Skattkartan, del 2

Den här texten är en direkt fortsättning på Skattkartan


Anna hade ofta ritat kartor hemma som pappa och mamma skulle följa för att hitta de gömda skatterna; oftast var det en teckning eller kanske ett konstverk av en tom toarulle men hon hade ibland lyckats smussla med sig en eller annan kaka från mormor som fick tjäna som skatt. Nu var det hon som följde den gulnande papperslappens breda, svarta streck. Emelie skuttade i förväg med en femårings otåliga spritt i benen, den röda klänningen flaxade ikapp med håret där hon närmade sig skogsbrynet. När hon märkte att de andra två inte följde efter så fort vände hon sig om. “Kommer ni snart eller?” ropade hon tillbaka mot dem samtidigt som hon med ett fast grepp om kjolen gungade på tåspetsarna. Anna studerade noga kartan. En streckad linje följde utkanten av ön åt höger till från båten sett. Den ringlade sig lite, som en mask som hamnat på asfalten när det regnade, och slutade med ett stort, rött kryss. “Vi ska inte ditåt” ropade Anna till sin syster. “Joho!”. Emelie var bestämd när hon ville. “Nähä, kartan säger att vi ska ditåt”, Anna pekade längs vattenbrynet bort åt höger. Patrik tog chansen att sätta igång skattjakten och började gå åt det håll som Anna pekat - det var ju precis det håll han hade tänkt. Han vinkade till sig flickorna, det skulle nog ta dem nästan en timme att gå den här vägen runt om de skulle stanna och läsa kartan och hoppa runt stubbar efter fjärilar med jämna mellanrum.

Solen stod nu mitt på himlen, de var nästan framme. Luften var så tjock av förväntan att man kunde skära den med kniv, till och med Emelie hade lugnat sig och gick nu tyst i ledet. Patrik hade fått lov att hålla dem i handen nu när de gick längs kanten där han och grabbarna brukade hoppa. De hade uppskattat det till mellan tolv och femton meter ner till vattnet. Ett rejält hopp, faktiskt. Flickorna hade blivit lite lugnare när de fick hålla pappa i handen men ingen av dem ville erkänna att det var läskigt. De var tuffa tjejer.
De var inte mer än nåt tiotal meter ifrån den stora stenbumling han gömt skatten under. Anna stannade, hon anade att det var nåt nära här men kartan var ju inte så detaljerad riktigt, han kanske kunde gjort det lite lättare. Men han såg den bruna jutesäcken sticka fram längre fram. Inte mycket men tillräckligt för att de skulle upptäcka den om de bara började undersöka. Han sneglade lite över axeln på den äldsta dottern. “Jag tror det kan vara här nånstans”, sa han oskyldigt. “Emelie, du kan väl leta lite och se om du ser nåt”. Det yngsta yrvädret började kika runt under enbuskar och i det höga gräset som växte fläckvis över stenhällen. Anna skulle absolut inte vara sämre och var snart i farten även hon. “Här! Jag har hittat nåt!” skrek hon strax. “Pappa! Pappa!” Emelie var framme med blixtens hastighet och började dra i säcken. Några steg senare var även Patrik framme och började putta lite på stenen. Emelie gav den grovt vävda säcken ett ryck precis när han lyfte stenen och dunsade pladask på ändan med säcken framför fötterna. Det klirrade betydligt när säcken slog i marken. Anna fnissade lite och fick en trotsig blick och en utsträckt tunga till svar.
Plötsligt blev de tysta igen och Patrik såg att det just gått upp för dem att de hittat skatten. Det var som en lykta tändes i ögonen på båda hans döttrar och sakta, sakta öppnade de säcken. Anna plockade fram en liten tygpåse ihopknuten med ett snöre som hon snabbt slet bort. Med ögon stora som tefat vände hon sig mot Patrik. “Den är full med pengar!”. Han log lite. Det var inte helt enkelt att få banken att växla två hundringar till mynt men det hade gått efter lite övertalan och när han berättat vad pengarna skulle vara till. “Ni får dela upp det där när ni kommer hem sen, så det blir jämnt”, sa han och flickorna nickade bara, helt inne i vad som kunde finnas mer i säcken. Emelie drog fram en annan tygpåse som visade sig vara full av diamanter och rubiner! Deras mamma var förtjust i att göra egna smycken och hon var inte sen att inkludera deras döttrar i den hobbyn så ofta hon kunde. Med lite slipade glasbitar kunde de vara med och göra egna smycken också.
Sist men inte minst hittade Anna ett brev i botten av säcken. Det var skrivet på samma sorts gulnande papper som kartan och hon öppnade det fort. “Det här får du läsa, pappa”, sa hon strax. “Kan inte du?” kontrade han. Det var svårt, han ville att det skulle låta gammalt. Och det gjorde det. “Nej, jag förstår inte vad det står” svarade hon insisterande och sträckte fram brevet mot honom.
Han harklade sig och läste:
“I hafven här funno min skatt. Den hafver jag ideligen försvarat med sabel och svärd mot tjuvar och pirater som seglat vilse i det häringa hafvet. Med den sökte jag att blifva adel men mitt vandel förnekade mig det ty en sådan som jag ville de icke hafva.”

“Snabel?” frågade Emelie där hon satt och pillade med sina diamanter. Hon hade inte lyssnat så länge men hon var bara fem. “Ska vi äta snart?”. Patrik skrattade lite och rufsade henne i håret. Det var en bra dag.

Skattkartan

Den lilla röda motorbåten skrapade försiktigt mot stenhällen som utgjorde landningsplatsen på ön. Patrik kände till varenda ö i sjön men just den här var hans favorit, han hade varit här fler gånger än han kunde bry sig om att minnas. Stenhällen var perfekt, några små buskar bara men annars flat med lite lutning, perfekt för barnen att bada vid. En liten skog började kanske tio meter från vattenbrynet och sluttade uppåt för att på andra sidan sluta i en brant klippa och ett bråddjup, perfekt att hoppa ifrån om man var lite spänningssökare. Men idag skulle han nästan bara vila, det var hans lediga dag och en av hans sista pappadagar. Det skulle bli en bra dag.
“Anna! Emelie!”, han hade redan förtöjt båten i kroken de sprängt in i hällen några somrar sen. Det var skönt att slippa simma efter båten om man glömde se till den. De båda flickorna hade hoppat i land så fort han lagt till, de älskade ön lika mycket som han, och kom nu springande med flytvästarna på och klänningarna fladdrande bakom sig. Anna, den äldre av de två, skulle fylla åtta och börjat skolan på riktigt terminen innan. Emelie var fem och hade energi över för två där Anna var lite mera tankfull. Han tog av deras flytvästar och knäppte fast dem i kroken. Praktiskt. De skrattade lite och undersökte på barns vis sin omgivning och hoppade mer än sprang iväg, fnittrande, när han var klar. Han log tillgivet och ställde sig att bara titta på dem en stund. Båda hade fått sin mammas tjocka, rödblonda hår och i soldiset såg det ut som gyllene glorior runt deras huvuden. Det kanske var dags att dra ner lite på jobbet för att inte missa så mycket av deras uppväxt.

Idag hade Patrik en överraskning till sina döttrar. Det hade tagit honom större delen av gårdagkvällen men han var helt säker på att det skulle vara värt det. Under en sten ett par meter till höger om honom låg ett rött tygstycke. “Tjejer, har ni sett?”, ropade han. De kom genast skuttande, strålande som små solar. “Vad, vad, vad?”. Det liksom bubblade ur dem av nyfikenhet. “Har ni sett, under stenen där?”. Båda två var snabbt framme och försökte lyfta bort stenen. Han hade lagt en lite större sten där med flit, mest så att han också skulle få vara delaktig lite. Men än hade de inte gett upp, under mycket frust och flås försökte de få bort stenen men det gick inte så snart tog de fram sina blå valpögon. “Pappa, kan du hjälpa oss lite?” undrade Anna med silkeslen röst. “Vad behöver ni hjälp med då?”, han var alltid noga med att de skulle få försöka själva först innan han hjälpte till.
“Lyft bort stenen här!”, Emelie började bli lite otålig, hon var inte den tålmodiga typen och hoppade nästan upp och ner av frustration över att inte lyckas själv men det skulle snart gå över. Patrik tog tag med båda händerna och rullade bort stenen någon meter. “Titta, det är kapten piratens hatt!”, nästan skrek Emelie.
   De hade fått se Pirates of the Carribean förra helgen, under strikt uppsikt av pappa och mamma, givetvis, och sedan dess var det bara pirater överallt. Det var därför han kommit på sin lysande idé för dagens aktivitet. “Ligger det inte nåt i hatten?”, frågande han så ledande han kunde utan att avslöja sig. De hade nog inte märkt det ändå, nu började det bli extatiskt i lägret. Anna var först framme och plockade fram en gulnad papperslapp ur hatten. Det blev helt tyst, till och med Emelie blev stilla när Anna började veckla ut lappen. Den såg jättegammal ut med sina brända kanter och gulbruna färg. Emelie kunde inte hålla sig längre. “Vad är det? Vad är det?”. Armarna flög upp och ner längs sidorna. “En skattkarta!”, Annas röst var som en viskning och båda flickorna gapade som om de redan hittat skatten. Patrik var nöjd, kartan hade tagit en stund att göra men det verkade som att till och med Anna köpte hans lek, det tog han som en komplimang, hon var väldigt smart för sin ålder annars. Nu skulle de gå på skattjakt.