Fredagkväll

Den här är en liten förhistoria till Tunneln

Det var i en turbulent period i Johans liv som han träffat Linn. Hon hade svept in som en frisk vind i den unkna källare som var hans liv och tillsammans hade de flyttat så långt bort att han inte längre behövde tänka på det som varit.

“Älskling?” De satt i soffan i sin lilla tvåa söder om Göteborg och tittade på TV med rykande färsk pizza i bruna pappkartonger framför sig. Hon svarade hummande och tittade upp med munnen full av champinjoner, skinka och tomatsås. Hennes lekfullt blonda lugg hade letat sig ut ur hennes hästsvans och ut under den kikade hennes nyfikna ögon. “Tack”, sa han, lite sådär slumpmässigt som det låter ibland. Hon log lite, smekte honom lätt på armen och fortsatte äta.

Ibland bara slog det honom; för ett år sen hade han suttit i en sunkig etta i Skövde, skuldsatt över öronen och ovän med såna där som man inte skulle vara ovän med. Men hon hade hjälpt honom ur träsket och bort från de som kanske skulle hjälpa honom tillbaka ner. Så nog var han tacksam. Men det verkade inte som att säga det när han kom att tänka på det riktigt gav uttryck för hur han kände. Han flinade lite och fortsatte äta han också.

TV:n skrålade ut nåt fredagsnöje som han egentligen hatade men det påverkade honom inte i hennes sällskap. Han var mycket gladare nuförtiden. Det var som att hans bägare fyllts på igen, han kunde ta steg framåt, vågade lita på folk. Framförallt vågade han lita på Linn och hon hade fått honom att förstå att det inte fanns nåt fel i att misslyckas. För om han föll och hur långt han än föll så skulle hon fånga honom innan han träffade botten. Det visste han.