Smaragd

Bärnsten. Det var hennes favorit. Man kunde hitta den lite här och var, behövde inga gruvor eller stenbrott och den var allra vackrast oslipad. Lite som jag, tänkte hon. De här morgnarna var de bästa, när hon kunde flanera ostört över rullstensstranden och spana efter bärnsten i soldiset.

Just idag fick dock bärnstenen vänta, hon hade viktiga saker för sig. Med soluppgången i ryggen kom en man roendes in från bukten. Kisande skuggade hon ögonen med handen - det gjorde egentligen ingen skillnad men det kändes bra. Viktigt. Den lilla fiskebåten var fortfarande för långt bort för att hon skulle kunna urskilja mer än mannens silhuett men hon gissade att planen gått i lås.
“Rangrid!” ropade mannen över axeln och vinkade. Hon log och vinkade tillbaka, hennes stålgrå hår flammande i morgonsolen. Allt hade gått väl.

Några minuter senare plaskade mannen genom vattenbrynet och drog upp båten över stenarna. Hon såg den lilla skepnaden som rofyllt sov på sittplankan i fören och drog en suck av lättnad.
“Sven,” sa hon och kramade honom hårt, “jag antar att allt gick enligt plan?”
“Helt så,” svarade Sven och sparkade vatten från stövlarna, “med lite tur är det ingen som saknar ungen förrän idag.” Ungen. Hon fnös och drog lite på munnen.
“Vi kan bara hoppas,” sa hon, lite allvarligare än planerat, och mötte hans blick.

När de lyfte ur den lilla flickan ur båten jämrade hon sig lite och när de lagt henne på filten på stranden satte hon sig yrvaket upp.
“Du borde skynda dig tillbaka till ditt skepp,” sa Rangrid till Sven, “det finns människor som vet att det inte borde ligga ankrat i bukten idag.” Han nickade.
“Ta hand om henne,” sa han, tog Rangrids hand i sina och sköt sedan ut den lilla träbåten i vattnet igen. Det ska jag göra, tänkte hon, för allas vår skull. Strax vände hon ryggen mot Sven och havet och såg på flickan som satt och gnuggade sig sömndrucket i ögonen. Om jag är bärnsten så är hon smaragd. Smaragd. Oansenlig nu men oändligt vacker i sin rätta skepnad.