Nattarbete, del 2

Fortsättningen på Nattarbete, del 1

Baksidan på huset bestod av en lång terass där vita kolonner med jämna mellanrum höll upp den del av huset som stack ut ovanför. Mitt på var en bred marmortrappa som ledde rakt ner på den stenlagda gångvägen som lent som silke flöt runt den vackra fontänen och ut mellan fruktträden. Utan vidare hade han kunnat ta sig förbi hela terassen, vakterna tog god tid på sig idag. Kanske var det för att hela stadens elit fanns församlad inne i huset i olika stadier av druckenhet eller så var det bara en sådan kväll. Kunde han bara hitta en väg in skulle den svåra biten vara över.
   Så han travade vidare runt nästa hörn och stannade med ett ryck. Nu hade det börjat, han såg den första patrullen komma gående med loja steg i trädgården på framsidan. Det var dags att överge utsidan och ta sig in. Det fanns inte tid att bryta upp en fönster, han fick helt enkelt hitta något via terassen på baksidan för med största sannolikhet var det en eller flera patruller på andra sidan huset också. Han vände sig, skyndade runt knuten och upp för marmortrappan så ljudlöst han kunde, det ekade ändå ganska bra mellan stenväggarna, trots trädgårdens storlek. Det självklara alternativet var ju de stora trädörrarna mitt för trappan och med hjälp av de stora, sirligt infattade glasrutorna kunde han också se att kusten var klar. Genast insåg han hur den här typen av vårdslöshet kunde straffa sig, hade det nu stått någon där inne hade de haft svårt att undgå att se honom. Nåväl, ingen skada skedd. Han dyrkade enkelt upp låset. Nu fick försiktigheten ta överhanden, han hade ingen aning om vad som väntade honom innanför, bara en grovt ritad karta över husets innandöme och inte heller visste han hur stort säkerhetspådraget skulle vara. Anledningen till att han valt just den här kvällen var den stora balen som hölls i huset. Den skulle hålla större delen av tjänstefolk och vakter i närheten av den stora balsalen på första våningen och lämna resten av huset i hans händer.

Bryne tog tag i det gyllene handtaget på den högra av dubbeldörrarna och öppnade sakta och försiktigt för att höra så den inte väsnades men också för att försätta sig själv i noggrannhetens sinnestillstånd. Som en skugga gled han in i den stora hallen och stängde tyst igen dörren bakom sig. Han stod mellan två mörka träväggar som diagonalt blev lägre mot rummets mitt, det var trapporna till avsatsen som sträckte sig runt hela rummet på andra våningen. Golvet bestod av stora plattor av grön marmor och det var högt till taket, antagligen var det undersidan av tredje våningen han såg. Konstfullt smyckade glaslampor i guldfattningar hängde på väggarna och lyste upp det åttakantiga rummet med sina blågröna lågor. Första våningen var nog så gott som självmord att undersöka så hukad med tysta steg smet han upp för en av trapporna som han kommit in mellan och in genom första bästa dörr, rakt framför honom, mest för att komma bort från öppenheten i den stora salen. Han hukade sig ner i hörnet närmast dörren och drog fram sin karta. Än så länge stämde den ganska bra, den stora salen han kommit ifrån verkade vara lite av ett nav i huset dit alla vägar ledde. Smart; men inte så praktiskt för en stortjuv. Det var ganska troligt att just det rummet skulle vara väl bevakat ganska snart, varför det inte var det nu hade han svårt att förstå. Det rummet han var i nu borde vara andra våningens badrum. Det skulle även förklara porlandet som tyst ekade mot det svart-vit-rutiga stengolvet. Tredje våningen, hans mål, var den riktigt privata delen av huset, få tjänare hade tillgång dit och det fanns bara en väg upp dit, via trappan i lordens sovrum.
   Plötsligt hörde han steg utanför dörren. Han var inte orolig över att bli upptäckt, badrummet var svartare än natten, det var endast de vita golvstenarna som vagt gick att urskilja, men eftersom det enda sättet att ta sig dit han skulle var via just hallen utanför så kunde hans natt genast bli lite klurigare. Han vek ihop kartan igen, stoppade den i en av mantelns fickor och gläntade så diskret han kunde på dörren. En man i svart tabard och höga stövlar patrullerade på andra våningen, på väg bort från honom på höger sida. Till vänster fanns ytterligare en dörr som skulle leda honom till tjänarnas bostad. Det var en chans han fick ta, därifrån fanns troligen lönngångar till större delen av huset så tjänarna skulle kunna röra sig fram och tillbaka utan att bli sedda. Risken att han skulle bli sedd fanns också men hellre ett menlöst tjänstehjon än en beväpnad vakt. Han skickade en snabb bön till högre makter att dörren skulle vara olåst och slank snabbt ut från badrummets mörker och mot den anspråkslösa trädörren. Tyst gled den upp och han tackade sin lyckliga stjärna och pustade ut. Dörren var stängd långt innan den svartklädda soldaten kommit så långt att han ens kunde skymta den i ögonvrån.

Det märktes direkt att det var tjänstefolkets avdelning. De bruna träväggarna var osmyckade och det var längre mellan de enkla oljelamporna i korridoren. Han tog höger och såg allrummet längre bort och de olika sovsalarnas stängda dörrar på båda sidor av korridoren. Försiktigt smög han förbi dörrarna. Det var troligt att det var någon här uppe så lika försiktigt såg han sig om innan han gick in i rummet. Det var tomt och på de två grå stenväggarna, som också utgjorde hörnet av husets utsida, brann facklor och några små lampor stod utställda lite här och var på de osmyckade borden som användes till matbord när någon fick tid över. Små dörrhål gapade mot honom här och var i väggarna, tjänarnas hemliga gångar var ofta trånga men de fyllde sin funktion. Nu skulle han bara lista ut vilken av dem som skulle ta honom dit han skulle.
   Kartan han fått hade givetvis inte lönngångarna utritade men med hjälp av sin kompass och husets planlösning skulle han nog kunna lista ut vilken av gångarna han skulle ta. Det fanns tre smala gångar i kortväggen till höger om öppningen som han kommit genom och ytterligare två i väggen till vänster om korridoren. De hade han snabbt avfärdat, de gick troligen till bottenvåningen - om inte sovsalarna längre bort var enormt små - och om tredje våningen var så hemlig som det sades så var det troligt att det inte fanns några gömda gångar dit.
   Medan han stod och resonerade med sig själv hörde han en dörr öppnas bakom sig. Han snodde runt. Ingen syntes till men han hörde ljudet av träklackar mot stengolv. Någon hade precis kommit in genom samma dörr som han själv. Inom tre steg skulle denne någon vända runt hörnet och ha fri sikt rakt mot Bryne där han som en gås vilsen i hönshuset försökte fundera ut var han skulle ta vägen. Han chansade på att den vänstra av de tre skulle leda honom någorlunda rätt och skyndade så tyst han kunde in i den trånga gången. Han var inte ett dugg nyfiken på vem den okända var, han hade inga vänner i det här huset. Ändå var det svårt att inte se att det hade gått onormalt enkelt att ta sig ända hit. Med lite flyt var det också den här vägen som ledde till sovrummet han skulle till och om det fortsatte så var det antagligen tomt där också. Han kände ett stygn av oro. Det kändes inte alls tryggt helt plötsligt. Helt tomt på tjänstefolk? De borde arbeta i skift, några vilade när andra jobbade. Inga vakter precis när han kom in? Det var bara att tacka och ta emot men så fort han började tänka så var det som att luften förändrades, han kände sig inte lika tvärsäker längre.

Han hade någon lustig, medfödd förmåga att smälta in i skuggor. Bara det var en tillräckligt djup skugga kunde han praktiskt taget försvinna, hans andetag hördes inte och det gick inte att urskilja någonting av hans gestalt. Det var svårt att komma ihåg alla gånger den förmågan hade räddat honom men det var också svårt att förstå vad den kom ifrån. Generellt lät han sådana tankar bero, det var lika bra att använda sig av något man blivit given innan någon bestämde sig för att ta tillbaka det.
   När han nu skyndsamt smög genom den trånga, sparsamt upplysta korridoren kände han sig tacksam för den. Med jämna mellanrum fanns oupplysta nischer - och två gånger nu hade han fått använda dem för att undvika att bli sedd av tjänare som kom småspringande i ett eller annat ärende. En dörr, kanske tjugo famnar bort, borde vara hans mål eftersom korridoren tog slut där. Han hade gläntat på ett flertal andra dörrar på vägen, de hade lett till ett par gästrum, ett konstgalleri och det stora biblioteket. De var nu inritade på hans karta.
   Det klickade till bakom honom och som en plötslig vindpust hade han gömt sig i den mörka nischen på hans vänstra sida. En tjänare i svart- och guldrandigt livré smet förbi, omedveten om Brynes närvaro. Stressad skyndade han förbi nischen och in genom dörren i slutet på korridoren. Det var alldeles för nära. Bryne tittade försiktigt åt båda hållen innan han lämnade det skyddande mörkret och fortsatte något långsammare genom dörren in i ett stort, mörkt sovrum med en trappa på motsatt sida.

Det var tyst i rummet, en enorm säng med sirlig sänghimmel stod rakt framför honom och en ensam, guldinfattad lampa lyste upp trappan med ett blekt sken. Till höger om honom var dörren som ledde ut i huset, han lutade örat mot den och hörde en tung suck. Där stod troligen en rejält uttråkad vakt som nog skulle bli mycket lycklig över nåt att göra. Bryne tänkte inte ge honom det nöjet.
   Med tysta steg gick han förbi sängen och vred ner veken på lampan så mycket att den slocknade. Rummet badade i mörker men han kunde urskilja ljus som sipprade ut under dörren ovanför trappan. Efter några sekunder kunde han också höra steg som närmade sig dörren, snabbt gömde han sig i hörnet vid sängen, där trappans vägg var som högst, dit ljuset inte nådde om lampan skulle tändas igen. Han hörde dörren öppnas ovanför honom och en mansröst förvånat mumla något om att lampans bristande funktion. Bryne hörde honom gå ned och lyfta på glaset för att tända veken igen och snart såg han att det var samma tjänare som stressat förbi honom i korridoren. Han försvann lika snabbt genom lönndörren och Bryne var ensam igen - han släckte lampan.