrandes ut dit så vår resa gick genom skogarna och över fälten, inom synhåll från vägen men ändå tillräckligt dolt och restiden förlängdes med tjugo minuter, kanske en halvtimme. Väl framme passerade vi den lilla kyrkan vars torn för ett ögonblick skymde den klart lysande månen som kallt blickade ned över det skuggfyllda gytter av vittrande gravstenar som fyllde den lilla gräsplätten, praktiskt inhägnad av mörk och dyster skog. I fjärran hördes några hundars sorgsna ylande till den nyväckta månen och luften ovanför oss var fylld av fladdermöss som med vingfladder och ilskna pip flydde vår framfart. Den molnfria himlen lät den kyliga höstvinden vina fritt genom skogen och mellan gravarnas uråldriga stenstoder samtidigt som de bleka stjärnorna olycksbådande blinkade genom nattens tunna dimma.
   En kall kåre letade sig ner mellan mina skulderblad samtidigt som Jack med bestämda steg passerade grav efter grav i sökandet efter den som innehöll det utvalda exemplaret. Min förundran över dessa platser nattetid hade för länge sedan lagt sig och började för varje besök ersättas med skräck, jag blev mer och mer tveksam var gång Jack föreslog att vi skulle bege oss till en gravplats och denna gången var den sista, det hade han dyrt och heligt lovat mig i källaren till vårt hus vars trädgård började fyllas allt mer av små, avlånga kullar.
”Sista gången”, hade jag tänkt, sen tillbaka till England för att fortsätta läkarstudierna, mer kunniga inom de anatomiska områdena än förut men även inom område jag helst av allt vill glömma, alla makabra försök på kroppsdelar, lik och hjärnor som Jack, i vetenskapens namn, fullgjort för att komma till slutsatser mänskligheten mår bäst av att glömma.

Jack mumlade tyst för sig själv med en ilsken blick mot den sista stenen på kyrkogården, rad efter rad med identiska stenar, några lite på sned, andra omkullvälta av tidens starka hand.
”Det ligger inte här”, sa han med bister röst. Lika bra det, var min första tanke, inga fler nakna kroppar på vårt metallbeklädda obduceringsbord. Månens likvita ansikte kastade ett kallt sken över platsen och hundarnas skällande i mörkret avtog och lämnade oss endast den isande vindens tysta tjut till sällskap när Jack med bister min vände sig om och blickade in i den nattklädda skogen som omgärdade den småkulliga gräsplätten. Ett ljus tändes i mannens ögon när han fick syn på något.
”Är det inte en passage mellan träden där? frågade han med nyväckt intresse i rösten. Han lyfte handen och pekade in i mörkret. Rakt i linje med den vita kyrkan vars svartklädda torn befann sig på den bortre sidan av kyrkbyggnaden från vårt håll sett fanns en stig mellan träden som slutade i en dunkel glänta några hundra steg in i skogen. Tyvärr hade han rätt, det var en passage och mina förhoppningar om att få gå hem tomhänt förbyttes gradvis mot en växande rädsla att passera under de höga träden i mörkret, efter allting jag sett under mina månader här blev jag nu halvt skräckslagen av att gå genom skogen i mörkret, något mitt tidigare så självsäkra och orädda jag inte skulle tvekat en sekund att göra om vetenskapen krävde det.
   Jack tog med sig den falnande lyktan och började traska över det mörkgröna gräset mot skogsbrynet och allén han fångat med blicken och vad val hade jag annat än att följa efter, för stående själv bland de mossklädda gravstenarna var det sista jag ville. Så med spaden i handen följde jag efter den gungande ljuspunkten som nu kommit några meter ifrån mig. Fasan inom mig växte till paralyserande proportioner när vi smög in under de svarta trädens höga kronor och trots att mitt förnuft visste att det farligaste vi kunde stöta på lätt kunde oskadliggöras med spadarna vi bar på så kunde mitt sinne inte få ro och skräcken tog sakta över de sista femtio stegen av vår korta vandringsfärd genom den becksvarta allén av knotiga, till synes urgamla trästoder vars gulröda löv täckte marken där vi gick. Trädväggen som skymde vår sikt till höger och vänster gav snart vika och en liten gräsplätt täckt att tätt stående stenmonument av olika storlek och ålder växte fram framför oss. Där stod söndervittrade, snedstående stenkors i sengotisk stil blandat med de nyare, mer stilrena monument som kan pryda en älskads grav men det som genast fångade bådas odelade intresse var en skulptur i bortre ändan av gläntan. Min tidigare tveksamhet och rädsla försvann lika snabbt som statyns förtrollning försatte mig i en lindrigare trance och den vackra marmorängelns slutna ögon trollband oss båda med en fjätter så stark att världen runt omkring förlorade sin glans och betydelse. Med ett par snabba steg var jag framme vid den fläckade avbilden vars vackra konturer jag fortfarande ser i mina febriga drömmar.
   Huvudet var vridet snett ned åt vänster, med slutna ögon beskådande marken strax hitom skogskanten på statyns högra sida och dess högra arm skylde de nakna brösten samtidigt som den vänstra var hållen över kvinnofigurens sköte. De förunderligt skulpterade vingarna slokade på den sorgsna figurens rygg och det högra benet var lätt böjt i knäet och vridet lite grann mot det vänstra. Runt halsen på ängeln var skulpterat ett smycke hängande i en mycket tunn kedja, det var runt och ungefär en tum i diameter. De många små detaljerna på smycket var välgraverade och om man hade kännedom av det runspråk som begagnats skulle man mycket lätt kunna utläsa vad som stod skrivet.
   Hela denna bild av den vackra, sorgsna kvinnoskulpturen väckte en inre längtan hos båda oss som inte kunde annat än förundras över vad som måste vara höjdpunkten av en konstnärs liv som sakta nöttes sönder av tidens tand och nattens mörka ensamhet.

Ett hundskall väckte Jack ur denna trance och ytterligare ett ylande bringade mig tillbaka till verkligheten. Ännu en gång hade de stora bestarna på den avlägsna gården gett vika för den förtrollande månens makt och för att visa sin hängivenhet till den mörka natten börjat kalla på den med den enda röst de hade.
”Här är den!” utbrast Jack efter att ha studerat graveringen på den fallna ängelns sockel. Det faktum att vårt sista exemplar låg begravt under ett till synes århundraden gammalt monument över döende kärlek verkade i mitt logiska sinne inte helt rätt. Antingen har någon bemödat sig att få kvinnogestalten att se vittrad ut eller så har någon stulit ett gravmärke från någon annans saknade viloplats, ett brott som då verkade vidrigare än de vedervärdiga handlingar Jack och jag hängav oss åt.
”Det är bara några dagar gammalt”, sa Jack, ”om man får tro tidningarna”. Jag såg glöden tändas i hans ögon igen när han undersökte marken runt omkring efter tecken på nygrävd jord. Under ängelns vackra fågelvingar fann han strax vad han sökte och kallade dit mig och satte spaden i jorden.
   Under kalla stjärnors dömande blickar utförde vi vår nattliga expeditions huvuduppgift och trots oktobernattens kyliga vind rann några svettdroppar fram över våra sammanbitna anleten. Den färska jorden var lättgrävd och vårt verk gick snabbt och lätt, tystnad rådde runt oss förutom de ylande hundarna långt borta och en och annan fladdermus som vågade sig ut ur skogen för att i månens sken finna de sista insekter att föda sig på innan vintervilan sökte sin längtan in i dess själ, och någon timme senare stötte min spade emot träet i en vackert ornerad kista som av utseendet att döma inte legat där särdeles länge. När den sista jorden var undanskyfflad böjde sig Jack ned under nästan ritualliknande förhållanden, som han och jag utvecklat under vår tid här, och lyfte på locket.
   Vad som mötte oss där vill jag inte minnas men mitt plågade sinne kan aldrig glömma synen. En kvinna i vit begravningsdräkt låg där, hennes kött och hud hade till hälften ruttnat bort och testar av hennes långa, mörka hår lockade sig ned över de vitklädda axlarna. Aldrig hade mina ögon beskådat ett sådant groteskt lik som, trots att hon var ruttnad till oigenkännlighet, kunde utstråla en sådan smärta och rädsla, hennes tomma ögonhålor såg något som ingen annan såg och hennes halvöppna mun var formad i ett skrik av fasa. Den vedervärdiga stank som spred sig ur kistan minde mitt sinne om de otaliga, sekelgamla mausoleum jag besökt under min vistelse i detta landet och den verkade plåga även min partner som med förfärad blick skådade kvinnan som enligt dödsrunan i tidningen skulle ha dött endast några dagar tidigare. Hennes klolika händer låg knäppta över den halvt förruttnade bukhålan där den vackra, spetsbroderade klänningen var sönderriven, jag tackar fortfarande de högre makterna att skruden var hel förutom denna reva.
   När vår förfäran lagt sig började vi spekulera i vad som skulle kunna få ett så färskt exemplar att ruttna så fort. Vissa av Jacks mer tvivelaktiga försök hade frambringat liknande resultat på utvalda kroppsdelar men aldrig inom tidsrymden av ett par dagar så Jacks nyfikenhet väcktes snabbt till liv igen medan jag återigen kände skräcken komma krypande in. Jag såg mig omkring, in i skogens tätnande mörker och i mitt fasansfyllda sinne kom hundarnas skall närmre och mörkret trängde längre och längre in i mitt skinn och jag kände kallsvetten pärla sig på min panna. Vindens vinande tycktes än mer ondskefullt när jag såg min kamrats nöjda och nyfikna blick och mina ögon sökte sig till styggelsen i kistans vadderade inre. Där fastnade de på något glittrande som hängde runt klänningens krage. Ett halsband. Där hängde det som inspirerat till marmorstatyns ornerade pendant. I rent guld var det, smycket stort som ett mynt och en tunn, intrikat kedja fäste det runt likets hals.
   Det tog mig några ögonblick att inse att även Jacks blick var fästad vid guldsmycket med de mystiska runorna och jag kände en illavarslande kåre smyga genom kroppen samtidigt som en märkligt svartsjuk tanke sköt genom mitt huvud
”Det ska han aldrig få”, tänkte jag och i mitt annars så logiska sinne var den tanken inte ett välkommet inbrott av känslor. Eftersom jag stod närmast huvudändan av kistan var min omedelbara reaktion att sträcka mig efter smycket för att kunna skyla det från Jacks giriga ögon men även min kompanjon tänkte samma sak och räckte ut ena handen mot halsbandet. Hans placering vid kistans ände gav honom fördel och han drog snabbt åt sig det runprydda guldsmycket och stoppade handen i rockfickan.
   När jag lyfte ögonen och mötte Jacks blick såg jag något som jag aldrig kommer glömma. Hans ögon verkade ha sjunkit längre in i skallen och den ondska jag såg i hans svarta blick skrämmer mig fortfarande långt in i märgen. Våra blickar var låsta så i vad som kändes en evighet när en kall vindpust som genom magi bröt ondskan i Jacks annars så godmodiga anlete, hans blå ögonfärg återvände och nu såg han endast förvirrad ut, ett uttryck som snabbt förvändes i beslutsamhet.
”Det här exemplaret är alldeles för sönderruttnat, vi låter det ligga”, sa han till mig samtidigt som han sträckte sig för att slå igen det jordfläckade, vita kistlocket. Jag protesterade inte utan fattade snabbt tag i spaden vid min sida och började skyffla igen graven.
   I skuggan av marmorängelns sorgsna gestalt skottade vi under tystnad igen gropen vi grävt och i månens sken inleddes vad som till slut skulle visa sig ta våra liv.